Det var en gång ett litet land

Det var en gång ett litet land. Landets befolkning bestod från början till största delen av landsbygd och små byar. Städerna var små och landet ansågs vara kallt och ogästvänligt.

Landets makthavare ville däremot att landet skulle vara stort och mäktigt vilket ledde till många och kostsamma krig. Det lilla fattiga landet blev allt fattigare.

Det lilla landet drabbades också av förstörda skördar med svår hungersnöd som följd. Under många år flydde många, många människor för att söka sig en bättre tillvaro på andra sidan om det stora havet.

Detta oroade de styrande i landet som såg framför sig skriande behov av arbetskraft i den framväxande industrialiseringens fabriker och soldater inför eventuella kommande krig.

Sociala reformer realiserades och "Folkhemmet" lanserades. Istället för att fly över havet skulle familjerna lockas till städernas fabriker med löften om skolor och ett "egna hem". Folket lyssnade och flykten över havet avstannade.

Nu måste folket också förmås att stanna kvar i städerna för att förse fabrikernas ständigt ökande behov av arbetskraft. Fler sociala reformer införs men folk är ändå inte nöjda.

Människor går samman och bildar fackföreningar för att driva sina krav på bättre arbetsvillkor. Politiska partier bildas och deras medlemsantal växer lavinartat.

Konflikter uppstår. Strejker och arbetaruppror. Ibland brutalt nedslagna men den nya tiden kryper på och landets innevånare blir starkare genom att vara många och eniga.

Så småningom inser de styrande att det inte går att motarbeta folket utan börjar istället samarbeta med de olika grupperna. Landet kommer nu under en mycket lång tid styras av ett så kallat arbetarparti. Arbetarpartiet tar många fackföreningar med sig i det styrande arbetet och genomför sociala reformer. Det blir ett lugnare arbetsklimat och landets välstånd växer.

Landets industrier behöver hela tiden mer arbetskraft och landsbygden dräneras mer och mer på sin fasta befolkning. Människor flyttar till arbetstillfällen och miljonprogram. Arbetarpartiet och facket växer allt mera samman. Partiet lovar hela tiden facket nya reformer och mer välfärd i utbyte mot lojalitet och arbetsfred.

Många tillfällen blir det till möten mellan ledande partiföreträdare och företrädare för facket. Möten som måste ske på neutral plats företrädesvis på något lämpligt hotell med god mat och en nubbe till. Det är ett gott liv och bekvämt. Tänk så bra när vi känner varandra så väl säger de och dunkar varandra broderligt i ryggen. Vi som har kämpat tappert borde väl kunna unna oss lite. Ny villa, högre lön , ny bil och kanske till och med chaufför. Ja, det är ju bara för folkets bästa. Vi har gjort det vi ska och nu kan vi slå oss till ro och njuta av livets goda.

Sakta och smygande börjar nu något hända i det lilla landet. Industrin blomstrar inte som förr. Folket köper inte bara det egna landets varor längre utan handlar importerade varor och åker utomlands. Folket ser att andra länder är offensiva och utvecklar sina varor och tjänster. Det finns konkurrens.

Nu måste vi hålla ihop säger det styrande arbetarpartiet till sin broder facket. Om folkets missnöje växer riskerar vi att förlora makten och med den allt det goda som vi kunnat njuta så länge. Arbetarpartiet lovar fler och fler reformer och lånar mer och mer pengar. Ju fler reformer som genomförs dessto fler reformer ropar folket efter. Som gapande fågelungar sitter folket och väntar på mer gratis godis... och mer... och mer...

Det hjälper inte... industrin börjar tappa mark. Företag flyttar till andra länder. Människor blir arbetslösa. Välfärden krackelerar. Vem kan ställas till ansvar när fack och stat vuxit samman.

Tillslut säger folket ifrån och en ny regering ska försöka rädda landet. Den nya regeringen består dock av flera partier som inte har samma vana på att mötas, äta gott och ta en nubbe tillsammans. De är ivriga och ser klart de problem som landet brottas med men har svårt att samarbeta om en lösning. När de inte lyckas leverera så är allt snart tillbaka till det gamla igen och arbetarpartiet och facket har återfått sin makt men är skakat.

Här gäller det att hjälpas åt säger arbetarpartiets ledare till fackets ledare. Om jag hjälper dig så hjälper du mig. Så växer avståndet mellan folket och deras rörelse. Istället för att tjäna folket så tjänar folket sina ledare. Betalar deras välstånd och höga löner med sina medlemsavgifter och med sin lojalitet. Och de gör det lojalt eftersom de hela tiden får höra att allt sker för folkets bästa.

Liksom i det stora grannlandet i öster bildas en liten maktelit med egna lagar och regler. Det är okej att utnyttja sommarhus som egentligen är avsedda för att fattiga arbetare ska kunna få en veckas avkoppling. Det är okej med lyxrenoverade lägeheter i innerstaden. Sprit, lyxmat och porrklubbsbesök är också okej. Sammanhållningen stärks. Det går inte att skvallra på någon eftersom man själv då kommer att dras med i fallet. Alla har hållhakar på alla.

Och medan detta pågår bland de som ska tillvarata folkets intressen så växer arbetslösheten bland folket. Arbetarpartiet lånar mer pengar och mutar sin alltmer missnöjda befolkning genom att höja bidragen till de arbetslösa. Man skapar en massa pysselsättningar för att snygga till statistiken men är oförmögen att vända på det gigantiska skeppet och skapa förutsättningar för företagande som skulle kunna bli riktiga arbetstillfällen och ny utveckling.

Tillslut bestämmer sig den trötte ledaren för arbetarpartiet att ge upp. Han vet att det måste till en kursändring men vill inte vara den som får skiten för det. Nej, hellre drar han sig tillbaka till sitt nybyggda mångmiljonershus i gammaldags herrgårdsstil. Här ska han nu kunna njuta av livet. Folket svek honom men han bryr sig egentligen inte, han har ju fått det han önskat. Från en enkel tillvaro till lyx och bekvämlighet. Han småler lite när han tänker på sin eventuella eftersträdare. Partiet vill att det ska bli en kvinna. Feministiskt trams men inte mig emot, fnyser han. Jag kommer att bli ihågkommen som den siste, riktige, store landsfadern.