Ett sådant sidospår är det som utvecklats mellan ett antal författare och deras läsare. Spåret går ut på att författarna tycks ha ett komplicerat förhållande till sina läsare, ja jag skulle till och med vilja gå så långt att jag tycker mig skönja ett förakt för sina läsare.
Det är ett bildspråk som vänsteranhängare ofta använder sig av när de ska beskriva det de kallar den utsugande överklassen som i deras tycke lever på och föraktar proletäriatet.
Vänsteranhängare beskriver ofta på samma sätt den "onda" företagaren som lever på och tjänar pengar på sina arbetare samtidigt som företagarna enligt vänsteranhängare föraktar sina arbetare.
Jag konstaterar att dessa författare, som trots sina enorma förmögenheter vill framstå som arbetarklass och proletäriat, har fastnat i sin egen fälla. Kanske har de så ofta pratat om och hävdat detta som en sanning så att det har blivit en del av deras eget liv.
Jag har ännu aldrig mött en företagare som visat förakt för sina anställda så som nu dessa författare visar förakt för sina läsare. Det är intressant.
Carl-Olof Schlyter på Sourze skriver mycket bra i sin ledare på Sourze.
Marklund säger ”Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde” och verkar syfta på henne själv och Piratförlaget vars chef Ann-Marie Skarp också säger till Svd ”Jag har alltid varit medveten om att det här är en knepig genre. Även om vi i förlagsbranschen förstår så är det inte säkert att läsaren gör det”. Skarps make Jan Guillou uttalar sig på samma tema i Aftonbladet och säger ” hennes böcker har presenterats som romaner. Inte journalistisk sanning. Det vet förlagsvärlden men inte allmänheten.” Författaren Ernst Brunner säger, ” Plötsligt kommer det ett sådant besynnerligt krav från denna gigantiska grupp av läsare”.
Man blir alldeles matt av denna arrogans. Trodde verkligen sveriges förlagsbransch att de kunde stjäla ordet sant, tolka om det till osant och publicera vad som helst under den rubriken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar