Visst är det konstigt...

...att när drevet går mot en politiker, ett företag eller en helt vanlig eller ovanlig människa och är skapat av journalister då blåser media upp historien till max. Media jagar sitt villebråd och sliter det i stycken.

Läs gärna här och här ett par skildringar av medias hetsjakt.

Ireen von Wachenfeldt:

–Jag vågade inte gå ut, jag var görrädd. Vi fick brev i brevlådan med urklippta, klistrade bokstäver, som i en deckare. Det stod att ”vi vet var du är och du ska dö”. På telefonsvaren fanns meddelande ”Vi ska knäppa dig”. Familjen for jätteilla. Min man fick prata med alla våra barn.
...
I vitrinskåpet i vardagsrummet står ett fotografi från äldste sonens bröllop. Ireen pekar på sitt ena barnbarn, en liten lintott med glasögon och rosa blomma i kavajslaget. När han började skolan fick han höra ”Du har en farmor som tycker att män är djur”. Yngsta dottern Malin, som då var 16 år, fick dödshot i mobilen.

Sigvard Marjasin:

Han möttes av gliringar och föraktfulla blickar på gatan och fick brev med dödshot och förolämpningar. Det behövde inte ens stå ”Sigvard Marjasin” på breven för att de skulle hitta rätt adress, det kunde räcka med grova invektiv på kuvertet för att de skulle hamna i hans brevlåda.
...
Nu har det snart gått tio år sedan den friande domen, men det händer fortfarande att Marjasin får höra glåpord på gatan.

Här är ett citat från en artikel med läsarkommentarer i samband med de andra två som jag länkade till ovan.

Under de senaste åren har vi matats med beskäftiga synpunkter från journalister som agerat som afrikanska vildhundar. Jag tänker på ”intervjun” med Laila Freivalds när hon står i dörren till sin lägenhet, på Janne Josefssons många vinklade subjektiva reportage där människor kläs av och kastas för mobben. Den granskande journalistiken är många gånger vår tids version av gladiatorspel. Journalisten sitter som kejsaren och vänder tummen upp eller ner, oftast ner, och låter offret slaktas medan pöbeln jublar.

Men kanske det nu börjar skönjas ett trendbrott i och med avslöjandet om Liza Marklund och det som ibland har kallats för "Gömdagate". För nu är förhållandet det omvända. Det är en journalist som granskas. Och trots att det så kallade drevet inte på långt när går att jämföra med det drev som till exempel Sigvard Marjasin utsattes för så är Liza Marklund märkbart tagen.

Vad är då skillnaden mellan ett drev som drabbar sk "vanliga människor" och det drev som Liza Marklund anser sig drabbat av. Ja den stora skillnaden är mediautrymmet. Det publiceras artikel efter artikel till hennes försvar. Liza Marklund måste verkligen vara tacksam över det stöd som visas henne av andra journalister. Det senaste försvarstalet presenteras här av samma journalist som sändes till Spanien för att göra en tillrättalagd intervju utan tuffa följdfrågor.

Skulle detta vara möjligt om hon inte vore journalist själv. Hypotetisk fråga men svaret måste bli ett rungande NEJ. Ingen annan person utanför de egna journalistkretsarna skulle behandlas med samma silkesvantar som nu Liza Marklund. Ingen annan person utanför de egna journalistkretsarna skulle få möjlighet till så stort pressutrymme för sitt eget försvar.

Tänk tanken att det hade varit en politiker som hade skrivit böckerna om Mia Eriksson. Ja då hade mediedrevet inte gett upp förrän denne hade fått avgå, rullas i tjära och fjädrar och jag vet inte vad. Men nu var det ju inte en politiker, det var en journalist och det är tydligen skillnad.

Det som trots allt vore positivt vore om detta skulle kunna leda till en självkritik inom mediavärlden och ett ifrågasättande av rollen som kejsare vid gladiatorsspel.

Tyvärr tror jag att det är att hoppas för mycket.