En ny artikel av Maciej Zarembas i serien om "Den polske rörmokaren" handlar om hur vi svenskar ser på oss själva i förhållande till andra människor.

Vi vill gärna tro att vårt lilla land långt uppe i norr är befolkat av en särskild sorts människor som är mycket bättre än andra och var vi än befinner oss i världen ska andra människor visa respekt för det vi representerar.

Under Tsunamikatastrofen matades vi dagligen med rapporter om hur thailändare som hade förlorat nästan allt, ändå delade det lilla som fanns med svenska turister. Vi såg hur svenska, skadade turister flyttades till de bästa sjukhusen och gick före i läkarköerna. Vi såg turisterna men mycket lite av den bofasta befolkningens lidande. Man fick nästan uppfattningen att thailändarna satte turisterna före sig själva. Kanske är det inte helt onaturligt med tanke på att turismen är deras levebröd.

Vad thailändarna innerst inne kände kan ingen utom de själva veta. Ibland, tänkte jag, när jag såg thailändare som gav och gav och turister som tog och tog, att snart händer det. Snart tröttnar de på de gapiga och krävande svenskarna och kräver respekt tillbaka men nej, den som är i beroendeställning ställer inga krav. Thailändarna visste att fullständig självuppoffring var det enda sättet att kunna behålla och återuppbygga den så viktiga turismnäringen igen.

Väl hemma i den svenska tryggheten och på frågan om det thailänska folkets uppoffringar kunde man få höra svar som att det "tillhör deras kultur att vara hjälpsamma" eller att "de ville så gärna hjälpa". Som att det skulle vara det mest naturliga i världen att vård av svenskar går före vård av thailändare.

För som Maciej Zarembas skriver: "I landet Nenozimigs är det inte så noga"