Tal till våren

Jag fick det hedrande uppdraget att hålla vårtalet vid valborgsmässoelden i går kväll vid Kvarndammen i Vetlanda. Här är mitt tal.

Äntligen är våren här!
Vintern försökte hålla sig kvar. Den la sig över allt som en tjock yllefilt. Dagen blev mörk av regnigt dis och naturens färger försvann i gråskalans ensidighet.

Även vi människor var fångar i vinterns grepp. Vi värmde frusna själar med tända ljus och trotsiga vintriga promenader med reflexväst och pannlampa.

Men så kommer de första tecknen på att våren är på väg. En solig dag då man kan dricka eftermiddagskaffet i lä för vinden.

En knippe korta snödroppar vid husväggen och fågelsång i morgonljuset. En envis talgoxe som startar sin väckarklockssång innan 4.

Vi rätar automatiskt på våra vintertrötta ryggar och andas in den skarpa doften av vår medan vi känner på fjolårslövens sprödhet med fötterna. Vi köper med oss lite av solen hem i form av tazetter och penseer. Pyntar med påskris och färgglada fjädrar och lägger en solgul duk på bordet.

Efter att ha längtat och väntat under hela den långa vintern så känns vårens lycka frisk och intensiv. Allt är möjligt och inget kan vänta. En kort stund av vårens lycka och en känsla av pånyttfödelse. Ett livets under och sprittande livsandar.

Men snart nog har våren gått över i försommar. Vi ser inte längre det färska spirande gräset utan har fullt upp med att klippa och ansa och hålla efter ogräsets ohämmade växtkraft.

De första tecknen på påskliljans blad i rabatten välkomnar vi med glädje men samma blad, fortfarande gröna och livskraftiga i rabatten i juli vill vi helst dölja eller ta bort. Snabbt glömmer vi lyckan av de första gröna stråna när vi senare på sommaren kämpar med att rensa bort kvickrot, maskrosor och kirskål.

Den korta stunden av lycka har förbytts i vardag och måsten. Och frågan är om vi ens skulle uppmärksamma den korta stunden av vårlig lycka om det inte vore för att vi förberett oss och längtat så under en lång och mörk vinter.

Aldrig är lyckokänslan så stark som när vi nästan tappat hoppet om att få uppleva den.

Nu gäller det att hålla kvar vårkänslorna, inte minst när världen talar om olika kriser och epidemier.

För det finns alltid hopp, en kraft att inspireras av i det spirande gröna. Livet är starkare. Det ser vi, det kommer igen, år efter år. På samma sätt måste vi låta oss inspireras av våren och hålla vårkänslorna kvar långt fram under hösten och vintern.

För det kommer alltid en vår. Den är vår. Låt oss utbringa ett leve för våren!