Han sjunger storstadens lov i alla tonarter kan man tycka men det är ett selektivt lov. Det är innerstaden som prisas för dess homogena elitgrupp människor. Elitens och makthavarnas barn gungar i lekparkerna i en påstått idyllisk enklav.
Landsbygden bör följa innerstadens lysande exempel och leva av egen kraft, säger han och radar sedan upp sin kravlista.
Ge därför särskilt film- och litteraturstöd till skildringar av Stockholms innerstad. Stimulera centrum ytterligare genom att ta bort värnskatten. Avskaffa glesbygdsstödet och lägg de pengarna på att utveckla centrum istället. Mycket kan också göras för att underlätta vardagslivet i innerstaden. Till exempel rusta upp parker och grönområden så att familjerna kan umgås naturligt och hälsosamt med varandra på sin ringa fritid. Underlätta även för tjänsteföretagen i områdena. Bannlys trängselavgifter och sänk skatter och avgifter för till exempel skräddare, frisörer, städerskor och barnflickor. Vidare kan man anpassa barnbidraget efter bostadpriserna i de områden där bidragstagarna bor. Sänk också arbetsgivaravgifterna för trainee- och lärlingsplatser i Stockholm för att skapa ytterligare dynamik och säkerställa tillflödet av unga akademiker.
Här vill jag lova att Mons Kallentoft inte längre pratar om att innerstaden ska leva av egen kraft utan de bidrag som tidigare gått till andra delar av landet ska flyttas till innerstaden.
Innerstadens innevånare ska få sänkta arbetsgivaravgifter och skatter medan landsbygdens avgifter ska förbli oförändrade. Och meningen om att avskaffa glesbygdsstödet och lägga pengarna på att utveckla centrum istället talar för sig själv. Han vill flytta pengar från landsbygd till storstad. Rik ska bli rikare och fattig ska bli fattigare.
Ändå hävdar Mons Kallentoft som slutkläm att:
Det är dags för landsort och förort att till större del ta vara på sig själva, precis som vi gör här i Stockholms innerstad.
Jag hoppas verkligen att någon mer än jag genomskådat honom och förstått att han inte är ute efter att innerstaden ska stå på egna ben utan på de ben som han amputerar bort från landsbygden.
5 kommentarer:
Skall man skratta eller gråta? Föredrar att skratta.
Nä - det är nog dags att börja förverkliga min "islandsteori".
http://ogonblickinorr.blogspot.com/2005/09/kalla-pengar-brnner-i-fickan.html
Håller med. Vad vore storstäderna utan en landsbygd som försörjer människorna med det som behövs.
Och tyvärr kan man väl säga att landsbygden i hela landet, från norr till söder tvingas bidra till den tillväxt som sker i storstadsregionerna.
Det här är i klass med den där unga moderat-tjejens uttalande om att 08:or är smartare än lantisar, för några år sedan.
Järnmalmen, skogen, vattenfallen osv. Vem är det som bidrar till vem. Och din kommentar om Mons inkonsekventa resonemang kring skattesubventioner är korrekt.
Ja, egentligen är jag för sänkta arbetsgivaravgfter och skatter men i så fall över hela landet.
Mons menade uppenbarligen att bidrag och sänkta avgifter skulle ges till storstad men inte till landsbygd och då faller ju hans tal om att innerstaden lever av egen kraft.
Han gör självmål och kan lätt avfärdas men det mest läskiga är kanske ändå att precis som Tomas skriver så dyker sådana skriverier upp med jämna mellanrum.
Finns det kanske en plan?
Det är ju helt absurdt att han ens kan påstå nåt sånt där. Att han dessutom inte förstår att han argumenterar emot sig själv idiotförklarar ju karln bortom all beskrivning. Sen tycker jag det är synd med alla bortskämda 08'or som tror att Stockholm är centrum i universum och att alla ska sträva efter att bo där. Egotrippade människor som inte ser längre än sin egen näsa.
Skicka en kommentar