Det blir fel, Nalin Pekgul

Jag beundrar Nalin Pekgul på många sätt. Hon har brutit barriärer och är en förebild för många kvinnor. Men denna artikel i SvD får mig att bli mycket fundersam.

Först handlar det om att hon krävde en kvinna på partiledarposten.

Hon avslöjar nu att några av dem som hade sagt nej skulle ha tänkt om, ifall valberedningen hade fastnat för en manlig kandidat. –Ett antal kvinnor hade lovat att de skulle ompröva sitt beslut om det skulle bli aktuellt med en man. Alla var beredda.

Varför vill du absolut inte ha en man som partiledare? –Den här gången överglänser kvinnorna alla män. Om vi då skulle välja en man är det bara att ge upp hoppet om att vi är ett ­feministiskt parti.

Alltså rätt, fast fel ändå.

Det är klart att det var önskvärt med en kvinna på partiledarposten men om det skulle vara en kvinna, till varje pris, så blir det ju fel i alla fall. Då faller man i den vanliga fällan. Tittar inte på kompetens och lämplighet utan bara på att det ska absolut vara en kvinna. Och hennes snack om att kvinnorna skulle överglänsa alla män är ju kvalificerat skitsnack. Det är klart att det också fanns ett antal duktiga, kompetenta, manliga eventuella kandidater.

Istället för att stärka Mona Sahlin i hennes partiledarroll så blir detta en belastning. En bekräftelse på att hennes kompetens egentligen inte var viktig utan det viktigaste var att hon var kvinna.

Tyvärr Nalin, så spelar du de manliga bakåtsträvarna i händerna med dina uttalanden. Det gynnar inte kvinnor som vill flytta fram sina maktpositioner.

Tänk vilken skillnad om det funnits en öppen diskussion om ett antal kandidater, kvinnor och män och efter moget övervägande valdes en av kandidaterna och det blev Mona Sahlin. Hon är då placerad på sin post, inte bara för att hon är kvinna, utan för att hon var den mest lämpliga.

Sedan pekar Nalin Pekgul ut Maud Olofsson som en av tre personer som hon anser bromsar den feministiska utvecklingen för att hon vill ha avdrag för hushållsnära tjänster.

Hmm...

Nej, en "redig" kvinna ska förmodligen både göra karriär, vara aktiv och engagerad och samtidigt ta hand om hus och hem.

Duktighetssyndromet sitter lååångt in i den svenska folksjälen...tyvärr...och det är snarare duktighetssyndromet och det dåliga samvetet över allt man inte hinner som är den största bromsklossen för en feministisk utveckling.

Nej, Nalin Pekgul, jag håller inte med dig. Du vill väl men det blir fel.