Spännande artikeldramaturgi

Då min man är ansluten till tidigare SIF, nuvarande Unionen så damp tidningen Kollega ned i brevlådan idag. En stor artikel är ägnad åt ett "porträtt" av Fredrick Federley, riksdagsledamot för Centerpartiet.

Artikeln är ett spännande exempel på journalistisk dramaturgi.

Det finns ett antal delar i artikeln som är oerhört tydliga. Han framställs i artikeln som en fjollig, illa omtyckt, inkompetent glidare, uppkomling och klassförrädare som inte är värd att ta på allvar. Trist för Fredrick men tyvärr inget oväntat lågvattenmärke från fackligt håll.

Läs här från Fredricks egen blogg.

Som jag sagt i tidigare bloggposter. Jag är numera en cynisk mediakritiker som ser journalistens syfte och hantverk överskugga innehållet. Jag ska ge några exempel.

1) Fredrick råkar ut för samma fenomen som många kvinnor gör i intervjusammanhang. Hans kläder, skor och utseende kommenteras. Han framställs som kvinnligt fjollig. Två gånger i artikeln kallar journalisten Fredricks väska för handväska. Ett typiskt kvinnligt välkänt attribut.

Reser sig upp, hänger sin svarta handväska i armbågsvecket

Fredrick Federley har fått en stegräknare och beklagar att han glömt den i handväskan under fotograferingen.

Fredrick Federley vickar lite på skorna som Lars Wallin designat.

Fredrick Federley kommer fullastad med klädkassar. Jeansen är lågt skurna och blottar märkeskalsongerna.

2) Han framställs som ensam, isolerad och illa omtyckt. Kommentarer från andra personer i artikeln om Fredrick är negativa. Även hans mamma framställs som att hon tar avstånd från honom.

Jag tycker inte om honom

Han har ingen framtid i partiet.

...jag grät i flera veckor. Det gör fortfarande ont. Det är först nyligen jag har slutat klandra mig själv.

3) Han framställs som ytlig, inkompetent och oengagerad för allt utom sitt eget ego.

Under de veckor jag intervjuar honom springer han mellan radiostudior, tv-inslag, tidningsintervjuer (allt noggrant redovisat på hans blogg), varvat med enstaka nedslag i Riksdagshuset.

Jag visste inget och Fredrick visste inget. Det var en blind som ledde en blind.

-Det har jag glömt....helt borta

4) Han framställs som fackets fiende nummer 1.

En ledamot i socialnämnden i Kungsör i slutet av 1990-talet vittnar om en illa dold fientlighet mot facket från den då 20-årige centerpolitikern.

Han vill också begränsa konflikträtten. Och han vill att det ska vara omöjligt att kräva kollektivavtal om det finns andra avtal som kan anses likvärdiga. När domen i Vaxholmsfallet kom strax före jul jublade Fredrick Federley.