Delat ledarskap

Under arbetet med nomineringarna kan jag inte låta bli att sätta på mig genusglasögonen. Plötsligt är det okej att, av rättviseskäl, dela upp uppdrag och tid i småportioner omöjliga att hantera utan att också ha ett jobb att försörja sig på. När tidigare en man hade samma uppdrag var det däremot viktigt att "samla" uppdragen för att på så sätt skapa rimlig försörjning och bästa möjliga tidsmässiga förutsättningar . Det finns en hel del intressanta aspekter att fundera över och extra aktuellt blev det nu när socialdemokraterna står mitt i sitt arbete med att byta partiledare. Samma strukturer kan kännas igen på alla nivåer.

Gårdagens ledare i Aftonbladet tar upp frågan och här finns en tydlig linje. "En person kan inte ersätta Persson" är den "fyndiga" rubriken och ledaren handlar om att det nu kommer att krävas ett delat ledarskap i det socialdemokratiska partiet.

Det har knorrats en hel del inom socialdemokratin om Göran Perssons maktkoncentration och envälde men inget har gjorts för att rätta till problemet. Nu däremot är tiden mogen och det är spännande att följa argument och debatt.

Socialdemokratin behöver inte bara EN ny ledare, inte bara en kvinna. Partiet behöver ett lag, ett breddat ledarskap där nya roller ges och fler får ansvar och blir talesmän för partiets politik.

Kopplar vi citatet till rubriken kan vi göra tolkningen att en ensam kvinna inte kan mäta sig med Göran Persson. Den stora uppgiften att förnya partiet ses också som övermäktig en ensam kvinna. Fjärran är insikter om Westerbergeffekter, Lejonkungar eller Reinfeldts "ensamma" kamp för "nya moderater". En ensam man kan "rädda världen" men en kvinna måste vara beredd att dela makten med andra kvinnor och män.

Att gjuta nytt liv i socialdemokratin som folkrörelse och samtidigt ledande oppositionsparti förmår ingen ensam. Ledarskapet får heller inte reduceras till en diskussion om en kvinna eller en man. Då finns faran att rösterna splittras, att goda kvinnliga kandidater först ställs mot varandra, så att ingen kvinna till sist har tillräckligt brett stöd.

Nej, för om den eventuellt tilltänkta kvinnan inte kan acceptera att hennes ledarroll kommer att försvagas och delas då kommer hon heller inte att få tillräckligt stöd och männen med makt kommer att skadeglatt påpeka att "Se där, nu när en kvinna erbjuds ett ledarskap så vill hon ändå inte ha det, det var väl det vi visste".

Nu är det dags för dem som vill ha ett demokratiskt, kvinnligt ledarskap att starta en öppen diskussion om ledarval och breddat ledarskap. Valet är intimt förknippat med förnyelsen av politiken. De stora framtidsfrågorna måste hanteras: hur bevarar vi det starka samhället, utvecklar det gröna folkhemmet, jämlikhet och jämställdhet, ett gott arbetsliv, mångfald och inkludering i en värld av antisocial globaliseringskonkurrens och hotande miljökatastrofer?

Kopplat till mitt tidigare inlägg så är det uppenbart att det är kvinnans "kuratorsroll", alltså "den ömma bödeln" man är ute efter men bara om hon också är beredd att dela makten med de män som nu strider hårt för att få behålla den.