Förövare och offer

Ofta, alltför ofta läser vi i media om hur synd det egentligen är om de som begår brott. Av en förövares berättelse blir det lätt en riktig snyftare. Många gånger överskuggar förövarens, "beklagansvärda" situation till och med offrets.

En händelse som satt djupa spår hos mig var den unge svenske man som för några år sedan förgrep sig på små barn utomlands. (i Thailand tror jag det var) Så blev han fast och gav intervju på intervju i pressen. Han ville förstås ge sin bild av varför det blivit som det blivit och den mening som etsat sig fast hos mig var:

"Egentligen är det inte mitt fel, jag har ju inte valt att bli sådan här."

Varpå hela mediadrevet vände till att analysera hans taskiga barndom, att samhället inte gjort tillräckligt (trots insatser med olika stöd och behandlingar), att det hela var skolans, samhällets eller någon annans fel. Till slut var det egentligen bara han själv som inte hade något som helst ansvar för det som hänt.

Han som utfört ett fruktansvärt brott mot ett litet oskyldigt barn, skulle väl också ta konsekvensen eller...

Gång på gång ser jag samma händelseförlopp. Det är alltid någon annans fel.

Vems fel var det att Marcus blev misshandlad så att huvudet lossnade? Vems fel var det att en 14-årig flicka tvingades se sin mamma mördas och själv blev våldtagen flera gånger?

Vem har rätten på sin sida!?

Läs också en krönika och en ledare från Expressen på samma tema.