På fredag släpps studenterna ut efter tre år i gymnasiet. De sista veckorna har varit hektiska både för elever och lärare. Betyg ska sättas och plötsligt vaknar några elever upp och kommer på att de kommer att bli underkända eller inte ens få ett betyg i någon/några kurser.
Jag hade ett sådant fall idag med en elev som skulle fått "streck"(betygsunderlag saknas) i en kurs. "Mamma kommer att bli vansinnig, sa han". Läraren är bussig och låter honom pröva för ett betyg trots att hon egentligen inte har tid eller fått någon chans att förbereda sig. Om han inte klarar prövningen kommer det i alla fall att bli IG och det är hans mål eftersom han då ändå kan få ett slutbetyg att visa upp hemma.
Detta är en elev som jag varit mentor för i tvåan och trean. Jag har haft otaliga samtal med honom om de kurser som han ligger efter med. Vi har haft samtal tillsammans med rektor och varnat för att studiemedeln kommer att dras in vid för hög frånvaro. Elevhälsan har varit inkopplad men alla samtal är ju förgäves om inte eleven själv har någon som helst motivation för skolarbetet.
Detta att eleverna inte vill/orkar/kan ta ansvar för sig själva och sin studiesituation är det mest frustrerande med att vara lärare, tycker jag. Det saknas oftast inte förmåga till lärande men det finns ingen motivation. För många elever är gymnasiet en förvaringsplats under tre år i brist på alternativ. De är kanske fysiskt närvarande men knappast mentalt.
Hur har det kunnat bli så här? Handlar det om att inte vara behövd som jag skrev om tidigare här på bloggen? Hur ska vi komma tillrätta med det? Hur ska elever få motivation för kunskap och lärande? Vad skulle kunna vända den negativa trenden?
Så enkelt allt vore om vi hade svaren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar