En riktig gnällkärring

För det mesta trivs jag rätt bra med mitt jobb som lärare på gymnasiet men ibland blir jag bara sååå trött. Nu ska jag gnälla riktigt ordentligt för idag kändes det som droppen som fick bägaren att rinna över.

På vår skola prioriteras arbetet med elevinflytande. Vi har en lokal styrelse med elevmajoritet. Den har utvecklats från att, i början, mest beslutat om enkla trivselåtgärder till att numera besluta om viktiga studiefrågor. Till exempel utvärderas på deras initiativ både kursinnehåll och lärarnas insatser flera gånger under kursernas gång. Det har stött på motstånd hos en del i lärarkåren men jag tycker det är bra. Vi lärare finns ju till för att eleverna ska få kunskaper och vi behöver få konstruktiv kritik för att kunna utvecklas i vårt arbete.

Jag tycker också att vi oftast har en god studiestämning i klassrum och labb-salar. Jag behandlar mina elever som de vuxna människor som de borde vara vid 18 års ålder, människor med rättigheter men också med skyldigheter.

Rättigheterna kan de oftast rabbla även i sömnen men skyldigheter, öhhh... vaddå.....? När det gäller att bortförklara sina skyldigheter är de mycket kreativa.

På uppmaningen att läsa igenom ett kapitel hemma samt göra övningsuppgifterna som hörde till fick jag till en gång till svar:
-Om jag ska läsa hemma så blir det övertid och det har jag f-n inte betalt för!

Många protesterar också vilt när jag påpekar att de är vuxna människor.
-Det gäller att leka så länge man kan.
-Vem f-n vill vara vuxen.

Okej, vill de inte satsa på sina studier så kan jag ju inte tvinga dem. Dessutom skadar det ju ingen mer än dem själva. Skyll dig själv, blir mitt svar.

Men värre är det med den utbredda respektlösheten för andra människor i deras omgivning. Det är ett ständigt tjat om nedskräpningen på skolan. I gallerians fik lämnar man kopp och skräp där man suttit trots ständiga uppmaningar om att plocka undan efter sig. Ibland ser det för jäkligt ut med porslinskoppar ställda lite varstans både ute och inne och godispapper på golvet.

Lokalvårdarna och personalen i cafeterian är i upplösningstillstånd och menar att deras arbetssituation är omöjlig.
Jag kan bara hålla med.

Otaliga mentorsmöten har jag ägnat åt detta och det är en skrämmande människosyn som framträder.
-Jamen, städerskorna har ju betalt för att städa, det har inte vi.
-Orka!!!
-Har man inte lyckats skaffa sig något annat jobb än ett sumpigt städjobb så får man skylla sig själv.
-Det är bara sopor som har städjobb *rått skrattande*

Nu ska det givetvis tilläggas att svaren är ett barnsligt skämtande men inte dessto mindre finns det en ton av allvar bakom orden.

Och så idag det som fick bägaren att rinna över.

Det råder rökförbud på skolan och på skolans område. 30 meter från huvudingången finns en paviljong med tak och tre väggar dit man får gå och röka men det är tydligen för jobbigt. Nej, precis utanför huvudingångens dörrar ska de stå. helst ska de blåsa ut den sista röken på väg in så att det luktar rök i gallerian. Det är höjden av "coolhet".

Om de står och röker där när jag går förbi brukar jag säga till att de får gå till paviljongen om de ska röka. Responsen man får varierar.
Det händer att någon faktiskt börjar röra sig i riktning mot paviljongen.
-J-a kärring, är du allergisk eller...?
-Nä, jag röker inte *oskyldig min* (håller samtidgt cigaretten bakom ryggen så att rökpelaren slingrar sig iväg ovanför huvudet)
-Är det du som bestämmer här eller?

Idag när jag gick hem stod där ett helt gäng så att man knappt kom ut genom dörrarna. De flesta rökte och jag sa till att de fick gå till paviljongen om de skulle röka.

Ingen respons alls...

Ingen rör sig eller bryr sig...

Då känner jag att nu skiter jag i det här.

Varför i h-e (ursäkta språket) ska jag lägga energi på 18 åriga snorungar som vägrar att följa allmänna sociala regler.

Jag tänker inte respektera er som människor förrän ni respekterar människorna runt omkring er.

Dags att byta jobb!