Dotter 18 år konstaterade efter att ha sett den svenska filmen Bröllopsfotografen i skolan. "Och det skulle vara en komedi? Varför måste alla svenska filmer vara så himla djupa och uppfostrande?"
Jag har tänkt rätt mycket på det där och visst har hon rätt. Det är som om svenska filmare inte kan göra film utan att smyga in ett djupt budskap eller så väljer man djupa ämnen. Det är som om filmarna tar på sig ett samhällsansvar. Nej inte kan vi producera något som bara är ren underhållning och en stunds verklighetsflykt. Nej till och med i biomörkret eller framför DVD-spelaren måste allmänheten upplysas och utbildas. Ut med yta, glättighet och glimrande fantasi. Visa istället fram ditt inre mörker så kan du vara säker på att få hem miljonerna till ditt projekt och få de mäktiga filmrecensenterna på din sida.
Visst finns det härliga svenska komedier också, Lars Åbergs filmer om Stig-Helmer, Göta kanal eller Åsa-Nisse. Men inte är det fint nog för de svenska filmrecensenterna även om de ofta går hem hos publiken. Hur många vågar erkänna att de uppskattar en film som "bara" är underhållning? Får du kanske dåligt samvete för att du har sett en amerikansk komedi med förenklad världsbild och måste kompensera den med minst tre "Ingemar Bergman"?
Kanske är det omöjligt att helt befria sig från en uppväxt med "Kalle Vrångleväck, stillbildsserie i svartvitt", "Vilse i pannkakan" och andra barnprogram skapade i 68-revolutionens efterdyningar, en tid när velourbyxor, kollektivhus och experimentell mängdlära i matematiken var idealen.
Men jag har hopp för nya generationer. Kanske kan vi snart få se nya, härliga, underhållande svenska filmer. Jag hoppas det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar