tisdag, februari 03, 2009

När underdog blir överklass

Jan Guillou, Janne Josefsson, Lisa Marklund och Leif GW Persson har många saker gemensamt men det tydligaste är att alla fyra är bland våra mest kända journalister. De har en image av arbetarklass och proletäriatets kamp mot överklassens etablissemang.

De vill framstå som arbetarklassens röst och som underdog och den som kämpar för de svaga i samhället. De vill gärna påstå det i alla fall och i någon mening kanske det också var så en gång i tidernas begynnelse.

Själva ser de sig säkert fortfarande som de svagas kämpar och ser inte att de har kraftiga trovärdighetsproblem. De kör på i samma hjulspår som i alla år. Den stackars unge, fattige journalisten som avslöjar orättvisor och slåss mot hela den stygga världen kanske funkar så länge journalisten faktiskt är ung och fattig men med vindsvåning i Stockholms innerstad eller villa i Spanien och gott om säkert placerade pengar blir det bara patetiskt.

När de stora mediadrakarna rullar in med sina välbetalda stjärnjournalister och sin mångmiljonbudget och sitt väloljade maskineri för att smula sönder en lokalpolitiker eller en småföretagare så möter de inte längre bara applåder utan också kritik från en lokalbefolkning som körts över med mediabulldozern. En lokalbefolkning som känner sig lurade och utnyttjade.

Och innan någon hunnit ställas till svars så har det mediala cirkusföljet rullat vidare mot nästa skandal mot nästa stora avslöjande. Kvar står den lilla människan, den som avslöjandet eller scoopet handlat om. Medan den välbetalde stjärnreportern, i baksätet på sin stora bil, tvättar tv-sminket ur pannan står den lilla människa kvar där med mössan i handen och med orden ringande i öronen.

-Jaha du, det var ju tråkigt det här som du råkat ut för men lycka till i framtiden i alla fall. Du jag måste dra nu, nya avslöjanden... ja du förstår.

Hemma från den jobbiga verkligheten är det dags för ett dopp i den tempererade poolen som hör till huset i överklassområdet. Pust kämpig dag på jobbet, många avslöjanden, ge mig en paraplydrink...Va, fick jag inte stora journalistpriset i år...det borde jag fått. Va...har det gått till en veckotidningstant, vem har hört talas om henne? Har hon avslöjat nåt, men hon är väl ingen reporter med stjärnstatus?

Nej, just det!

1 kommentar:

Stefan sa...

Gunilla, det här inlägget är väldigt "to the point". Och välskrivet! Det borde spridas i vidare cirklar.

Lycka till!