Stormen Gudrun

Här kommer lite julläsning. Det är min pappa, Gösta Andersson, som skrivit om stormen Gudrun som drabbade vår del av landet för snart ett år sedan.

Berättelsen är publicerad i Älghultskrönikan 2005 och tillsammans med fyra andra berättelser utgör den en ögonblicksbild från ett stormdrabbat Småland.

Alla ledningar utslagna

Lördagen den 8 januari 2005 blev en dag som vi nog aldrig kommer att glömma. Annars började den som en helt vanlig dag. Lite blåsig men milt och snöfritt som vintrarna ofta är nuförtiden. Meteorologerna varnade för hårda vindar, men vi fäste oss inte så mycket vid det, blåst hade det ju gjort förr. Fast kanske vi skulle ta varningen på allvar. Vi hade haft besvär ett par gånger tidigare under vintern med ett lager av halmbalar utanför maskinhallen, täckningen som bestod av presenningar hade blåst av vid hård västanvind. Vi plockade ner presenningarna och körde in rundbalarna i maskinhallen. Det kändes bättre att ha dem under tak Vi kollade en extra gång att skjutdörrarna var ordentligt haspade.

Vinden tilltog framåt kvällen. Det skulle antagligen bli strömavbrott, så jag skötte om djuren innan det blev mörkt. Mycket riktigt, vid sjutiden slocknade lamporna. Nåja, det kan ju vara rätt mysigt med stearinljus, och vi har ju spisar att elda i. Vi måste bara spara på vattnet, man vet ju aldrig när vi får strömmen tillbaka. Att inte få fram vatten ur kranarna är nog det största problemet vid strömavbrott.

Nu blåste det ordentligt. Kerstins syster Karin ringde. ”Här i Lund blåser det så hemskt” sa hon. Det gör det här också svarade Kerstin, det kommer stormbyar så det knakar i huset, ”nej nu tror jag att taket blåser av”. I samma ögonblick bröts samtalet, ett träd hade fallit över vår telefonledning. Det dröjde ett par dagar innan Karin fick veta om vi hade tak på huset eller inte.

LRF har i samarbete med Sydkraft organiserat stödgrupper som ska hjälpa till att röja i ledningsgatorna vid stormfällning, lokalisera felen och rapportera till linjemontörerna.
Jag är sammankallande i en sådan grupp.
Vid tiotiden ringde min mobiltelefon. Det var Håkan Korsberg på Sydkraft som ville att jag skulle kalla samman mina mannar till klockan 8 på söndagsmorgonen. ”Vi räknar med att alla ledningar är utslagna” sa han.

Jag började ringa runt genast, och fick tag i några som lovade ställa upp. Det gick inte att nå alla, det fasta telefonnätet var redan utslaget, jag fick ringa till deras mobiltelefoner. Vad jag inte visste då var att mobiltelefonerna var obrukbara på morgonen, batterierna vid telemasten hade tagit slut under natten.

Det blev inte så mycket sömn den natten, vinden tjöt om knutarna, vi är inte vana vid sådant oväsen. Vinden avtog efterhand och på morgonen var det ganska lugnt.

Att det hade blåst ner en hel del träd kunde jag nog förstå, men jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig den förödelse som stormen hade åstadkommit.
Efterhand upptäckte man mer och mer. Runt våra hus har vi mest lövträd och de hade klarat sig, några skador på husen kunde jag inte upptäcka. Men vår granne Per-Åke hade ett fint granbestånd bortom sin maskinhall. Han hade gallrat det för några år sedan. Nu låg nästa alla träd omkullvräkta, några hade knäckts på mitten, 6 stora granar låg över maskinhallen.

Vår andra granne Stig hade stora granar alldeles intill gränsen mot vår betesmark. De hade fallit och rotvältorna hade lyft upp taggtrådstängslet som nu hängde ett par meter upp i luften.
Över stora vägen mellan Älghult och Alsterfors hade fallit träd, inte enstaka utan hundratals. En röjpatrull hade varit där under natten, kapat träden mitt på vägen och vräkt undan topparna, nu fick man åka slalom mellan brötarna.

Klockan åtta samlades ett gäng vid ställverket i Bubbetorp som avtalat, utrustade med motorsågar och skyddskläder för skogsarbete. Per-Åke Oskarsson var ditkommenderad som samordnare och han skickade ut patruller om två man för att rekognosera och röja på olika ledningar. Själv hade jag till uppgift att hålla kontakt med patrullerna och rapportera läget till arbetsledningen, men det var inte lätt med ett heldött mobilnät. Det blev att ta bilen och åka runt på vägar som bara var provisoriskt röjda. Jag körde nog 10 mil första dagen.

Lennart Lindgren i Silvereke hade jag inte fått kontakt med på kvällen och ingen visste hur läget var därute. Jag mötte honom någon kilometer från Silvereke, i full fart med att röja upp vägen. Han lovade att börja med ledningsgatorna när han var klar med utfartsvägarna. Tala om självgående röjarlag!

Per-Åke Andersson och Bo Konradsson hade fått i uppgift att gå ledningen mot Älghult. Dom konstaterade snabbt att här kom man inte långt med bara motorsågar, men fick kontakt med Johan Rosell som höll på att öppna vägen mot Höneskruv med sin skördare. Han körde tillbaka och började lyfta undan träden som Bo och Per-Åke kapade loss. Det gick fint, och på eftermiddagen var ledningen till Älghult klar, ”svårt sargad men hel” de flesta stolparna lutade på olika håll.

Men det fanns ingen ström fram till ställverket, matarledningen från Sävsjöström var också utslagen. Den består av dubbla ledningar i samma ledningsgata och enligt en skröna som cirkulerade hade den röjts av två lag från olika håll och när de möttes rapporterade de att en ledning var klar. Men när man släppte på ström höll den inte, man hade röjt varsin ledning. Jag vet inte om historien är sann, men i det läget kändes det bra att det inte var våra gubbar som varit där. I alla fall fick vi vänta ytterligare ett dygn innan man hade ström fram till ställverket i Bubbetorp, men då kunde både ledningarna till Älghult och Alstermo kopplas in. Och de höll ! Vi som bodde någorlunda centralt klarade oss alltså med två dygns avbrott, men för många som är beroende av långa lågspänningsledningar blev det betydligt längre, upp till två veckor för de värst drabbade. Alla som jobbade ute i ledningarna, både montörer och röjare gjorde en storartad insats och vi kan nog konstatera att om inte stödgrupperna hade funnits hade det tagit betydligt längre tid.
Men skadorna var enorma. Mycket har lagats provisoriskt, det ligger miltals med kabel på marken, det kommer att ta flera år innan ett hållbart ledningsnät är uppbyggt.

Värre är det med telefonnätet. Själva fick vi vänta en månad innan den fasta telefonen fungerade, en del ännu längre. Men man klarar sig hjälpligt med mobiltelefonen. Vad som är allvarligt var att mobilnätet inte hade reservkraft för mer än några timmar. Normalt är det livsfarligt att jobba på ledningarna om man inte har ett fungerande samband. Tack vare att alla ledningar var strömlösa de två första dygnen hände inga olyckor och när det släpptes på ström till Älghults samhälle fick även telemasten ström och då startade nätet.

Ju mer man har rört sig ute i skogarna ju mer skador har man upptäckt, det har så småningom gått upp vilka enorma krafter som varit i rörelse. Det är nog ingen överdrift att säga att stormen den 8 januari 2005 är den värsta naturkatastrof som drabbat Sverige i modern tid. Man får gå tillbaka mer än 100 år för att finna något liknande. Min far, född 1896 och uppväxt i Uråsa, skriver om sina barndomsminnen att han särskilt minns ”julstormen 1902 när logdörrarna blåste ned i Lunnagård”. Andra vittnesmål från den tiden talar om att ”skogen låg som ett mejat rågfält”. I dag har vi en helt annorlunda skog, dessutom är hela samhället sårbart, vi är ruskigt beroende av elkraft.

Skadorna på skogen är enorma, för många enskilda skogsägare är det en ekonomisk katastrof. Ändå är det kanske inte ekonomin som är det värsta. För en skogsägare som vårdat och skött sin skog på bästa sätt, och det är hans skog som blivit värst drabbad av stormen, måste det kännas tungt i själen att se sitt livsverk förstört över en natt.

Många politiker och andra potentater var snabba med att resa ner till Småland efter stormen för att titta på eländet och uttrycka sin medkänsla. Men någon konkret hjälp har vi inte sett, tillbaka i Stockholm har man nog glömt det hela, dessutom tror jag inte att någon utomstående kan sätta sig in i hur människorna som lever ute i stormområdet känner sig.

Tyvärr har vi ju däremot sett exempel på hur byråkraterna försöker sätta käppar i hjulen för hårt arbetande skogsägare. Dock får man väl betrakta Skogsvårdstyrelsens budskap att ”sex veckors föranmälan gäller även stormfällning” som ett dåligt skämt.

Trots allt går livet vidare. Glesbygdsbor är ett tåligt släkte. Man ger inte upp i första taget. Inget är sig likt efter stormen, själva landskapet är förändrat, förutsättningarna och framtiden har förändrats radikalt för väldigt många människor, men man arbetar hårt för att rädda det som kan räddas. Arbetet med att bygga upp ny skog kommer att ta många många år. Hur den kommer att se ut vet vi inte, kanske kommer den ändå att likna den vi hade före Gudrun.
Och kanske kommer de styrande om några år, när råvaran till vår exportindustri sinar, att upptäcka att det var en naturkatastrof som drabbade Sverige den 8 januari 2005.

Gösta Andersson