Så var skolan igång igen. Det känns bra. Inget är så ödsligt som en skola utan elever. Varje år när de nya eleverna kommer känner jag förväntan i luften. Börja gymnasiet, ny skola, nya klasser. Men det finns också de som har gett upp och som, redan första dagen, tydligt visar att de inte går att nå. Någon vilar huvudet i armarna på bänken och svarar inte på tilltal. Någon sluter ansiktet och försvinner mentalt bort från klassrummet och skolan. Inte ens första dagen orkar de hålla masken.
Idag går de allra flesta i gymnasiet. Den har mer eller mindre blivit obligatorisk. Är det bra eller finns det något alternativ?
Vad händer med de ungdomar som under tre år mer eller mindre känner sig tvingade att vistas i skolan trots att de kanske egentligen skulle vilja ut och jobba? Hur känner de sig på måndag morgnarna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar