lördag, december 31, 2005
På väg ut i spåren
Nej, Håkan! Jag lägger inte ut den bilden du tyckte. Min självbevarelsedrift säger mig att det inte vore så bra. Visserligen brukar jag bjuda på mig själv men det finns ju gränser. Ni får nöja er med denna bild där vi är på väg ut i skidspåret.
Gott Nytt År...
Ett riktigt Gott Nytt År önskar jag er alla.
Och tack för detta spännande år!
Nyårslöften?
Ja, men de håller jag för mig själv.
Nyfiken i en strut....
Och tack för detta spännande år!
Nyårslöften?
Ja, men de håller jag för mig själv.
Nyfiken i en strut....
fredag, december 30, 2005
Skolpolitiken
Det råder en viss julefrid över det politiska livet just nu.
Det enda som väl egentligen hänt är Alliansens förslag om att stärka yrkesutbildningarna. Inte ens regeringen tycks dock vara speciellt upprörd. När Ibrahim Baylan går ut och kritiserar förslaget genom att säga att det är klassisk högerpolitik och att de borgerliga vill skapa en sorteringsskola som drabbar arbetarklassens barn, ja då låter han mest uppgiven och trött.
För mig som lärare på ett yrkesprogram har det varit uppenbart länge. Det funkar inte. Tanken med att alla elever ska ha behörighet till högskolan är vällovlig och ser bra ut på papper men den har ingen verklighetsanknytning.
En kvinnlig lärare som intervjuades på nyheterna sa ungefär att detta är det uppdrag vi har som lärare och det måste vi försöka motivera eleverna till.
Visst är det så. Vi försöker hela tiden. Vi motiverar, gör roligt, integrerar, kombinerar och försöker på alla sätt att få våra elever på elprogrammet att förstå att behörighet till högskolan är nödvändigt även om de helst bara vill ut i arbetslivet och spika kabel så fort som möjligt.
Men att motivera den som inte själv vill är omöjligt. Saknas den inre drivkraften blir resultatet icke godkänt. Ungdomarna sitter av tiden, är fysiskt närvarande fast inte mentalt. Ibland försöker jag säga att gymnasiet faktiskt är frivilligt, det finns inget skoltvång för gymnasieåren. Då får jag genast tillbaka frågan: Vad är alternativet?
Ja, finns det något alternativ?
Under min gymnasietid var jag inte speciellt ambitiös. Jag klarade mig hyfsat men hade definitivt inte så bra resultat som jag skulle kunnat ha. Skoltrött, sa jag men egentligen handlade det nog mer om tonåringens osäkerhet inför det avgörande yrkesvalet. Det kändes så definitivt. Var det verkligen detta jag egentligen ville göra?
Så ut och jobba ett antal år. Familj och barn. Trivdes rätt bra men kände att jag kom till vägs ände. Dags att välja väg. Det blev studier. Först på Komvux och därefter på högskola. Vilken skillnad. Motivationen fanns och studieivern. Resultatet lät inte vänta på sig. Höga betyg och en otrolig stolthet över att erhålla stipendie för goda studieresultat på ingenjörsutbildningen.
Nej, fram för mer av det livslånga lärandet istället för koncentration på utbildning under ungdomsåren. Dagens studiesystem är frukten av ett gammalmodigt "tänk". Ett resultat av industrisamhällets idé om ett yrke som varar livet ut. Var person på sin plats vid det löpande bandet.
Det är nya tider och nya kunskaper som gäller. Studier, arbete och karriär blandas och blir till olika perioder av arbete och olika karriärer varvat med studier på olika nivåer.
Så vill jag att det ska se ut i stället.
Det enda som väl egentligen hänt är Alliansens förslag om att stärka yrkesutbildningarna. Inte ens regeringen tycks dock vara speciellt upprörd. När Ibrahim Baylan går ut och kritiserar förslaget genom att säga att det är klassisk högerpolitik och att de borgerliga vill skapa en sorteringsskola som drabbar arbetarklassens barn, ja då låter han mest uppgiven och trött.
För mig som lärare på ett yrkesprogram har det varit uppenbart länge. Det funkar inte. Tanken med att alla elever ska ha behörighet till högskolan är vällovlig och ser bra ut på papper men den har ingen verklighetsanknytning.
En kvinnlig lärare som intervjuades på nyheterna sa ungefär att detta är det uppdrag vi har som lärare och det måste vi försöka motivera eleverna till.
Visst är det så. Vi försöker hela tiden. Vi motiverar, gör roligt, integrerar, kombinerar och försöker på alla sätt att få våra elever på elprogrammet att förstå att behörighet till högskolan är nödvändigt även om de helst bara vill ut i arbetslivet och spika kabel så fort som möjligt.
Men att motivera den som inte själv vill är omöjligt. Saknas den inre drivkraften blir resultatet icke godkänt. Ungdomarna sitter av tiden, är fysiskt närvarande fast inte mentalt. Ibland försöker jag säga att gymnasiet faktiskt är frivilligt, det finns inget skoltvång för gymnasieåren. Då får jag genast tillbaka frågan: Vad är alternativet?
Ja, finns det något alternativ?
Under min gymnasietid var jag inte speciellt ambitiös. Jag klarade mig hyfsat men hade definitivt inte så bra resultat som jag skulle kunnat ha. Skoltrött, sa jag men egentligen handlade det nog mer om tonåringens osäkerhet inför det avgörande yrkesvalet. Det kändes så definitivt. Var det verkligen detta jag egentligen ville göra?
Så ut och jobba ett antal år. Familj och barn. Trivdes rätt bra men kände att jag kom till vägs ände. Dags att välja väg. Det blev studier. Först på Komvux och därefter på högskola. Vilken skillnad. Motivationen fanns och studieivern. Resultatet lät inte vänta på sig. Höga betyg och en otrolig stolthet över att erhålla stipendie för goda studieresultat på ingenjörsutbildningen.
Nej, fram för mer av det livslånga lärandet istället för koncentration på utbildning under ungdomsåren. Dagens studiesystem är frukten av ett gammalmodigt "tänk". Ett resultat av industrisamhällets idé om ett yrke som varar livet ut. Var person på sin plats vid det löpande bandet.
Det är nya tider och nya kunskaper som gäller. Studier, arbete och karriär blandas och blir till olika perioder av arbete och olika karriärer varvat med studier på olika nivåer.
Så vill jag att det ska se ut i stället.
Två nyheter
1)
Jag har blivit utmanad på debatt med en annan Gunilla (s). Debatten kommer på ett eller annat sätt att publiceras på bloggen Grabben med kniv. Jag har just mailat över mina reflektioner på de frågor som dök upp på mailen idag.
2)
Ja har startat en ny blogg. Det skrivna ordet är tänkt för en annan typ av texter. Mer som små "kåserier" fast det låter ruskigt pretentiöst. Inte så täta uppdateringar som här men titta gärna in ibland för att kolla läget.
Jag har blivit utmanad på debatt med en annan Gunilla (s). Debatten kommer på ett eller annat sätt att publiceras på bloggen Grabben med kniv. Jag har just mailat över mina reflektioner på de frågor som dök upp på mailen idag.
2)
Ja har startat en ny blogg. Det skrivna ordet är tänkt för en annan typ av texter. Mer som små "kåserier" fast det låter ruskigt pretentiöst. Inte så täta uppdateringar som här men titta gärna in ibland för att kolla läget.
torsdag, december 29, 2005
Skidåkning för hela slanten
Tyvärr har det blivit några dagars blogguppehåll igen. Jag hade tänkt att uppdatera bloggen via det abonemang som finns till mobilen men det vill sig inte. Jag kommer inte ens fram till bloggers startsida. Tekniken är bra när den fungerar men annars...
Om jag hade kunnat blogga från vår resa hade jag skrivit att vi har varit i Säfsen och åkt skidor. På längden säger de att det heter men det vete tusan...Jag tycker att det går väldigt mycket upp och ner. Nuförtiden kan jag i alla fall bromsa i nedförsbackarna och det är ett framsteg ska ni veta. Första året vi var iväg var familjen ruskigt imponerad över det dödsförakt jag visade genom att åka i hiskelig fart nedför backarna. (Att farten bara berodde på att jag inte kunde bromsa ville jag ju inte gärna erkänna.)
Någon elaking ser till att spåren inte bara går ner för den brantaste backen utan längst ner finns normalt sett också minst en tvär sväng. I bästa fall finns det ett spår hela vägen genom backen. -Tryck emot, skriker lillasyster och skrattar hejdlöst när jag kommer ner med armarna viftande likt en lindansös.
I sämsta fall finns det inget spår då blir det till att försöka hålla balansen i alla fall.
Förra året kunde jag med lite god vilja nästan hänga med lillasyster när hon satte iväg utefter spåret men i år var det helt kört. Vi påminde om haren och sköldpaddan i sagan där jag strävade fram, sakta men säkert, medan lillasyster pilade iväg med snabba skateskär.
Om jag hade kunnat blogga hade jag också berättat om den branta uppförsbacken upp till receptionen i stugbyn och alla de danskar som försökte ta sig upp för backen på sommardäck.
Vår stuga var strategiskt placerad vid ett speciellt brant parti av den lååånga backen så vi hade god överblick över de svärande bilisterna. Slirande, svärande, puttande, halkande och backande bilister i backen allt medan vi satt inne i stugvärmen och skänkte en tacksam tanke åt våra däck med dubb.
Om jag hade kunnat blogga hade jag förmodligen berättat om sol över gnistrande snö och om den tillfredsställelse som infinner sig efter att ha "kavat" sig runt ett helt varv på elljusspåret utan att ha ramlat en enda gång. Tänk vad lite som behövs för att glädja ibland.
Men nu kunde jag ju inte blogga från Säfsen så ni får allt så här i efterhand istället.
Om jag hade kunnat blogga från vår resa hade jag skrivit att vi har varit i Säfsen och åkt skidor. På längden säger de att det heter men det vete tusan...Jag tycker att det går väldigt mycket upp och ner. Nuförtiden kan jag i alla fall bromsa i nedförsbackarna och det är ett framsteg ska ni veta. Första året vi var iväg var familjen ruskigt imponerad över det dödsförakt jag visade genom att åka i hiskelig fart nedför backarna. (Att farten bara berodde på att jag inte kunde bromsa ville jag ju inte gärna erkänna.)
Någon elaking ser till att spåren inte bara går ner för den brantaste backen utan längst ner finns normalt sett också minst en tvär sväng. I bästa fall finns det ett spår hela vägen genom backen. -Tryck emot, skriker lillasyster och skrattar hejdlöst när jag kommer ner med armarna viftande likt en lindansös.
I sämsta fall finns det inget spår då blir det till att försöka hålla balansen i alla fall.
Förra året kunde jag med lite god vilja nästan hänga med lillasyster när hon satte iväg utefter spåret men i år var det helt kört. Vi påminde om haren och sköldpaddan i sagan där jag strävade fram, sakta men säkert, medan lillasyster pilade iväg med snabba skateskär.
Om jag hade kunnat blogga hade jag också berättat om den branta uppförsbacken upp till receptionen i stugbyn och alla de danskar som försökte ta sig upp för backen på sommardäck.
Vår stuga var strategiskt placerad vid ett speciellt brant parti av den lååånga backen så vi hade god överblick över de svärande bilisterna. Slirande, svärande, puttande, halkande och backande bilister i backen allt medan vi satt inne i stugvärmen och skänkte en tacksam tanke åt våra däck med dubb.
Om jag hade kunnat blogga hade jag förmodligen berättat om sol över gnistrande snö och om den tillfredsställelse som infinner sig efter att ha "kavat" sig runt ett helt varv på elljusspåret utan att ha ramlat en enda gång. Tänk vad lite som behövs för att glädja ibland.
Men nu kunde jag ju inte blogga från Säfsen så ni får allt så här i efterhand istället.
söndag, december 25, 2005
Stormen Gudrun
Här kommer lite julläsning. Det är min pappa, Gösta Andersson, som skrivit om stormen Gudrun som drabbade vår del av landet för snart ett år sedan.
Berättelsen är publicerad i Älghultskrönikan 2005 och tillsammans med fyra andra berättelser utgör den en ögonblicksbild från ett stormdrabbat Småland.
Alla ledningar utslagna
Lördagen den 8 januari 2005 blev en dag som vi nog aldrig kommer att glömma. Annars började den som en helt vanlig dag. Lite blåsig men milt och snöfritt som vintrarna ofta är nuförtiden. Meteorologerna varnade för hårda vindar, men vi fäste oss inte så mycket vid det, blåst hade det ju gjort förr. Fast kanske vi skulle ta varningen på allvar. Vi hade haft besvär ett par gånger tidigare under vintern med ett lager av halmbalar utanför maskinhallen, täckningen som bestod av presenningar hade blåst av vid hård västanvind. Vi plockade ner presenningarna och körde in rundbalarna i maskinhallen. Det kändes bättre att ha dem under tak Vi kollade en extra gång att skjutdörrarna var ordentligt haspade.
Vinden tilltog framåt kvällen. Det skulle antagligen bli strömavbrott, så jag skötte om djuren innan det blev mörkt. Mycket riktigt, vid sjutiden slocknade lamporna. Nåja, det kan ju vara rätt mysigt med stearinljus, och vi har ju spisar att elda i. Vi måste bara spara på vattnet, man vet ju aldrig när vi får strömmen tillbaka. Att inte få fram vatten ur kranarna är nog det största problemet vid strömavbrott.
Nu blåste det ordentligt. Kerstins syster Karin ringde. ”Här i Lund blåser det så hemskt” sa hon. Det gör det här också svarade Kerstin, det kommer stormbyar så det knakar i huset, ”nej nu tror jag att taket blåser av”. I samma ögonblick bröts samtalet, ett träd hade fallit över vår telefonledning. Det dröjde ett par dagar innan Karin fick veta om vi hade tak på huset eller inte.
LRF har i samarbete med Sydkraft organiserat stödgrupper som ska hjälpa till att röja i ledningsgatorna vid stormfällning, lokalisera felen och rapportera till linjemontörerna.
Jag är sammankallande i en sådan grupp.
Vid tiotiden ringde min mobiltelefon. Det var Håkan Korsberg på Sydkraft som ville att jag skulle kalla samman mina mannar till klockan 8 på söndagsmorgonen. ”Vi räknar med att alla ledningar är utslagna” sa han.
Jag började ringa runt genast, och fick tag i några som lovade ställa upp. Det gick inte att nå alla, det fasta telefonnätet var redan utslaget, jag fick ringa till deras mobiltelefoner. Vad jag inte visste då var att mobiltelefonerna var obrukbara på morgonen, batterierna vid telemasten hade tagit slut under natten.
Det blev inte så mycket sömn den natten, vinden tjöt om knutarna, vi är inte vana vid sådant oväsen. Vinden avtog efterhand och på morgonen var det ganska lugnt.
Att det hade blåst ner en hel del träd kunde jag nog förstå, men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig den förödelse som stormen hade åstadkommit.
Efterhand upptäckte man mer och mer. Runt våra hus har vi mest lövträd och de hade klarat sig, några skador på husen kunde jag inte upptäcka. Men vår granne Per-Åke hade ett fint granbestånd bortom sin maskinhall. Han hade gallrat det för några år sedan. Nu låg nästa alla träd omkullvräkta, några hade knäckts på mitten, 6 stora granar låg över maskinhallen.
Vår andra granne Stig hade stora granar alldeles intill gränsen mot vår betesmark. De hade fallit och rotvältorna hade lyft upp taggtrådstängslet som nu hängde ett par meter upp i luften.
Över stora vägen mellan Älghult och Alsterfors hade fallit träd, inte enstaka utan hundratals. En röjpatrull hade varit där under natten, kapat träden mitt på vägen och vräkt undan topparna, nu fick man åka slalom mellan brötarna.
Klockan åtta samlades ett gäng vid ställverket i Bubbetorp som avtalat, utrustade med motorsågar och skyddskläder för skogsarbete. Per-Åke Oskarsson var ditkommenderad som samordnare och han skickade ut patruller om två man för att rekognosera och röja på olika ledningar. Själv hade jag till uppgift att hålla kontakt med patrullerna och rapportera läget till arbetsledningen, men det var inte lätt med ett heldött mobilnät. Det blev att ta bilen och åka runt på vägar som bara var provisoriskt röjda. Jag körde nog 10 mil första dagen.
Lennart Lindgren i Silvereke hade jag inte fått kontakt med på kvällen och ingen visste hur läget var därute. Jag mötte honom någon kilometer från Silvereke, i full fart med att röja upp vägen. Han lovade att börja med ledningsgatorna när han var klar med utfartsvägarna. Tala om självgående röjarlag!
Per-Åke Andersson och Bo Konradsson hade fått i uppgift att gå ledningen mot Älghult. Dom konstaterade snabbt att här kom man inte långt med bara motorsågar, men fick kontakt med Johan Rosell som höll på att öppna vägen mot Höneskruv med sin skördare. Han körde tillbaka och började lyfta undan träden som Bo och Per-Åke kapade loss. Det gick fint, och på eftermiddagen var ledningen till Älghult klar, ”svårt sargad men hel” de flesta stolparna lutade på olika håll.
Men det fanns ingen ström fram till ställverket, matarledningen från Sävsjöström var också utslagen. Den består av dubbla ledningar i samma ledningsgata och enligt en skröna som cirkulerade hade den röjts av två lag från olika håll och när de möttes rapporterade de att en ledning var klar. Men när man släppte på ström höll den inte, man hade röjt varsin ledning. Jag vet inte om historien är sann, men i det läget kändes det bra att det inte var våra gubbar som varit där. I alla fall fick vi vänta ytterligare ett dygn innan man hade ström fram till ställverket i Bubbetorp, men då kunde både ledningarna till Älghult och Alstermo kopplas in. Och de höll ! Vi som bodde någorlunda centralt klarade oss alltså med två dygns avbrott, men för många som är beroende av långa lågspänningsledningar blev det betydligt längre, upp till två veckor för de värst drabbade. Alla som jobbade ute i ledningarna, både montörer och röjare gjorde en storartad insats och vi kan nog konstatera att om inte stödgrupperna hade funnits hade det tagit betydligt längre tid.
Men skadorna var enorma. Mycket har lagats provisoriskt, det ligger miltals med kabel på marken, det kommer att ta flera år innan ett hållbart ledningsnät är uppbyggt.
Värre är det med telefonnätet. Själva fick vi vänta en månad innan den fasta telefonen fungerade, en del ännu längre. Men man klarar sig hjälpligt med mobiltelefonen. Vad som är allvarligt var att mobilnätet inte hade reservkraft för mer än några timmar. Normalt är det livsfarligt att jobba på ledningarna om man inte har ett fungerande samband. Tack vare att alla ledningar var strömlösa de två första dygnen hände inga olyckor och när det släpptes på ström till Älghults samhälle fick även telemasten ström och då startade nätet.
Ju mer man har rört sig ute i skogarna ju mer skador har man upptäckt, det har så småningom gått upp vilka enorma krafter som varit i rörelse. Det är nog ingen överdrift att säga att stormen den 8 januari 2005 är den värsta naturkatastrof som drabbat Sverige i modern tid. Man får gå tillbaka mer än 100 år för att finna något liknande. Min far, född 1896 och uppväxt i Uråsa, skriver om sina barndomsminnen att han särskilt minns ”julstormen 1902 när logdörrarna blåste ned i Lunnagård”. Andra vittnesmål från den tiden talar om att ”skogen låg som ett mejat rågfält”. I dag har vi en helt annorlunda skog, dessutom är hela samhället sårbart, vi är ruskigt beroende av elkraft.
Skadorna på skogen är enorma, för många enskilda skogsägare är det en ekonomisk katastrof. Ändå är det kanske inte ekonomin som är det värsta. För en skogsägare som vårdat och skött sin skog på bästa sätt, och det är hans skog som blivit värst drabbad av stormen, måste det kännas tungt i själen att se sitt livsverk förstört över en natt.
Många politiker och andra potentater var snabba med att resa ner till Småland efter stormen för att titta på eländet och uttrycka sin medkänsla. Men någon konkret hjälp har vi inte sett, tillbaka i Stockholm har man nog glömt det hela, dessutom tror jag inte att någon utomstående kan sätta sig in i hur människorna som lever ute i stormområdet känner sig.
Tyvärr har vi ju däremot sett exempel på hur byråkraterna försöker sätta käppar i hjulen för hårt arbetande skogsägare. Dock får man väl betrakta Skogsvårdstyrelsens budskap att ”sex veckors föranmälan gäller även stormfällning” som ett dåligt skämt.
Trots allt går livet vidare. Glesbygdsbor är ett tåligt släkte. Man ger inte upp i första taget. Inget är sig likt efter stormen, själva landskapet är förändrat, förutsättningarna och framtiden har förändrats radikalt för väldigt många människor, men man arbetar hårt för att rädda det som kan räddas. Arbetet med att bygga upp ny skog kommer att ta många många år. Hur den kommer att se ut vet vi inte, kanske kommer den ändå att likna den vi hade före Gudrun.
Och kanske kommer de styrande om några år, när råvaran till vår exportindustri sinar, att upptäcka att det var en naturkatastrof som drabbade Sverige den 8 januari 2005.
Gösta Andersson
Berättelsen är publicerad i Älghultskrönikan 2005 och tillsammans med fyra andra berättelser utgör den en ögonblicksbild från ett stormdrabbat Småland.
Alla ledningar utslagna
Lördagen den 8 januari 2005 blev en dag som vi nog aldrig kommer att glömma. Annars började den som en helt vanlig dag. Lite blåsig men milt och snöfritt som vintrarna ofta är nuförtiden. Meteorologerna varnade för hårda vindar, men vi fäste oss inte så mycket vid det, blåst hade det ju gjort förr. Fast kanske vi skulle ta varningen på allvar. Vi hade haft besvär ett par gånger tidigare under vintern med ett lager av halmbalar utanför maskinhallen, täckningen som bestod av presenningar hade blåst av vid hård västanvind. Vi plockade ner presenningarna och körde in rundbalarna i maskinhallen. Det kändes bättre att ha dem under tak Vi kollade en extra gång att skjutdörrarna var ordentligt haspade.
Vinden tilltog framåt kvällen. Det skulle antagligen bli strömavbrott, så jag skötte om djuren innan det blev mörkt. Mycket riktigt, vid sjutiden slocknade lamporna. Nåja, det kan ju vara rätt mysigt med stearinljus, och vi har ju spisar att elda i. Vi måste bara spara på vattnet, man vet ju aldrig när vi får strömmen tillbaka. Att inte få fram vatten ur kranarna är nog det största problemet vid strömavbrott.
Nu blåste det ordentligt. Kerstins syster Karin ringde. ”Här i Lund blåser det så hemskt” sa hon. Det gör det här också svarade Kerstin, det kommer stormbyar så det knakar i huset, ”nej nu tror jag att taket blåser av”. I samma ögonblick bröts samtalet, ett träd hade fallit över vår telefonledning. Det dröjde ett par dagar innan Karin fick veta om vi hade tak på huset eller inte.
LRF har i samarbete med Sydkraft organiserat stödgrupper som ska hjälpa till att röja i ledningsgatorna vid stormfällning, lokalisera felen och rapportera till linjemontörerna.
Jag är sammankallande i en sådan grupp.
Vid tiotiden ringde min mobiltelefon. Det var Håkan Korsberg på Sydkraft som ville att jag skulle kalla samman mina mannar till klockan 8 på söndagsmorgonen. ”Vi räknar med att alla ledningar är utslagna” sa han.
Jag började ringa runt genast, och fick tag i några som lovade ställa upp. Det gick inte att nå alla, det fasta telefonnätet var redan utslaget, jag fick ringa till deras mobiltelefoner. Vad jag inte visste då var att mobiltelefonerna var obrukbara på morgonen, batterierna vid telemasten hade tagit slut under natten.
Det blev inte så mycket sömn den natten, vinden tjöt om knutarna, vi är inte vana vid sådant oväsen. Vinden avtog efterhand och på morgonen var det ganska lugnt.
Att det hade blåst ner en hel del träd kunde jag nog förstå, men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig den förödelse som stormen hade åstadkommit.
Efterhand upptäckte man mer och mer. Runt våra hus har vi mest lövträd och de hade klarat sig, några skador på husen kunde jag inte upptäcka. Men vår granne Per-Åke hade ett fint granbestånd bortom sin maskinhall. Han hade gallrat det för några år sedan. Nu låg nästa alla träd omkullvräkta, några hade knäckts på mitten, 6 stora granar låg över maskinhallen.
Vår andra granne Stig hade stora granar alldeles intill gränsen mot vår betesmark. De hade fallit och rotvältorna hade lyft upp taggtrådstängslet som nu hängde ett par meter upp i luften.
Över stora vägen mellan Älghult och Alsterfors hade fallit träd, inte enstaka utan hundratals. En röjpatrull hade varit där under natten, kapat träden mitt på vägen och vräkt undan topparna, nu fick man åka slalom mellan brötarna.
Klockan åtta samlades ett gäng vid ställverket i Bubbetorp som avtalat, utrustade med motorsågar och skyddskläder för skogsarbete. Per-Åke Oskarsson var ditkommenderad som samordnare och han skickade ut patruller om två man för att rekognosera och röja på olika ledningar. Själv hade jag till uppgift att hålla kontakt med patrullerna och rapportera läget till arbetsledningen, men det var inte lätt med ett heldött mobilnät. Det blev att ta bilen och åka runt på vägar som bara var provisoriskt röjda. Jag körde nog 10 mil första dagen.
Lennart Lindgren i Silvereke hade jag inte fått kontakt med på kvällen och ingen visste hur läget var därute. Jag mötte honom någon kilometer från Silvereke, i full fart med att röja upp vägen. Han lovade att börja med ledningsgatorna när han var klar med utfartsvägarna. Tala om självgående röjarlag!
Per-Åke Andersson och Bo Konradsson hade fått i uppgift att gå ledningen mot Älghult. Dom konstaterade snabbt att här kom man inte långt med bara motorsågar, men fick kontakt med Johan Rosell som höll på att öppna vägen mot Höneskruv med sin skördare. Han körde tillbaka och började lyfta undan träden som Bo och Per-Åke kapade loss. Det gick fint, och på eftermiddagen var ledningen till Älghult klar, ”svårt sargad men hel” de flesta stolparna lutade på olika håll.
Men det fanns ingen ström fram till ställverket, matarledningen från Sävsjöström var också utslagen. Den består av dubbla ledningar i samma ledningsgata och enligt en skröna som cirkulerade hade den röjts av två lag från olika håll och när de möttes rapporterade de att en ledning var klar. Men när man släppte på ström höll den inte, man hade röjt varsin ledning. Jag vet inte om historien är sann, men i det läget kändes det bra att det inte var våra gubbar som varit där. I alla fall fick vi vänta ytterligare ett dygn innan man hade ström fram till ställverket i Bubbetorp, men då kunde både ledningarna till Älghult och Alstermo kopplas in. Och de höll ! Vi som bodde någorlunda centralt klarade oss alltså med två dygns avbrott, men för många som är beroende av långa lågspänningsledningar blev det betydligt längre, upp till två veckor för de värst drabbade. Alla som jobbade ute i ledningarna, både montörer och röjare gjorde en storartad insats och vi kan nog konstatera att om inte stödgrupperna hade funnits hade det tagit betydligt längre tid.
Men skadorna var enorma. Mycket har lagats provisoriskt, det ligger miltals med kabel på marken, det kommer att ta flera år innan ett hållbart ledningsnät är uppbyggt.
Värre är det med telefonnätet. Själva fick vi vänta en månad innan den fasta telefonen fungerade, en del ännu längre. Men man klarar sig hjälpligt med mobiltelefonen. Vad som är allvarligt var att mobilnätet inte hade reservkraft för mer än några timmar. Normalt är det livsfarligt att jobba på ledningarna om man inte har ett fungerande samband. Tack vare att alla ledningar var strömlösa de två första dygnen hände inga olyckor och när det släpptes på ström till Älghults samhälle fick även telemasten ström och då startade nätet.
Ju mer man har rört sig ute i skogarna ju mer skador har man upptäckt, det har så småningom gått upp vilka enorma krafter som varit i rörelse. Det är nog ingen överdrift att säga att stormen den 8 januari 2005 är den värsta naturkatastrof som drabbat Sverige i modern tid. Man får gå tillbaka mer än 100 år för att finna något liknande. Min far, född 1896 och uppväxt i Uråsa, skriver om sina barndomsminnen att han särskilt minns ”julstormen 1902 när logdörrarna blåste ned i Lunnagård”. Andra vittnesmål från den tiden talar om att ”skogen låg som ett mejat rågfält”. I dag har vi en helt annorlunda skog, dessutom är hela samhället sårbart, vi är ruskigt beroende av elkraft.
Skadorna på skogen är enorma, för många enskilda skogsägare är det en ekonomisk katastrof. Ändå är det kanske inte ekonomin som är det värsta. För en skogsägare som vårdat och skött sin skog på bästa sätt, och det är hans skog som blivit värst drabbad av stormen, måste det kännas tungt i själen att se sitt livsverk förstört över en natt.
Många politiker och andra potentater var snabba med att resa ner till Småland efter stormen för att titta på eländet och uttrycka sin medkänsla. Men någon konkret hjälp har vi inte sett, tillbaka i Stockholm har man nog glömt det hela, dessutom tror jag inte att någon utomstående kan sätta sig in i hur människorna som lever ute i stormområdet känner sig.
Tyvärr har vi ju däremot sett exempel på hur byråkraterna försöker sätta käppar i hjulen för hårt arbetande skogsägare. Dock får man väl betrakta Skogsvårdstyrelsens budskap att ”sex veckors föranmälan gäller även stormfällning” som ett dåligt skämt.
Trots allt går livet vidare. Glesbygdsbor är ett tåligt släkte. Man ger inte upp i första taget. Inget är sig likt efter stormen, själva landskapet är förändrat, förutsättningarna och framtiden har förändrats radikalt för väldigt många människor, men man arbetar hårt för att rädda det som kan räddas. Arbetet med att bygga upp ny skog kommer att ta många många år. Hur den kommer att se ut vet vi inte, kanske kommer den ändå att likna den vi hade före Gudrun.
Och kanske kommer de styrande om några år, när råvaran till vår exportindustri sinar, att upptäcka att det var en naturkatastrof som drabbade Sverige den 8 januari 2005.
Gösta Andersson
fredag, december 23, 2005
Julpyssel
Jag har smitit från stöket i köket!
Håkan och lillasyster rullar ut lussekatter (som vi inte hunnit göra förrän nu)
Storasyster har stängt in sig i sitt rum för att städa och pynta.
En stor gryta risgrynsgröt på spisen.
Lergrytan som skinkan ska "bakas" i ligger i blöt.
Ur högtalarna strömmar julmusik.
Och här sitter jag...
...fast bara som hastigast.
Nu tillbaka till stöket i köket.
Håkan och lillasyster rullar ut lussekatter (som vi inte hunnit göra förrän nu)
Storasyster har stängt in sig i sitt rum för att städa och pynta.
En stor gryta risgrynsgröt på spisen.
Lergrytan som skinkan ska "bakas" i ligger i blöt.
Ur högtalarna strömmar julmusik.
Och här sitter jag...
...fast bara som hastigast.
Nu tillbaka till stöket i köket.
Dagen före julafton
Ett år har gått sedan den stora Tsunamikatastrofen på annandag jul 2004. Katastrofkommissionen har släppt sin rapport med svidande kritik av landets ledning och krisberedskap.
I efterspelet om vem som är ansvarig säger Göran Persson att han har ett ansvar men visar inga tecken på att ta konsekvenserna av det. Lalia Freivalls sitter kvar som om ingenting hänt. Det påminner om brottsmisstänkta som kan klara sig undan straff genom att den skyldige inte kan pekas ut. Höga tjänstemän träter som barnungar om vem som ringt eller inte. Först är någon tvärsäker sedan osäker. Någon minns inte över huvud taget...
Och tiden går och snart har allt lagts i glömskans skål...
Efter kommissionens kritik fanns chansen att, med kraft peka på brister och utkräva ansvar. Bara centerpartiet stod rakryggat upp och ville agera medan övriga partier smög omkring och viskade nej, det är inte rätt tid, vänta... vänta. Efter KU utfrågningarna kanske...
Och tiden går och snart har allt lagts i glömskans skål...
Informationen som kommer ut är tvetydig. Massmedia kräver ut samtalslistor från det aktuella tillfället. Efter nyår ska besked komma, sägs det. Göran Persson går ut innan detta, sin vana trogen, och förekommer hanteringen genom att säga att några listor minsann inte ska lämnas ut, för det har han bestämt. Nu kommer information om att det inte finns några listor sparade. De slängs efter 6 månader. Detta trots att listorna användes som bevismaterial i katastrofkommissionens förhör och därför rimligen borde sparats...
Och tiden går och snart har allt lagts i glömskans skål...
I efterspelet om vem som är ansvarig säger Göran Persson att han har ett ansvar men visar inga tecken på att ta konsekvenserna av det. Lalia Freivalls sitter kvar som om ingenting hänt. Det påminner om brottsmisstänkta som kan klara sig undan straff genom att den skyldige inte kan pekas ut. Höga tjänstemän träter som barnungar om vem som ringt eller inte. Först är någon tvärsäker sedan osäker. Någon minns inte över huvud taget...
Och tiden går och snart har allt lagts i glömskans skål...
Efter kommissionens kritik fanns chansen att, med kraft peka på brister och utkräva ansvar. Bara centerpartiet stod rakryggat upp och ville agera medan övriga partier smög omkring och viskade nej, det är inte rätt tid, vänta... vänta. Efter KU utfrågningarna kanske...
Och tiden går och snart har allt lagts i glömskans skål...
Informationen som kommer ut är tvetydig. Massmedia kräver ut samtalslistor från det aktuella tillfället. Efter nyår ska besked komma, sägs det. Göran Persson går ut innan detta, sin vana trogen, och förekommer hanteringen genom att säga att några listor minsann inte ska lämnas ut, för det har han bestämt. Nu kommer information om att det inte finns några listor sparade. De slängs efter 6 månader. Detta trots att listorna användes som bevismaterial i katastrofkommissionens förhör och därför rimligen borde sparats...
Och tiden går och snart har allt lagts i glömskans skål...
torsdag, december 22, 2005
Jag, en Hobbit
Sjung mera på landsbygden
Tack Stig-Göran för länken till den här intressanta och positiva undersökningen.
Är en av de "goa" slutsatserna i undersökningen och det handlar egentligen om bygder där det finns ett starkt socialt engagemang eller som de skriver det "sociala kapitalet".
Så sätt igång och sjung!
Ju fler körsångare en bygd har, desto bättre blir utvecklingen i den bygden.
Är en av de "goa" slutsatserna i undersökningen och det handlar egentligen om bygder där det finns ett starkt socialt engagemang eller som de skriver det "sociala kapitalet".
Så sätt igång och sjung!
onsdag, december 21, 2005
Sista fullmäktige för året
Har nyss kommit hem från det sista kommunfullmäktigesammanträdet (långt ord blev det) för året. Kvällen inleddes som vanligt med allmänhetens frågestund och en man ställde ett antal frågor till den socialdemokrat, Bertil Nilsson, som gått ut i vår lokala tidning och kallat socialchefen för "maktgalen" och ordföranden samt förste vice ordföranden för socialchefens "lakejer".
Socialdemokraten, Bertil Nilsson, vägrar fortfarande konsekvent att be om ursäkt och påstod sig ha rätt att "attackera" såväl politiker som tjänstemän och att dessa är "lovligt byte". Nu kom också en annan intressant sak upp under Bertil Nilssons svar till frågeställaren. Bertil Nilsson påstod nu inför kommunfullmäktiges ledamöter, åhörare samt pressens representanter att han inte har utryckt ordet "maktgalen".
Jag har tidigare uppfattat det som att reportern, i den omtalade artikeln, citerade Bertil Nilsson när han kallade socialchefen för "maktgalen" men nu påstår Bertil Nilsson att han inte sagt så. Vem har rätt?
Min uppfattning om journalister är, att de visserligen har sin konstnärliga frihet att vinkla ett material men att de är ytterst noggranna med att använda korrekta citat.
Jag sätter en peng på att journalisten har rätt och på att Bertil Nilsson på detta sätt försöker smita undan sitt uttalande och skylla det på någon annan, i detta fall på en reporter på lokaltidningen.
Sista ordet är förmodligen inte sagt i detta ärende...
Socialdemokraten, Bertil Nilsson, vägrar fortfarande konsekvent att be om ursäkt och påstod sig ha rätt att "attackera" såväl politiker som tjänstemän och att dessa är "lovligt byte". Nu kom också en annan intressant sak upp under Bertil Nilssons svar till frågeställaren. Bertil Nilsson påstod nu inför kommunfullmäktiges ledamöter, åhörare samt pressens representanter att han inte har utryckt ordet "maktgalen".
Jag har tidigare uppfattat det som att reportern, i den omtalade artikeln, citerade Bertil Nilsson när han kallade socialchefen för "maktgalen" men nu påstår Bertil Nilsson att han inte sagt så. Vem har rätt?
Min uppfattning om journalister är, att de visserligen har sin konstnärliga frihet att vinkla ett material men att de är ytterst noggranna med att använda korrekta citat.
Jag sätter en peng på att journalisten har rätt och på att Bertil Nilsson på detta sätt försöker smita undan sitt uttalande och skylla det på någon annan, i detta fall på en reporter på lokaltidningen.
Sista ordet är förmodligen inte sagt i detta ärende...
Jul i Hjärtaskog
Så här beskrivs julen i min mormors barndomshem någon gång runt 1910 när min mormor var liten. Min moster Ingrid Vikström, numera bosatt i Måttsund, Luleå har skrivit ner berättelsen som handlar om min mormors mors liv. Boken bygger, bland annat, på den stora brevsamling som finns bevarad och heter "Ömt älskade Eva Charlotta".
Under sommaren köper Kalle en spädgris. Lagom till jul är den slaktfärdig. Nu blir det julmat. Eva stoppar korv, kokar sylta, gör blodpudding och leverkaka. På julbordet finns sedan också skinka, revbensspjäll, fläskkorv och köttbullar. Men det är inte bara den egna familjen som får del av det goda. I Singelstorp finns en fattigstuga. Det är en gammal bondgårdsbyggning som häradshövding af Petersén, ägare till Sävsjö säteri, upplåtit till sina gamla fd torpare. Dessa skaffar sig mat genom att gå "på rote" och det är böndernas skyldighet att dela med sig till dem. Eva måste vara beredd på att lämna ifrån sig både fläsk, korv, limpa och en ostbit, när någon av dem kommer.
På gården odlas havre, råg och korn, för familjens och husdjurens behov. Kalle far till kvarnen i Sävsjöström för att få säden mald. men det finaste mjölet, rågsikten, bereds vid kvarnen i Forsa. Till jul ska det också bakas, först och främst jullimporna, vörtbrödet. Detta bröd är mycket saftigt, gott och dessutom hållbart. Förvarade i rågbingen, liksom osten håller det sig ännu bättre. Till var och en i familjen bakas en liten jullimpa till julhögen. Sedan bakas det vetebröd och småbröd. Vete odlas inte i Hjärtaskog. Det mjölet får man köpa. Eva bakar eklöv, kransar, mandelmusslor och pepparkakor. Också dessa kakor finns i julhögarna.
På julaftonens förmiddag är det stor aktivitet på gården. Stugan är julstädad och fin med rena dukar på borden och nya trasmattor på de skurade golven. Kalle bär in julgranen. Den blir klädd med ljus, karameller, flaggor och glänsade pumlor. Barnen bär in ved för hela helgens behov. När Eva är klar med morgonsysslorna i ladugården sätter hon en stor vattenkittel på köksspisen. Det är dags för julbadet. Alla barnen får i tur och ordning kliva ner i den stora träbaljan, som placerats på köksgolvet. Efter badet kläs de i sina bästa helgdagskläder.
Djuren i ladugården har utfodrats med lite extra godsaker. Erik, den svarta hästen, har fått både bröd och några sockerbitar. Ute på gården har Kalle hängt upp några havrekärvar i träden för att också småfåglarna ska känna att det är jul.
Mitt på dagen är det dags för dopp i grytan. Skivor av det goda vörtbrödet doppas i skinkspad och äts tillsammans med fläskkorv och revbensspjäll. Efter måltiden får alla barnen var sin jultidning att födriva resten av dagen med. Det är Tomtar och troll, Sagoprinsessan, Lill-Nisse, Flickornas julbok m fl. Några andra julklappar förekommer inte, men alla är nöjda. De äldre flickorna får läsa för sina småsyskon innan de kan ägna sig åt sina egna tidningar. Under eftermiddagen kokas det kaffe och julhögarna avsmakas.
När Eva och Kalle har skött om djuren på kvällen samlas alla runt julbordet. Nu bjuds det lutfisk med senapssås, skinka och risgrynsgröt. Julgransljusen tänds, man sjunger "Var hälsad sköna morgonstund" och "Stilla natt" och Eva läser julevangeliet. Därefter har det blivit hög tid att komma i säng. Julbordet dukas inte av, utan maten som blivit över lämnas. Detta är en mycket gammal sed som lever kvar sedan man trodde att de avlidna släktingarnas andar kommer tillbaka under julnatten och då skall julbordets läckerheter finnas för dem. Farmor Kristina håller fortfarande fast vid den tron. Inte heller släcker man fotogenlampan denna natt.
Säkert har barnen svårt att somna genast efter en händelserik och spännande dag. De äldre flickorna ska tillsammans med far och farmor fira julotta i Lenhovda kyrka. Resan görs med häst och släde eftersom det är vinterföre. Man är ute i god tid och hästen travar med god fart den knappa milen till Lenhovda. Klockan fem börjar ottan. Kristina är rädd att man ska komma för tidigt, att man ska störa "döingarnas" otta som hålls före de levandes. Vera och Elin lyssnar med skräck på farmors prat. Under hela ottan kan de inte släppa tanken på vad som förekommit i kyrkan under natten.
Det är flera slädskjutsar som kommit från Hökhult, Hjärtaskog och Skäraskog till ottan denna juldagsmorgon. På hemvägen blir det kappkörning och hästarna får visa vad de går för. Den som är fortast hemma efter julottan, kommer att först ha skörden under tak nästa år. Den tron håller man fast vid.
Under sommaren köper Kalle en spädgris. Lagom till jul är den slaktfärdig. Nu blir det julmat. Eva stoppar korv, kokar sylta, gör blodpudding och leverkaka. På julbordet finns sedan också skinka, revbensspjäll, fläskkorv och köttbullar. Men det är inte bara den egna familjen som får del av det goda. I Singelstorp finns en fattigstuga. Det är en gammal bondgårdsbyggning som häradshövding af Petersén, ägare till Sävsjö säteri, upplåtit till sina gamla fd torpare. Dessa skaffar sig mat genom att gå "på rote" och det är böndernas skyldighet att dela med sig till dem. Eva måste vara beredd på att lämna ifrån sig både fläsk, korv, limpa och en ostbit, när någon av dem kommer.
På gården odlas havre, råg och korn, för familjens och husdjurens behov. Kalle far till kvarnen i Sävsjöström för att få säden mald. men det finaste mjölet, rågsikten, bereds vid kvarnen i Forsa. Till jul ska det också bakas, först och främst jullimporna, vörtbrödet. Detta bröd är mycket saftigt, gott och dessutom hållbart. Förvarade i rågbingen, liksom osten håller det sig ännu bättre. Till var och en i familjen bakas en liten jullimpa till julhögen. Sedan bakas det vetebröd och småbröd. Vete odlas inte i Hjärtaskog. Det mjölet får man köpa. Eva bakar eklöv, kransar, mandelmusslor och pepparkakor. Också dessa kakor finns i julhögarna.
På julaftonens förmiddag är det stor aktivitet på gården. Stugan är julstädad och fin med rena dukar på borden och nya trasmattor på de skurade golven. Kalle bär in julgranen. Den blir klädd med ljus, karameller, flaggor och glänsade pumlor. Barnen bär in ved för hela helgens behov. När Eva är klar med morgonsysslorna i ladugården sätter hon en stor vattenkittel på köksspisen. Det är dags för julbadet. Alla barnen får i tur och ordning kliva ner i den stora träbaljan, som placerats på köksgolvet. Efter badet kläs de i sina bästa helgdagskläder.
Djuren i ladugården har utfodrats med lite extra godsaker. Erik, den svarta hästen, har fått både bröd och några sockerbitar. Ute på gården har Kalle hängt upp några havrekärvar i träden för att också småfåglarna ska känna att det är jul.
Mitt på dagen är det dags för dopp i grytan. Skivor av det goda vörtbrödet doppas i skinkspad och äts tillsammans med fläskkorv och revbensspjäll. Efter måltiden får alla barnen var sin jultidning att födriva resten av dagen med. Det är Tomtar och troll, Sagoprinsessan, Lill-Nisse, Flickornas julbok m fl. Några andra julklappar förekommer inte, men alla är nöjda. De äldre flickorna får läsa för sina småsyskon innan de kan ägna sig åt sina egna tidningar. Under eftermiddagen kokas det kaffe och julhögarna avsmakas.
När Eva och Kalle har skött om djuren på kvällen samlas alla runt julbordet. Nu bjuds det lutfisk med senapssås, skinka och risgrynsgröt. Julgransljusen tänds, man sjunger "Var hälsad sköna morgonstund" och "Stilla natt" och Eva läser julevangeliet. Därefter har det blivit hög tid att komma i säng. Julbordet dukas inte av, utan maten som blivit över lämnas. Detta är en mycket gammal sed som lever kvar sedan man trodde att de avlidna släktingarnas andar kommer tillbaka under julnatten och då skall julbordets läckerheter finnas för dem. Farmor Kristina håller fortfarande fast vid den tron. Inte heller släcker man fotogenlampan denna natt.
Säkert har barnen svårt att somna genast efter en händelserik och spännande dag. De äldre flickorna ska tillsammans med far och farmor fira julotta i Lenhovda kyrka. Resan görs med häst och släde eftersom det är vinterföre. Man är ute i god tid och hästen travar med god fart den knappa milen till Lenhovda. Klockan fem börjar ottan. Kristina är rädd att man ska komma för tidigt, att man ska störa "döingarnas" otta som hålls före de levandes. Vera och Elin lyssnar med skräck på farmors prat. Under hela ottan kan de inte släppa tanken på vad som förekommit i kyrkan under natten.
Det är flera slädskjutsar som kommit från Hökhult, Hjärtaskog och Skäraskog till ottan denna juldagsmorgon. På hemvägen blir det kappkörning och hästarna får visa vad de går för. Den som är fortast hemma efter julottan, kommer att först ha skörden under tak nästa år. Den tron håller man fast vid.
tisdag, december 20, 2005
Jultraditioner
Nu närmar sig julen med stormsteg och den ska vi fira först på julaftonen tillsammans med min mans familj och sedan på juldagen med min familj.
När jag var barn var vi alltid hemma, djuren på gården måste ju skötas och möjligen åkte vi iväg under någon av dagarna efter julaftonen för att kalasa hos någon släkting en stund mitt på dagen innan det blev dags för hemfärd och kvällsmjölkning.
Traditioner för julaftonen fanns det gott om ändå. Efter morgonbestyren i ladugården drack vi julaftonskaffe med många olika sorter av julkakorna. Klockan 13.00 var det dags för julmiddag hos ägarna till gården. Vi gick finklädda ner till herrgårdsbyggnaden och bänkade oss kring det stora bordet i salen. Där fanns minnet från en fjärran tid. Tunga, mörka ekmöbler, högt i tak och vinröda sammetsgardiner. Titta på Kalle Anka var inte att tänka på och jag kan tänka mig att vi barn nog skruvade på oss ett antal gånger under middagen.
Framåt 16.00 blev det så tid för mamma och pappa att gå i ladugården igen medan vi barn passade gröten och klämde på paketen under granen. Så när mamma och pappa äntligen kom in och hade skött om djuren blev det dags för julklappar och efter det gröt och skinksmörgås.
Vi är duktiga på att trissa upp det här med julen. Det ska vara mängder av mat och massor av julklappar. Släkten ska samlas, alla ska vara glada och barnen ska tindra med ögonen, hela tiden.
När jag tänker på min barndoms jular så var den bästa stunden den sena julaftonskvällen med gröt och skinksmörgås och det är ju inte speciellt avancerat att återskapa en kväll med tända ljus på bordet, nykokt risgrynsgröt och en skinksmörgås.
När jag var barn var vi alltid hemma, djuren på gården måste ju skötas och möjligen åkte vi iväg under någon av dagarna efter julaftonen för att kalasa hos någon släkting en stund mitt på dagen innan det blev dags för hemfärd och kvällsmjölkning.
Traditioner för julaftonen fanns det gott om ändå. Efter morgonbestyren i ladugården drack vi julaftonskaffe med många olika sorter av julkakorna. Klockan 13.00 var det dags för julmiddag hos ägarna till gården. Vi gick finklädda ner till herrgårdsbyggnaden och bänkade oss kring det stora bordet i salen. Där fanns minnet från en fjärran tid. Tunga, mörka ekmöbler, högt i tak och vinröda sammetsgardiner. Titta på Kalle Anka var inte att tänka på och jag kan tänka mig att vi barn nog skruvade på oss ett antal gånger under middagen.
Framåt 16.00 blev det så tid för mamma och pappa att gå i ladugården igen medan vi barn passade gröten och klämde på paketen under granen. Så när mamma och pappa äntligen kom in och hade skött om djuren blev det dags för julklappar och efter det gröt och skinksmörgås.
Vi är duktiga på att trissa upp det här med julen. Det ska vara mängder av mat och massor av julklappar. Släkten ska samlas, alla ska vara glada och barnen ska tindra med ögonen, hela tiden.
När jag tänker på min barndoms jular så var den bästa stunden den sena julaftonskvällen med gröt och skinksmörgås och det är ju inte speciellt avancerat att återskapa en kväll med tända ljus på bordet, nykokt risgrynsgröt och en skinksmörgås.
måndag, december 19, 2005
TomtePersson
Helgen har också inneburit besök i Katrineholm. En politikerkollega visade mig stadens sevärda delar och bland dem "Gröna Kulle" en vacker privatbostad från början av 1900 talet som nu rymmer kommunkansli, kommunchef samt kommunalråd.
Från ett porträtt i övre trapphallen blickade Göran Persson ner över oss vanliga dödliga. Här kommer han i en mer mild variant, ungefär så som han ser ut när han delar ut barnbidragshöjningen som en julklapp med valfläsk till alla barnfamiljer. Särskilt till de rika som inte riskerar en neddragning av socialhjälpen på grund av ett ökat barnbidrag.
Från ett porträtt i övre trapphallen blickade Göran Persson ner över oss vanliga dödliga. Här kommer han i en mer mild variant, ungefär så som han ser ut när han delar ut barnbidragshöjningen som en julklapp med valfläsk till alla barnfamiljer. Särskilt till de rika som inte riskerar en neddragning av socialhjälpen på grund av ett ökat barnbidrag.
Ett förnyat strandskydd
Några dagars blogguppehåll har det blivit.
Fredagen tillbringade jag i Stockholm på Rosenbad. Det var ett remiss-seminarie angående remissen om ett förnyat strandskydd. Strandskyddsremissen hade tidigare varit ute på en runda till de kommuner som är med och tycker till, däribland Vetlanda kommun.
Ett ganska skarpt, kritiskt svar skickades härifrån. Bland annat reagerade vi på att hela texten andas en stor misstro mot att regioner eller kommuner själva har någon förmåga att klara av de här frågorna. Att det finns problem i storstäderna, inte minst i Stockholm, med exploatering ända ut i vattnet gör uppenbarligen att alla kommuner ska få lida för det, även vi landsbygdskommuner med många mil orörd strand.
Nu hade förslaget reviderats på en punkt, nämligen beräkningsgrunden för när strandskyddet kan luckras upp något. I det nya förslaget sägs att kommunen kan peka ut områden för glesbygdsutveckling som skulle kunna innebära ett strandnära boende. Vetlanda kommun har tänkt i de banorna genom att föreslå område i Näshult och i Ramkvilla. För min egen del skulle jag också gärna se något område i delen runt Kvillsfors eller Pauliström.
Men tillbaka till seminariet. Till och börja med kan man fundera över stressen i hanteringen. inbjudan till seminariet gick ut med väldigt kort varsel och det skriftliga svaret ska vara inne redan den 23 december vilket är mer eller mindre panik. Som jag uppfattade det så berodde brådskan på att man vill släppa paketet i vår. (Det är ju valår nästa år)
På seminariet medverkade de tjänstemän som arbetat med frågan, dock fanns inga politiker i panelen. Från remissinstanserna fanns både politiker och tjänstemän och flera gånger kom vi in på politiska aspekter som tjänstemännen i panelen fick hänvisa till en annan gång.
Vid ett sånt här tillfälle borde det vara en självklarhet att också "politiken" finns på plats för att svara på frågor och jag tycker att det är fräckt att inte göra så. Det visar, tycker jag, på frågans sprängkraft och på att regeringen inte vill ta diskussionen.
Slutligen så avslutade panelen med att påpeka vikten av att remissinstanserna verkligen lämnar in sina skriftliga synpunkter innan den 23 december så att "de" kan BEMÖTA synpunkterna.
Jag får väl hoppas att det var en felsägning fast det kändes som att det var korrekt uppfattat att de inte hade lust att ta till sig våra synpunkter utan bara tänkte bemöta dem.
Fredagen tillbringade jag i Stockholm på Rosenbad. Det var ett remiss-seminarie angående remissen om ett förnyat strandskydd. Strandskyddsremissen hade tidigare varit ute på en runda till de kommuner som är med och tycker till, däribland Vetlanda kommun.
Ett ganska skarpt, kritiskt svar skickades härifrån. Bland annat reagerade vi på att hela texten andas en stor misstro mot att regioner eller kommuner själva har någon förmåga att klara av de här frågorna. Att det finns problem i storstäderna, inte minst i Stockholm, med exploatering ända ut i vattnet gör uppenbarligen att alla kommuner ska få lida för det, även vi landsbygdskommuner med många mil orörd strand.
Nu hade förslaget reviderats på en punkt, nämligen beräkningsgrunden för när strandskyddet kan luckras upp något. I det nya förslaget sägs att kommunen kan peka ut områden för glesbygdsutveckling som skulle kunna innebära ett strandnära boende. Vetlanda kommun har tänkt i de banorna genom att föreslå område i Näshult och i Ramkvilla. För min egen del skulle jag också gärna se något område i delen runt Kvillsfors eller Pauliström.
Men tillbaka till seminariet. Till och börja med kan man fundera över stressen i hanteringen. inbjudan till seminariet gick ut med väldigt kort varsel och det skriftliga svaret ska vara inne redan den 23 december vilket är mer eller mindre panik. Som jag uppfattade det så berodde brådskan på att man vill släppa paketet i vår. (Det är ju valår nästa år)
På seminariet medverkade de tjänstemän som arbetat med frågan, dock fanns inga politiker i panelen. Från remissinstanserna fanns både politiker och tjänstemän och flera gånger kom vi in på politiska aspekter som tjänstemännen i panelen fick hänvisa till en annan gång.
Vid ett sånt här tillfälle borde det vara en självklarhet att också "politiken" finns på plats för att svara på frågor och jag tycker att det är fräckt att inte göra så. Det visar, tycker jag, på frågans sprängkraft och på att regeringen inte vill ta diskussionen.
Slutligen så avslutade panelen med att påpeka vikten av att remissinstanserna verkligen lämnar in sina skriftliga synpunkter innan den 23 december så att "de" kan BEMÖTA synpunkterna.
Jag får väl hoppas att det var en felsägning fast det kändes som att det var korrekt uppfattat att de inte hade lust att ta till sig våra synpunkter utan bara tänkte bemöta dem.
torsdag, december 15, 2005
Det hårda slitet som politiker
Två dagar i rad, med julmat kan bli lite för bra...
*lutar mig, väldigt mätt, tillbaka i soffan och pustar*
...frågan är om jag någonsin ska äta julmat igen efter detta.
*känns inte så just nu...suck*
*lutar mig, väldigt mätt, tillbaka i soffan och pustar*
...frågan är om jag någonsin ska äta julmat igen efter detta.
*känns inte så just nu...suck*
tisdag, december 13, 2005
Expressen om Maud
Maud Olofsson är en politiker som mer än någon annan partiledare styrs av egna övertygelser och egna värderingar. Det gör henne starkare än de flesta kollegor och det retar ibland gallfeber på de bekymrade herrarna i Alliansen. Hon var den enda som snabbt fattade att Perssons bluff om övergångsregler mot balter och polacker stred mot både sunt förnuft och mot 20 års svensk aktivism för friheten runt Östersjön. De andra vred sig som maskar på Perssons rostiga krok. Maud Olofsson stod klar och redig och fick till slut rätt i allt hon hade sagt.
Inte alltid, men ibland är jag helt överens med Expressens ledarspalt. Som till exempel i denna ledare publicerad i dagens nätupplaga.
Läs här vad jag skrev för några dagar sedan.
Luciamorgon (uppdaterad)
Gått i ett luciatåg har jag inte gjort sedan jag gick i skolan men nu var det dags igen.
Under stort hemlighetsmakeri har vi politiker övat in ett luciaprogram under ledning av en kristdemokrat med kantorsutbildning.
Lucia var en miljöpartist med underbart, långt, ljust hår och ordföranden, förste vice och andre vice i kommunstyrelsen var pepparkaksgubbar och sjöng pepparkaksgubbesången.
I luciatåget fanns, förutom mig som tekniska nämndens ordförande, bland andra ordförandena från personal och organisationsutskottet, barn och utbildning (där också vice ordf var med), socialförvaltningen och ordföranden i kultur och fritid gjorde ett gott framträdande som solist i staffansvisan.
Kommunens förre kommunalråd var med och sjöng O helga natt med en stor stämma.
Själv var jag tärna och som van körsångare så tog jag altstämman i de sånger där jag kunde en sådan.
Mediauppbådet var storslaget och jag tror till och med att vi var ute i direktsändning i någon tv-kanal, fast jag vet inte vilken.
Efteråt var stämningen uppsluppen och det smakade bra med lussekatt och pepparkaka.
Kommunchefen tackade för det överraskande framträdandet med orden att sällan har väl politiken varit så samstämmig.
Uppdaterad
Det var radio och inte tv som var och sände direkt från stadshuset. På denna länk går det att få ett smakprov och höra en intervju med pepparkaksgubbarna.
Under stort hemlighetsmakeri har vi politiker övat in ett luciaprogram under ledning av en kristdemokrat med kantorsutbildning.
Lucia var en miljöpartist med underbart, långt, ljust hår och ordföranden, förste vice och andre vice i kommunstyrelsen var pepparkaksgubbar och sjöng pepparkaksgubbesången.
I luciatåget fanns, förutom mig som tekniska nämndens ordförande, bland andra ordförandena från personal och organisationsutskottet, barn och utbildning (där också vice ordf var med), socialförvaltningen och ordföranden i kultur och fritid gjorde ett gott framträdande som solist i staffansvisan.
Kommunens förre kommunalråd var med och sjöng O helga natt med en stor stämma.
Själv var jag tärna och som van körsångare så tog jag altstämman i de sånger där jag kunde en sådan.
Mediauppbådet var storslaget och jag tror till och med att vi var ute i direktsändning i någon tv-kanal, fast jag vet inte vilken.
Efteråt var stämningen uppsluppen och det smakade bra med lussekatt och pepparkaka.
Kommunchefen tackade för det överraskande framträdandet med orden att sällan har väl politiken varit så samstämmig.
Uppdaterad
Det var radio och inte tv som var och sände direkt från stadshuset. På denna länk går det att få ett smakprov och höra en intervju med pepparkaksgubbarna.
lördag, december 10, 2005
Familjen julbock får oväntad tillökning
En lycklig tilldragelse i familjen julbock hände häromdagen i Växjö skriver Smålandsposten. (Tyvärr var man tvungen att vara prenumerant för att kunna läsa artikeln på nätet så därför kan jag inte länka.)
I alla fall hände det sig så att någon eller några personer med sinne för humor placerade granrisbockarna, som fanns uppställda i en rondell, i en "viss ställning" under några helger i rad.
Vandaler och sabotörer! utropar kanske vän av ordning men Växjö kommun har tagit konsekvensen av det inträffade och har nu placerat ut några "småbockar" intill de stora i rondellen.
Växjö kommun tycks bekämpa humor med humor.
Härligt!!
Det blir fem julbockar av fem möjliga i betyg till kommunen.
I alla fall hände det sig så att någon eller några personer med sinne för humor placerade granrisbockarna, som fanns uppställda i en rondell, i en "viss ställning" under några helger i rad.
Vandaler och sabotörer! utropar kanske vän av ordning men Växjö kommun har tagit konsekvensen av det inträffade och har nu placerat ut några "småbockar" intill de stora i rondellen.
Växjö kommun tycks bekämpa humor med humor.
Härligt!!
Det blir fem julbockar av fem möjliga i betyg till kommunen.
Gräsänka
Klockan 06.30 efter en stressig timme åkte de.
Bilen fullpackad med mat och kläder och allt annat nödvändigt för en veckas skidläger.
Takboxen full av längdåkningsskidor och stavar.
Jag kramar och vinkar av trötta men glada och förväntansfulla barn och en pappa laddad inför de många timmarnas bilkörning.
Ha! Hela huset för mig själv!
Här ska planeras, städas, tvättas, och pyntas.
Dagarna ska utnyttjas till max!
Ska nog hinna med att ta hand om mig själv också.
En ridtur efter lunch...
Klockan 09.30
Dricker kaffe.
Njuter av tystnaden.
Eller...
*Trummar med fingrarna mot bordet*
Är det inte väldigt tyst?
Undrar om lillasyster blir åksjuk?
Håller storasyster sitt tonårshumör i schack?
Får pappa någon som byter av honom vid ratten så han inte blir för trött?
*Tittar ut genom fönstret*
Jag ska nog ringa och kolla lite...
Om en stund.
Bilen fullpackad med mat och kläder och allt annat nödvändigt för en veckas skidläger.
Takboxen full av längdåkningsskidor och stavar.
Jag kramar och vinkar av trötta men glada och förväntansfulla barn och en pappa laddad inför de många timmarnas bilkörning.
Ha! Hela huset för mig själv!
Här ska planeras, städas, tvättas, och pyntas.
Dagarna ska utnyttjas till max!
Ska nog hinna med att ta hand om mig själv också.
En ridtur efter lunch...
Klockan 09.30
Dricker kaffe.
Njuter av tystnaden.
Eller...
*Trummar med fingrarna mot bordet*
Är det inte väldigt tyst?
Undrar om lillasyster blir åksjuk?
Håller storasyster sitt tonårshumör i schack?
Får pappa någon som byter av honom vid ratten så han inte blir för trött?
*Tittar ut genom fönstret*
Jag ska nog ringa och kolla lite...
Om en stund.
fredag, december 09, 2005
Demokratiskt fattade beslut
Socialdemokraten Bertil Nilsson, andre vice ordförande i socialnämnden går ut i vår lokala tidning efter ett socialnämndssammanträde och anklagar socialchefen för att vara "maktgalen" och ordföranden och förste vice ordföranden för att vara socialchefens "lakejer".
Bertil Nilsson vägrar konsekvent att be om ursäkt och hävdar att han har rätt att protestera med starka ord.
Det är ett oacceptabelt språkbruk som den borgerliga gruppen och den socialdemokratiska gruppen gemensamt tagit bestämt avstånd från. Däremot säger socialdemokraterna i Vetlanda att de håller med Bertil Nilsson i sak. Vad är då "sak" i detta ärende? Efter något forskande så utkristalliserar sig tre frågor som lett fram till socialdemokraternas upprördhet.
1) Socialnämnden fattade vid sammanträdet beslut om att förändra inriktning på 8 lägenheter i det äldreboende som stod klart i våras. Lägenheterna byggdes enligt beslut för att fungera för olika typer av särskilt boende. Den nu beslutade förändringen motiverar socialnämnden med ett ändrat behov av boende än det man såg när man byggde.
Förändringen innebär att lägeheterna som är "dockade" till äldreboendet ska kunna bebos av personer som inte är i behov av särskild omvårdnad men som ändå av olika skäl vill finnas nära servicen på äldreboendet. Det skulle till exempel kunna handla om en make som vill bo nära sin maka som finns inne på äldreboendet. Det skulle kunna handla om en person som vill flytta närmare aktiviteter och kunna utnyttja matsal och andra serviceutrymmen. Det skulle kunna handla om en person som känner sig ensam och otrygg i sitt nuvarande boende.
Förändringen innebär minskat antal platser för särskilt boende i det aktuella äldreboendet men det ökar samtidigt tillgängligheten för de grupper som idag inte har möjlighet till en plats på äldreboendet. Ökad tillgänglighet och ökad valfrihet är ju viktiga centerfrågor.
Efter att minoriteten förlorat omröstningen i socialnämnden går nu alltså socialdemokraterna ut och kritiserar beslutet och vänsterpartisten Anders Blomqvist har överklagat beslutet med motiveringen att beslutsvägen inte är rätt. Det finns alltså inget överklagande i själva sakfrågan utan överklagandet gäller att Anders Blomqvist anser att frågan om de åtta lägeheterna ska avgöras i kommunfullmäktige och inte i socialnämnden.
Den utomstående konsult som kommunen anlitat hävdar, med stöd i kommunallagen, att frågan innebär endast en mindre avvikelse mot kommunfullmäktiges rambeslut och att det är riktigt att beslutet därmed tas i socialnämnden.
Länsrätten avslår vänsterpartisten Anders Blomqvists begäran om verkställighetsförbud och det är en indikation på att länsrätten kommer att döma i enlighet med kommunens bedömning.
2) Som följd av fråga 1 gäller socialdemokraternas kritik i fråga 2 om kommunen har gjort fel som dragit av byggmomsen för de åtta lägeheterna. "Kommunen ägnar sig åt momsfiffel" basunerar socialdemokrater ut med tydligt mål att misstänkliggöra den borgerliga majoriteten. (Det är ju valår nästa år.)
Byggmomsen har, enligt juridisk expertis inte något med saken att göra längre i och med att fastigheten tagits i bruk.
Kommunens sakkunnige på området förklarar att allt skett i enlighet med skattelagstiftningen och så här säger Iris Dovrén-Råsbrandt, chef för länsstyrelsens sociala avdelning till den lokala nättidningen Höglandsnytt.
"-Att kommuner ändrar användningsområdet för lägenheter, som ursprungligen varit avsedda för särskilt boende, är inte särskilt ovanligt."
Det finns inte någon grund för anklagelsen om skattefusk men att socialdemokrater och vänsterpartister ändå på detta sätt protesterar högljutt mot att kommuninnevånarnas skattekronor stannar i kommunen istället för att hamna i statens skattkista är väl egentligen inte speciellt förvånande.
3) Fråga 3 handlar om den delegationsordning som beslutades vid det aktuella sammanträdet. Här kan man verkligen se socialdemokraternas dubbelspel. Vid flera tillfällen har kommunstyrelseledamöter samt presidierna i de olika nämnderna tillsammans diskuterat politiker/tjänstemannarollen. Vid alla dessa tillfällen har jag fått uppfattningen att vi alla är överens. Men när det sedan kommer till beslut så är uppenbarligen den gemensamma synen borta.
I Tekniska nämnden har vi arbetat fram en ny delegationsordning, som jag uppfattat det i enighet mellan blocken. Den är också undertecknad dels av mig som ordförande och dels av vice ordförande från (s). Vi ska ta beslut i frågan på torsdag men mot bakgrund av händelserna i socialnämnden och att socialdemokraterna säger sig hålla med Bertil Nilsson i sak, misstänker jag att den enighet som jag trodde fanns kommer att vara bortblåst vid det laget. Ska vi då votera igenom delegationen precis som man gjorde i socialnämnden och låta socialdemokraterna smita undan sitt ansvar?
Socialdemokraters och vänsterpartisters valkampanj mot den borgerliga ledningen i kommunen har pågått under hela denna mandatperiod. I fråga efter fråga har de överklagat fattade beslut, aldrig i sakfrågor utan alltid med motivering om något formellt fel. Det har till exempel handlat om rubriksättning eller påstått för sen kallelse till sammanträde. Det enda resultatet av dessa överklaganden som länsrätten avslagit är en försenad och betydligt dyrare hantering av de aktuella frågorna.
Jag vill ändå försvara rätten att överklaga ett beslut, som ju är en del av det demokratiska systemet. Medborgaren ska ha denna möjlighet och det kan inte ifrågasättas. Det kan däremot diskuteras om det är speciellt förtroendeingivande att gång på gång använda denna demokratiska rättighet som ett verktyg i ett politiskt maktspel och av missnöje med fattade beslut.
Tyvärr finns det de som inte genomskådar den socialdemokratiska taktiken och hur väl den lyckas kommer vi att få se vid valet nästa år.
Bertil Nilsson vägrar konsekvent att be om ursäkt och hävdar att han har rätt att protestera med starka ord.
Det är ett oacceptabelt språkbruk som den borgerliga gruppen och den socialdemokratiska gruppen gemensamt tagit bestämt avstånd från. Däremot säger socialdemokraterna i Vetlanda att de håller med Bertil Nilsson i sak. Vad är då "sak" i detta ärende? Efter något forskande så utkristalliserar sig tre frågor som lett fram till socialdemokraternas upprördhet.
1) Socialnämnden fattade vid sammanträdet beslut om att förändra inriktning på 8 lägenheter i det äldreboende som stod klart i våras. Lägenheterna byggdes enligt beslut för att fungera för olika typer av särskilt boende. Den nu beslutade förändringen motiverar socialnämnden med ett ändrat behov av boende än det man såg när man byggde.
Förändringen innebär att lägeheterna som är "dockade" till äldreboendet ska kunna bebos av personer som inte är i behov av särskild omvårdnad men som ändå av olika skäl vill finnas nära servicen på äldreboendet. Det skulle till exempel kunna handla om en make som vill bo nära sin maka som finns inne på äldreboendet. Det skulle kunna handla om en person som vill flytta närmare aktiviteter och kunna utnyttja matsal och andra serviceutrymmen. Det skulle kunna handla om en person som känner sig ensam och otrygg i sitt nuvarande boende.
Förändringen innebär minskat antal platser för särskilt boende i det aktuella äldreboendet men det ökar samtidigt tillgängligheten för de grupper som idag inte har möjlighet till en plats på äldreboendet. Ökad tillgänglighet och ökad valfrihet är ju viktiga centerfrågor.
Efter att minoriteten förlorat omröstningen i socialnämnden går nu alltså socialdemokraterna ut och kritiserar beslutet och vänsterpartisten Anders Blomqvist har överklagat beslutet med motiveringen att beslutsvägen inte är rätt. Det finns alltså inget överklagande i själva sakfrågan utan överklagandet gäller att Anders Blomqvist anser att frågan om de åtta lägeheterna ska avgöras i kommunfullmäktige och inte i socialnämnden.
Den utomstående konsult som kommunen anlitat hävdar, med stöd i kommunallagen, att frågan innebär endast en mindre avvikelse mot kommunfullmäktiges rambeslut och att det är riktigt att beslutet därmed tas i socialnämnden.
Länsrätten avslår vänsterpartisten Anders Blomqvists begäran om verkställighetsförbud och det är en indikation på att länsrätten kommer att döma i enlighet med kommunens bedömning.
2) Som följd av fråga 1 gäller socialdemokraternas kritik i fråga 2 om kommunen har gjort fel som dragit av byggmomsen för de åtta lägeheterna. "Kommunen ägnar sig åt momsfiffel" basunerar socialdemokrater ut med tydligt mål att misstänkliggöra den borgerliga majoriteten. (Det är ju valår nästa år.)
Byggmomsen har, enligt juridisk expertis inte något med saken att göra längre i och med att fastigheten tagits i bruk.
Kommunens sakkunnige på området förklarar att allt skett i enlighet med skattelagstiftningen och så här säger Iris Dovrén-Råsbrandt, chef för länsstyrelsens sociala avdelning till den lokala nättidningen Höglandsnytt.
"-Att kommuner ändrar användningsområdet för lägenheter, som ursprungligen varit avsedda för särskilt boende, är inte särskilt ovanligt."
Det finns inte någon grund för anklagelsen om skattefusk men att socialdemokrater och vänsterpartister ändå på detta sätt protesterar högljutt mot att kommuninnevånarnas skattekronor stannar i kommunen istället för att hamna i statens skattkista är väl egentligen inte speciellt förvånande.
3) Fråga 3 handlar om den delegationsordning som beslutades vid det aktuella sammanträdet. Här kan man verkligen se socialdemokraternas dubbelspel. Vid flera tillfällen har kommunstyrelseledamöter samt presidierna i de olika nämnderna tillsammans diskuterat politiker/tjänstemannarollen. Vid alla dessa tillfällen har jag fått uppfattningen att vi alla är överens. Men när det sedan kommer till beslut så är uppenbarligen den gemensamma synen borta.
I Tekniska nämnden har vi arbetat fram en ny delegationsordning, som jag uppfattat det i enighet mellan blocken. Den är också undertecknad dels av mig som ordförande och dels av vice ordförande från (s). Vi ska ta beslut i frågan på torsdag men mot bakgrund av händelserna i socialnämnden och att socialdemokraterna säger sig hålla med Bertil Nilsson i sak, misstänker jag att den enighet som jag trodde fanns kommer att vara bortblåst vid det laget. Ska vi då votera igenom delegationen precis som man gjorde i socialnämnden och låta socialdemokraterna smita undan sitt ansvar?
Socialdemokraters och vänsterpartisters valkampanj mot den borgerliga ledningen i kommunen har pågått under hela denna mandatperiod. I fråga efter fråga har de överklagat fattade beslut, aldrig i sakfrågor utan alltid med motivering om något formellt fel. Det har till exempel handlat om rubriksättning eller påstått för sen kallelse till sammanträde. Det enda resultatet av dessa överklaganden som länsrätten avslagit är en försenad och betydligt dyrare hantering av de aktuella frågorna.
Jag vill ändå försvara rätten att överklaga ett beslut, som ju är en del av det demokratiska systemet. Medborgaren ska ha denna möjlighet och det kan inte ifrågasättas. Det kan däremot diskuteras om det är speciellt förtroendeingivande att gång på gång använda denna demokratiska rättighet som ett verktyg i ett politiskt maktspel och av missnöje med fattade beslut.
Tyvärr finns det de som inte genomskådar den socialdemokratiska taktiken och hur väl den lyckas kommer vi att få se vid valet nästa år.
Jag är stolt över Centerpartiet
När jag först hörde att Centerns riksdagsgrupp går emot övriga partier och kräver misstroendevotum tänkte jag, -nej... vad osmart. Nu kommer vi att bli attackerade från alla håll.
Vänstern kommer att mena att oenigheten inom den borgerliga gruppen visar att det inte är ett trovärdigt regeringsalternativ och de övriga partierna i alliansen kommer att hacka på Centern för att vi gått ifrån de övrigas linje.
När jag nu tänkt ett varv till så känner jag mig stolt.
Jag är stolt över att Centern lagt alliansens taktiska spel åt sidan för kravet på ansvarstagande.
Jag är stolt över att Centern, som enda parti tar kritiken i kommissionens rapport på allvar, och är beredd att ta konsekvenserna av detta.
Jag är stolt över att Centern visar ett orubbligt mod i detta viktiga ärende precis som man gjorde när det handlade om de nya medlemsländerna i EU och de andra partiernas snack om social turism.
För, ärligt talat, vem kommer att komma ihåg och uppröras över katastrofkommissionens rapport någon gång i vår efter behandlingen i KU? Vem tror då på ett misstroendevotum? Har inte de flesta då lagt upprördheten åt sidan till förmån för att se framåt, till förmån för valrörelsen och till förmån för nya taktiska överväganden? Göran Persson har då fått närmare ett och ett halvt år på sig utan att behöva stå till svars med sin regering på något endaste sätt. Allt kommer att förbli som det är och Göran Persson har än en gång kommit undan.
Jag tycker det är fegt av alliansen men är stolt över Centerpartiets mod att ensamma stå upp för och försvara våra demokratiska värden, förtroende och ansvarstagande.
Vänstern kommer att mena att oenigheten inom den borgerliga gruppen visar att det inte är ett trovärdigt regeringsalternativ och de övriga partierna i alliansen kommer att hacka på Centern för att vi gått ifrån de övrigas linje.
När jag nu tänkt ett varv till så känner jag mig stolt.
Jag är stolt över att Centern lagt alliansens taktiska spel åt sidan för kravet på ansvarstagande.
Jag är stolt över att Centern, som enda parti tar kritiken i kommissionens rapport på allvar, och är beredd att ta konsekvenserna av detta.
Jag är stolt över att Centern visar ett orubbligt mod i detta viktiga ärende precis som man gjorde när det handlade om de nya medlemsländerna i EU och de andra partiernas snack om social turism.
För, ärligt talat, vem kommer att komma ihåg och uppröras över katastrofkommissionens rapport någon gång i vår efter behandlingen i KU? Vem tror då på ett misstroendevotum? Har inte de flesta då lagt upprördheten åt sidan till förmån för att se framåt, till förmån för valrörelsen och till förmån för nya taktiska överväganden? Göran Persson har då fått närmare ett och ett halvt år på sig utan att behöva stå till svars med sin regering på något endaste sätt. Allt kommer att förbli som det är och Göran Persson har än en gång kommit undan.
Jag tycker det är fegt av alliansen men är stolt över Centerpartiets mod att ensamma stå upp för och försvara våra demokratiska värden, förtroende och ansvarstagande.
tisdag, december 06, 2005
Kan inte undanhålla er...
...de härliga julkortsbilderna på flickorna och hästarna.
Flickor med tomteluvor bredvid hästar utan luvor.
Flickor i hjälmar på hästar med tomteluvor.
Intet öga är torrt!!
måndag, december 05, 2005
Att handskas med sanningen...
...kan man göra på olika sätt.
I dagens Vetlandapost (finns tyvärr inte på nätet) uttalar sig representanter för samhällsföreningen i ett samhälle utanför Vetlanda.
Bakgrunden är att vägverket byggt om genomfarten genom samhället och samtidigt stängt av en infart. Den nya infarten finns nu ungefär 700 meter närmare samhället än tidigare. Samtidigt kortade vägverket sträckan med den gatubelysning som de äger och ansvarar för, så att den numera börjar strax innan den nya infarten. Observera att det alltså är vägverkets gatubelysning och inte kommunens.
Ordföranden i samhällsföreningen har lämnat in en skrivelse till Tekniska nämnden med en begäran om att kommunen istället ska sätta upp belysning där vägverket plockat ner sin.
Tidningsreportern har gjort ett reportage med ordföranden i samhällsföreningen tillsammans med en boende utefter sträckan. Rubriken är: Förening rasar mot släckt ljus.
I och med att vi nu fått en begäran om att kommunen istället ska stå för belysning på den aktuella sträckan, blir det en ökad kostnad för kommunen och ärendet får behandlas tillsammans med andra trafiksäkerhetsprojekt som kommunen har. Här handlar det då om en prioritering och utskott och nämnd får ta ställning till frågan.
Resultatet blev att texten i tidningen inte sa något om att belysningen var vägverkets och inte kommunens. Däremot skrev reportern att jag förklarade att:
Sanningen ligger i betraktarens öga. Tolkningen finns i jounalistens konstnärliga frihet.
Reportern har inte på något sätt farit med osanning men genom att han utelämnat delar av det jag förklarat så får den som läser artikeln fortfarande uppfattningen att det är kommunen som ansvarar för att belysningen har plockats ner.
Istället för att ge hela bilden väljer reportern ut den del av bilden som passar artikelns vinkling, i detta fall att kommunen monterar ner servicen på landsbygden och släcker ljuset.
I dagens Vetlandapost (finns tyvärr inte på nätet) uttalar sig representanter för samhällsföreningen i ett samhälle utanför Vetlanda.
Bakgrunden är att vägverket byggt om genomfarten genom samhället och samtidigt stängt av en infart. Den nya infarten finns nu ungefär 700 meter närmare samhället än tidigare. Samtidigt kortade vägverket sträckan med den gatubelysning som de äger och ansvarar för, så att den numera börjar strax innan den nya infarten. Observera att det alltså är vägverkets gatubelysning och inte kommunens.
Ordföranden i samhällsföreningen har lämnat in en skrivelse till Tekniska nämnden med en begäran om att kommunen istället ska sätta upp belysning där vägverket plockat ner sin.
Tidningsreportern har gjort ett reportage med ordföranden i samhällsföreningen tillsammans med en boende utefter sträckan. Rubriken är: Förening rasar mot släckt ljus.
-Här har varit gatubelysning i minst 50 år. Det verkar som om kommunen sattJag blev som tekniska nämndens ordförande uppringd av reportern och vi hade ett bra samtal där jag förklarade att den nedmonterade belysningen var vägverkets och inte kommunens och att de gjort bedömningen att den inte behövdes och därför plockat ner den.
igång en rivningskampanj mot Kvillsfors. Först river de lägenheter som vi vill ha kvar och nu tar de bort gatubelysningen.
I och med att vi nu fått en begäran om att kommunen istället ska stå för belysning på den aktuella sträckan, blir det en ökad kostnad för kommunen och ärendet får behandlas tillsammans med andra trafiksäkerhetsprojekt som kommunen har. Här handlar det då om en prioritering och utskott och nämnd får ta ställning till frågan.
Resultatet blev att texten i tidningen inte sa något om att belysningen var vägverkets och inte kommunens. Däremot skrev reportern att jag förklarade att:
det är vägverket som gjort bedömningen av att det inte behövs belysning på vägsträckan.
-Förvaltningen får titta på det här. Sedan får vi ta upp frågan i utskottet och därefter i nämnden.
Sanningen ligger i betraktarens öga. Tolkningen finns i jounalistens konstnärliga frihet.
Reportern har inte på något sätt farit med osanning men genom att han utelämnat delar av det jag förklarat så får den som läser artikeln fortfarande uppfattningen att det är kommunen som ansvarar för att belysningen har plockats ner.
Istället för att ge hela bilden väljer reportern ut den del av bilden som passar artikelns vinkling, i detta fall att kommunen monterar ner servicen på landsbygden och släcker ljuset.
fredag, december 02, 2005
Tomten i Kvarterbo
Nu är det snart dags igen för den årliga julgranshuggningen i Kvarterbo. Vi samlas så många som kan från min familj och från min mosters och morbrors familj. Ett antal granar fälls under stoj och stim i skogen och sedan äter vi korv. Bullens varmkorv kokt i en stor gryta som får hänga i en kedja i en gren över öppen eld.
När barnen var små kom också tomten och hälsade på. Han stannade en stund bara för att byta några ord med de tysta, storögda barnen och gick sedan vidare på sin vandring genom skogen. Ett år var tomten så förskräckligt förkyld så då kom tomtemor i stället. Hon hade med sig smällkarameller till alla barn och så läste hon...Midvinternattens köld är hård... för alldeles tysta och andäktiga barn.
Länge sa våra barn att tomten som kom på julaftonen med paket han var bara utklädd, medan tomten i Kvarterboskogen, det var minsann den riktiga tomten.
Ett år när lillasyster var två och ett halvt år så var det en något äldre syssling som skulle lämna sina nappar till Kvarterbotomten. När tomten tagit emot påsen med napparna så frågade han om det var någon mer som ville lämna något. Lillasyster hade fått nappen i munnen eftersom hon blev lite rädd när tomten dök upp men nu gick hon käckt fram till tomten, drog ut nappen ur munnen och lämnade den till en något häpen tomte.
På vägen upp mot gården började hon sedan gnälla efter sin napp.
Men, sa jag, den lämnade du ju till tomten.
-Ja, den ja... sa lillasyster som hade full koll på att det fanns fler i mammas ficka.
När barnen var små kom också tomten och hälsade på. Han stannade en stund bara för att byta några ord med de tysta, storögda barnen och gick sedan vidare på sin vandring genom skogen. Ett år var tomten så förskräckligt förkyld så då kom tomtemor i stället. Hon hade med sig smällkarameller till alla barn och så läste hon...Midvinternattens köld är hård... för alldeles tysta och andäktiga barn.
Länge sa våra barn att tomten som kom på julaftonen med paket han var bara utklädd, medan tomten i Kvarterboskogen, det var minsann den riktiga tomten.
Ett år när lillasyster var två och ett halvt år så var det en något äldre syssling som skulle lämna sina nappar till Kvarterbotomten. När tomten tagit emot påsen med napparna så frågade han om det var någon mer som ville lämna något. Lillasyster hade fått nappen i munnen eftersom hon blev lite rädd när tomten dök upp men nu gick hon käckt fram till tomten, drog ut nappen ur munnen och lämnade den till en något häpen tomte.
På vägen upp mot gården började hon sedan gnälla efter sin napp.
Men, sa jag, den lämnade du ju till tomten.
-Ja, den ja... sa lillasyster som hade full koll på att det fanns fler i mammas ficka.
...att nita arbetarrörelsen...
En upprörd idédebattör bemöter Maciej Zarembas reportageserie på DN debatt. Bror Perjus använder en retorik som jag bara alltför väl känner igen. Grova generaliseringar, hätska utfall och en debattmetod som knappast inbjuder motparten till diskussion. Jag har i tidigare inlägg skrivit om Maciej Zarembas artiklar. Läs här, här och här. Bror Perjus skriver om Maciej Zaremba att:
Bror Perjus skriver att:Han är ute efter att nita arbetarrörelsen. På sida efter sida, i en av de längsta texter som någonsin förekommit på DN Kultur, försöker han hamra in den bisarra tesen om att arbetarrörelsen är detsamma som systematisk xenofobi!...
...Zarembas budskap till lettiska nationalister och högerextremister är: Svenska arbetare hatar letter! Alltså bör letter också hata svenska arbetare! Full pott! I akt och mening att grundligt befästa den absurda tesen skriver Zaremba insinuant och missledande rakt igenom en av de slirigaste texter jag någonsin läst.
Artikelserien om "de europeiska arbetsnomaderna" på DN Kultur kunde ha blivit utgångspunkt för en diskussion om internationell solidaritet kontra nationella fördomar, om villkor för ambulerande, tillfällig arbetskraft, om samband mellan ackordslön och arbetsolyckor, förslitning, utslagning och förtidspensioneringar, om jämlikhetens villkor och förutsättningar i Europa och globalt.
Tänk det var precis det jag tyckte att Maciej Zaremba lyckades så väl med. Det var länge sedan jag läste en artikelserie med så mycket material hämtad från olika synvinklar och där så många olika människor från olika nationaliteter kommit till tals.
Vi i Sverige lever i en övertygelse om att just vårt sätt att arbeta och våra "modeller" är de bästa och det som andra länder och människor ska eftersträva. Det är en förnedrande människosyn att ingen annan utom svensken kan göra det som är riktigt och rätt. Bror Perjus visar sitt förakt tydligt när han menar att den lettiska firman inte ens kunde räkna rätt på entreprenaden.
Nu vägrade den lettiska firman att betala 145 kronor. Kanske var entreprenaden så räknad att det inte fanns utrymme för 145 kronor. Nåväl, följden blev att skolbygget i Vaxholm fick fullföljas med arbetare som betalades 163 kronor i timmen. Entreprenaden kunde alltså ha räknats annorlunda!
Nej, jag tror inte att Maciej Zaremba med sin artikelserie kommer att "nita arbetarrörelsen" det kommer den att klara av alldeles av sig själv. Och någon gång, inom en inte alltför avlägsen framtid, när vi svenskar är förbisprungna av amitiösa människor utanför vår egen skyddande bubbla, när vi som tredje generationens fördärvare slösat bort arvet från våra hårt kämpande förfäder, då kanske vi kan få upp ögonen för att det vore bättre om vi satsat på företagsamhet istället för på bidrag.
torsdag, december 01, 2005
Rätt till heltid eller deltid eller ingen tid alls
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)