Om jag varit en mjölkko...

...hade jag varit utslaktad för länge sedan.

Mina två flickor är födda -92 och -94. Jag hade bestämt mig för att amma och BB i Eksjö ingick i ett projekt för någon slags nolltolerans mot bröstmjölksersättning. Dessutom hade man bestämt att mammorna skulle ha sina barn intill sig precis hela tiden. Jag fick inte hjälp med barnet för att kunna sova ett par timmar efter nästan ett dygns förlossning.

Mina barn vägde båda ca 4 kilo vid födseln och var hungriga redan från start. Jag hade ingen bröstmjölk förrän fjärde dagen och då hade jag kommit hem. Min BB tid var utan tvekan den jobbigaste av hela småbarnstiden. Första barnet var jag tvungen att stanna på BB i 3 dagar men jag åkte hem så fort jag bara kunde.

Barnet skrek av hunger hela tiden och jag bar, vyssade och ammade konstant dag och natt.
Barnet vägdes före och efter amning och vågen rörde sig inte en millimeter.

Väl hemma fortsatte jag att amma, minst varannan timme oftast tätare. Jag gav någon deciliter ersättning till natten som gjorde att jag åtminstonde fick sova ett par timmar i stöten men fick skäll för det på BVC.

På detta sätt fortsatte jag att amma i 6 respektive 7 månader. Efter ett tag när jag vägde före och efter amning visade det sig att den största mängd de åt vid ett tillfälle när jag gav från båda brösten var ca 60ml. Ingen av dem kräktes efter matning. Bajsade gjorde de minimalt.

Jag kan definitivt säga att denna spädbarnstid är inget jag minns med glädje. Numera kan jag se tillbaka på tiden med något mer distans men stärkt i min uppfattning om att ingen "uppifrån" ska tala om för mig hur jag ska känna eller göra.

Jag hade bestämt mig för att jag ville amma. Det hade varit skönt om jag hade fått stöd för att jag faktiskt jobbade stenhårt på att amma så mycket som möjligt istället för skäll för att jag gav en deciliter ersättning per dygn eller för att jag slutade amma "innan året".

Läs också här.