Men Marklundaffären har inslag av mer principiellt intresse. Den blottar ett oroande gap mellan medier och publik. Oroande därför att där ryms så mycket av konspirationstänkande på den ena sidan, och en oförmåga att förklara och motivera mediers arbetsmetoder på den andra.
Man kan tolka det som om bloggvärldens frustration över medias arbete är en produkt okunskap om medias arbete (barnets roll) och om media bara kan förklara sitt arbete (förälderns roll) så kommer bloggvärlden att förstå och acceptera medias proffesionella övertag.
När du blir vuxen lille vän (bloggsfären/läsaren) då kommer du att förstå att jag (gammelmedia) har rätt!
Vad är det då som vi "barn" inte förstår?
Men för en läsare eller en grupp läsare ser det annorlunda ut. De förstår inte urvalet och ser bortvalet som en aning skumt, eller helt enkelt nonchalant och överlägset. Och så delar man med sig av sin ilska och misstro i bloggosfären. Och så uppstår där en ny, egen variant av drevjournalistiken.
En möjlighet att bryta denna misstänksamhetens onda cirkel är att bli öppnare kring vad en redaktion gör. Det finns ingen absolut sanning som säger vilket urvalet av nyheter, berättelser, åsikter ska vara. Den insikten finns på redaktioner, och förhoppningsvis också i bloggosfären.
Jag ska nu bekänna min okunskap (barnets roll) och jag ska problematisera utifrån mitt perspektiv. Jag ska göra en liknelse med vetenskapen.
När det gäller forskning så finns stränga regler på vad som kan kallas vetenskapliga sanningar. Experimentella resultat som presenteras måste kunna upprepas av andra forskare i andra experiment för att kunna relateras till som vetenskapliga bevis. Jag måste kunna lita på att resultatet går att upprepa om och om igen för att det ska kunna föras fram som en vetenskaplig sanning.
Detta är allmänt känt och för mottagaren av ett vetenskapligt budskap är det av största vikt att det är så. Ibland ifrågasätts forskare för att fuska eller presentera resultat som inte är bevisade och det väcker alltid stor debatt och det med rätta.
Åter till journalistiken.
Mottagaren av ett journalistiskt budskap ser det på samma sätt. Trovärdigheten i en av journalisten framgrävd berättelse bygger på att mottagaren tolkar resultatet artikeln som en "sanning". Det vill säga att en annan journalist som granskar samma händelse kommer fram till samma slutsats (artikel). Därför hänvisar ofta journalister till dokument och annat som belägger det som skrivs.
Detta är allmänt känt och för mottagaren av ett journalistiskt budskap är det av största vikt att det är så. Ibland ifrågasätts journalister för att fuska eller presentera "fakta" som inte är bevisade och det väcker alltid stor debatt och det med rätta.
Det som har hänt och som gör att många känner sig lurade och det skapas ett misstroende mot de etablerade medierna är att en journalist och författare har skrivit en bok som i stora delar bygger på fiktion men har marknadsförts som sanning och där övriga mediavärlden har hakat på och på så sätt givit av sin egen trovärdighet till berättelsen.
Spaltmetrar av artiklar har skrivits, radio och tv-intervjuer har gjorts där denna "sanning" gång på gång förts fram. Mottagaren har inte haft möjlighet att tveka om att det journalistiska budskapet är fakta och belagt. Mottagaren har fått intrycket om att: i den samlade mediavärldens grävande och berättande så har alla kommit till samma slutsats.
Då går det inte att göra så som nu sker. När läsaren och bloggvärlden kräver att få veta sanningen blir vi bortmotade som okunniga barn (bloggare/läsare) som inte förstår att det inte går att ifrågasätta den vuxnes (gammelmedias) slutsatser.
Så jag slutar med att göra som barn gör. Knyter handen i fickan och mumlar: -Vänta bara tills vi (bloggosfären) har vuxit från barnsjukdomarna då är gammalmedia så gammal att det är dags för äldrevården.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar