Detsamma märks nu när dokusåporna passerat bäst före datumet. Ju längre en såpa gått dessto mer udda och obalanserade deltagare ska hjälpa till att höja tittarsiffrorna. Deltagarna ges olika roller utifrån det manus tv-teamen vill skapa. Någon är ormen i paradiset medan någon annan är den hederliga och reko typen som alltid klarar sig och som är så innerligt god.
Och visst tittar vi och visst läser vi. Det kan vara så befriande skönt att inte behöva tänka själv, att lyssna till någon som kategoriskt och tvärsäkert talar om att det är just hans eller hennes världsbild som är den rätta. Arbetarklass är arbetarklass och borgarbrackor är borgarbrackor.
Men vad vet vi egentligen om varandra? En av mina närmaste vänninor som känt mig i en ohygglig massa år hamnade som deltagare på en datakurs som jag hade. Hon tyckte det var helt annorlunda att se mig i den miljön och att jag "var på ett annat sätt" än hon var van vid.
En känd och älskad skådespelare, Kent Andersson har gått ur tiden. Han blir främst ihågkommen för sina arbetarporträtt. Så förknippad med dem att de förväxlas med hans privata jag. Men vad vet vi egentligen om hans privata jag?
Hans privata jag kände bara han själv och hans nära anhöriga. Vi andra ser "rollen" Kent Andersson. "The working class hero" som Anders Westgårdh skriver i sin krönika.
Han var en jävla bra kock men nästan ännu bättre inredare. Sköna Hem hade kunnat knacka på när som helst. Här bodde ingen slashas. Här bodde en livsnjutare med stil, känsla och en smak som måste kallas klassiskt borgerlig. Inte nyrikt, men skönt. Bekväma fåtöljer, böcker överallt..För mig tonar bilden fram av en person med ett brett livsregister. En person med så stark integretet att "vi andra" bara såg rollen medan privatpersonen var fri från insyn.
Det gör mig imponerad och respektfull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar