Liza Marklund är avslöjad och nu då?

I julas när jag läst ut Monica Antonssons bok "Mia - sanningen om Gömda" så berättade jag för min 16-åring. Vi gick igenom några av de bärande delarna i "Gömda" och jämförde med "Mia - sanningen om Gömda".

-Jag läste den ju för att den var sann, sa hon. -Läskig men sann. -Och nu visar det sig att den är fejk. Ilsken ringde hon sina vänninor och jag hörde deras upprörda röster.

Jag har följt debatten om Liza Marklund och sett hur både hon och förlag nu backar på sanningshalten. Boken går från dokumentär till roman. Ja, det är till och med så att det är läsarna som kritiseras för att vi inte varit smarta nog att uppfatta att boken inte är sann fast den marknadsförts som sann.

Vi borde fattat och vi borde varit intelligenta nog att se igenom Liza Marklunds sanningar. Vi borde ha insett när "Mia" gång på gång genom åren berättat sin historia att den inte var sann.

Fine! Okej!

Om vi nu har varit så dumma att vi gått på en nit. Hur gör vi då i fortsättningen för att kunna genomskåda journalister och författare. Hur gör vi för att bli informationskritiska konsumenter som inte låter sig luras till att tro på "sanna" historier.

Nu finns ett alldeles ypperligt tillfälle.

Det finns en bok "Gömda" som utger sig för att berätta en sann historia och det finns en bok "Mia- sanningen om Gömda" som steg för steg ifrågasätter och pekar på orimligheter. Som redovisar dokument och domar och som monterar ner Liza Marklunds "sanning".

Det faktum att det nu går att följa händelserna utifrån ett annat perspektiv än "Mias" tillsammans med litteraturvetares forskning om "Gömda" ger en möjlighet att använda materialet i skolor och i studiecirklar. Nu har vi chansen att lära elever och oss själva att verkligen inta en skeptisk hållning till media och till så kallad "sann" litteratur.

Som avslutning skulle jag vilja rekommendera denna blogg med synpunkter från både svensklärare och litteraturforskare.

När Anne-Marie Skarp ”utgår ifrån att de [läsarna] är intelligenta läsare som förstår att det är roman, som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman. Det är inte menat att vara en biografi”, är det trams. Hela paketeringen av Gömda, från omslag, omslagstexter, pressmeddelanden, förord, epiloger, efterord – allt, allt, allt är till för att manipulera läsaren till att tro att denna historia är sann (se också Per Svensson i samma ämne).

Vi ska fortfarande inte läsa Liza Marklunds Gömda i skolan, är rubriken på inlägget som jag kan ha stor förståelse för men nu finns möjligheten att göra något riktigt bra. Att verkligen jobba med att göra eleverna till kritiska informationskonsumenter.

Det skulle kunna bli ett bra "politiskt projekt" att sprida kunskaper om media- och litteraturkritik.

Då har "Gömda" ändå lett till något positivt trots alla människor som fått sina liv förstörda av boken. Genom att använda boken som exempel i ett arbete med att göra människor medvetna om journalisters/författares knep för att lura sina läsare att tro på en fejkad "sanning" får de upprättelse. Det lär bli den enda upprättelse de kommer att få för Liza Marklund själv anser sig inte ha någon skyldighet att be de drabbade om ursäkt.