Invandrare förväntas passera en stor mängd stationer innan de på allvar kan börja söka arbete - introduktionsåtgärder, språkundervisning och kompletterande utbildning.
I Sverige är vi paniskt rädda för personer med utländska utbildningar. Det är precis som om vi trodde att alla utländska utbildningar är sämre än de svenska när det i själva verket är så att många av dem är bättre.
Att till exempel högskoleutbildade invandrare ägnar flera år åt studier på grundskolenivå gynnar knappast deras möjligheter på arbetsmarknaden, och kan rimligen inte heller ha positiva effekter för självbilden.
Nej, knappast! Efter att ha valsat runt ett antal år i den svenska byråkratin bör det mesta av själförtroende och motivation ha försvunnit och den yrkeslivserfarenhet och utbildning man haft med sig har förblivit oanvänd.
Jag kan bara med kraft hålla med artikelförfattarna i deras slutord!
I utformningen av en politik för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden måste vi ställa oss frågan om de insatser som görs verkligen hjälper snarare än hindrar människors väg in i arbete. Risken finns att etablerade institutioner och arbetssätt uppfattas som självklarheter, och att alternativa användningar av gemensamma resurser aldrig diskuteras. Både individ och samhälle har mycket att vinna på en politik som syftar till att förkorta tiden och förenkla vägen till det första jobbet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar