Piratförlaget försvarar Liza Marklund

På Monica Antonssons blogg kan man läsa ett försvarstal till förmån för Liza Marklund av Piratförlagets Anne-Marie Skarp.

Jag fastnade i dessa rader och reflekterar över vad det är hon skriver... egentligen.

Det är en vanlig föreställning att litteraturen kan åstadkomma en annan sanning än den faktabaserade journalistiken.

Vad menar hon? Menar hon att det är en vanföreställning eller att det är en "sanning"? Och vad menar hon med "en annan sanning". Enligt mitt sätt att se det förpliktigar Gömdas underrubrik "En sann historia" till att faktiskt handla om fakta och sanning. Fundera över om det istället hade varit "Gömda - en kvinnas historia". Då hade det varit ett annat läge, eller hur?

Man kan tänka sig en litterär sanning eller, som i Liza Marklunds fall, en politisk sanning. Liza Marklunds mångåriga och djupa engagemang för misshandlade och förföljda kvinnor är väl känt.

Nu börjar det bli riktigt intressant för nu länkar hon över till något som hon kallar en "politisk sanning". Vad är den "politiska sanningen"? Om jag får tillåta mig att spekulera så är grundtesen i "Gömda" att samhället inte förmår att skydda kvinnor och barn från misshandlande män. Här är definitivt djupt vatten. Ja, samhället lyckas inte skydda alla dem som behöver ett skydd. Kvinnor blir misshandlade och mord förekommer tyvärr. Verkligheten överträffar ibland dikten i fråga om utsatthet och grymhet. Men är det därmed också tillåtet att trampa på andra människor och att ljuga och bedra bara för att grundsyftet är gott. Nej, självklart kan det aldrig vara okej.

Berättelsen om ”Mia” följer till punkt och pricka den politiska linjen och Liza Marklund skapade en allmängiltig bild av hur vidrig verkligheten kan te sig och skruvade på så sätt upp verkligheten till fiktion med Mias berättelse som ramhandling.

Berättelsen om "Mia" följer alltså grundtesen att samhället inte förmår skydda kvinnor och barn. Sedan kommer något som ger mig rysningar av obehag. Läs det gärna ett par gånger och fundera över innebörden.

"Liza Marklund skapade en allmängiltig bild av hur verkligheten kan te sig och skruvade på så sätt upp verkligheten till fiktion med Mias berättelse som ramhandling."

Liza Marklund skapade alltså en bild av hur verkligheten skulle kunnat se ut och gjorde fiktion av "Mia Erikssons" liv och det är nu rysningarna kommer. Den som hört och läst intervjuer med "Mia Eriksson" kan inte tvivla om att hon menar sig ha upplevt allt det som står i boken. Att detta verkligen är hennes verklighet. Och så här säger Liza Marklund i en chatt från Aftonbladet den 2004-06-16

Jenny säger: Hej! Har läst din bok Gömda och blev väldigt berörd, undrar om allt är sant eller är det några saker som är påhittade bara för att få en bättre story...

Liza Marklund säger: Ingenting är påhittat, vare sig i Gömda eller Asyl. Inga händelser är flyttade (annat än i nödfall, för att dölja de hotade människors identiteter). Däremot har vi tagit bort ganska mycket, förtigit både människor och händelser som varit otroligt viktiga för Mia. Ingenting har gjorts mer dramatiskt än det var(det har inte behövts).

Det finns egentligen bara två möjliga utfall.
1) Liza Marklund har utnyttjat en utsatt människa och utifrån sin "politiska sanning" skapat en värld av hot och våld som därmed har blivit "Mias" verklighet. Utifrån detta utfall har i så fall "Mia Eriksson" blivit lurad och manipulerad in i denna värld av Liza Marklunds fantasier. Offer för Liza Marklund är då också "Mias" barn och familj och alla andra som har påverkats av den "politiska sanningen".

2) Liza Marklund och "Mia Eriksson" har varit överens om att upprätthålla den fiktiva världen och båda har sedan under alla år fortsatt att påstå att den skapade bilden är lika med sanningen. Medvetet bedrägeri alltså. Här är det "Mias" barn, familj och andra som är offer för både Liza Marklund och för "Mia Eriksson".

Båda scenarierna är fruktansvärda och jag konstaterar med andra ord att Anne-Marie Skarps försök till försvar bara gör saken ännu värre.

Liza Marklund, Anne-Marie Skarp och "Mia Eriksson", detta duger inte!