Den ömma bödeln

När jag skrev min examensuppsats i pedagogik så läste jag en hel mängd litteratur. Bland annat läste jag ett betänkande av kvinnomaktutredningen, "Om makt och kön". Här finns en hel del intressant material och för att nämna något så kan jag rekommendera att läsa Carin Holmqvist artikel "Den ömma bödeln" om kvinnliga ledare i offentlig förvaltning. Carin Holmqvist beskriver fyra kvinnliga ledare och deras uppdrag och sammanfattar slutsatserna ur ett makt/genus -perspektiv.

Jag tyckte att det var intressant att läsa betänkandet om igen nu under pågående nomineringar till politiska uppdrag och "Den ömma bödeln" kändes aktuell med tanke på partiledarskifte hos socialdemokraterna. Eftersom jag inte tillhör partiet så har jag ju inte med deras nomineringar att göra men det är en intressant process, inte minst ur ett könsperspektiv. För hur är det nu igen? Är inte Göran Persson att likna vid Carin Holmqvist beskrivning av "generalen"?

I dagsläget kan vi konstatera att Generalen lever kvar som ledarideal. Det är fortfarande en manligt definierad värld, där begrepp som initiativ, styrka och karisma är centrala och där bilden av verkligheten är att det gäller att exploatera och avancera för att nå maximal tillväxt och avkastning.

Och Carin Holmqvist fortsätter:

Även om det finns beskrivningar av heroiska ledare i dåliga tider (Iacocca, 1985) så är det inte Generalens rätta element att vara kontraktiv snarare än expansiv, vilket gör att ledning under kris och neddragning är mindre attraktivt och att det finns mindre kunskap om detta (Bohman & Johansson Lindfors, 1995).

Carin Holmqvist fortsätter med att beskriva de manliga och kvinnliga ikonerna där den kvinnliga, enligt Holmqvist innehåller funktioner som att trösta och lindra. Detta skulle enligt henne vara en efterfrågad egenskap i organisationer i kris.

I en situation där Generalsrollen är mindre klar, i kontraktiva snarare än expansiva sammanhang, blir dilemmat ännu tydligare. I tider av kris är den kvinnliga ikonen mycket användbar, dess funktion av att lindra, lugna och trösta är som gjord för denna situation. Kuratorsfunktionen är central i en organisation i kris. Däremot är den manliga ikonen, Generalen, mer svåranpassad i krislägen utan större hopp om snabb vändning av situationen. Hela ledarfilosofin är uppbyggd för positiv utveckling och en långvarig kontraktionssituation blir mycket svårhanterad. Med andra ord är det lättare att anpassa den kvinnliga ikonen än ett expansivt manligt ledarideal till en kontraktion. Detta kan vara en (o)medveten anledning till att kvinnliga ledare
uppmärksammas i krissituationer.

Det är med andra ord inte så konstigt att det just nu finns starkt stöd för en kvinnlig "kurator" som kan ta över och rensa upp , förnya och göra de förändringar som behövs för att vända den socialdemokratiska krisen.

Det är en otacksam uppgift och kommer att stöta på en hel del internt motstånd men den kan om den sköts rätt leda till att partiet kommer mycket starkare ut på andra sidan. Den intressanta frågan är vad som händer sedan. Kommer den "ömma bödeln" att då vara förbrukad och avsatt till förmån för en ny, expansiv general eller kommer hon att få "credd" och förtroende att också leda ett stärkt parti.

Centerpartiets Maud Olofsson har de senaste åren haft en liknande roll och hon har fått fortsatt förtroende av partimedlemmarna. Jag hoppas att samma kommer att gälla för en tänkt kvinnlig socialdemokratisk partiledare.