Vi vet vad

Idag har jag varit med på distriktsfinal av centerkvinnornas årliga tävling "Vi vet vad". 6 lag gjorde upp om segern och frågorna spände över ett brett allmänbildande område med allt från "dreadlocks" via "schack" till Helena Bergströms olika rollfigurer och så några aktuella politiker som skulle namnges.

Vårt lag tog hem en hedrande tredjeplats med 14 ½ poäng av 21 men laget som vann klarade 19 av 21 så där låg vi i lä. Det enda de missade var just dessa "dreadlocks" plus att de svarade fel på benämningen på att hetta upp trä så att det går att böja "basning".

Riktigt imponerande var deras insats och tävlingen är riktigt rolig. Vår distriksordförande hade varit på bokrea och fyndat priser så jag fick med mig hem en liten bok om de vanligaste fåglarna som tredjepris. Min man skrattade gott åt det eftersom han kan det där med fåglar väldigt bra medan jag har noll koll. Jag kan i bästa fall skilja på en blåmes och en talgoxe om de sitter nära och stilla.

Fast en riktigt magisk fågelupplevelse har jag haft. Nyårsaftonsnatten vid millenieskiftet när jag skulle gå och lägga mig. Min man hade redan somnat, stackarn hade rejäl lunginflammation och hade hållit sig uppe över tolvslaget med ren viljestyrka och jag hade stoppat ner barnen i sina sängar. Jag skulle precis fälla ner persiennerna i det mörka sovrummet när jag kände mig iaktagen och där på pergolan, bara tre, fyra meter utanför fönstret satt en stor uggla och tittade rakt in på mig.

Några försenade rakter lyste upp natthimlen och gav det hela en lite märklig stämning. Länge stod jag där alldeles stilla. Ugglan vände ett par gånger på huvudet åt höger och vänster men tittade annars rakt på mig.

Jag vet inte hur lång tid som gått, kanske fem minuter, kanske tio. Då burrade ugglan upp sig, skakade lite på sig, nickade åt mig ungefär som om den sa adjö och bredde ut de jättelika vingarna och seglade iväg över hustaken.

Ett häftigt minne som jag nog kommer att bära med mig länge, länge.