Funderingar om demokrati

Vetlanda och dess politiker och tjänstemän har varit i fokus de senaste månaderna efter uppdrag gransknings program om "Louise". Människor har ropat efter huvuden på fat och vi som engagerat oss politiskt har fått höra att vi bara håller varandra bakom ryggen och vill sko oss så mycket som möjligt på andras bekostnad.

Mer än en gång har jag funderat över vad det är som gör att man engagerar sig politiskt över huvud taget. Vårt samhälle bygger på demokrati. Människor går till vallokalerna och kryssar det namn som man tycker ska komma in i beslutande församlingar som riksdag, landsting och kommun. Det handlar om att väljarna ska känna förtroende för den de röstar på men också att den personen har sitt partis förtroende.

Efter valet bildas majoritet och minoritet. Minoriteten hamnar ofta i opposition till majoritetens förslag men ofta är man överens om tagen, i alla fall i en liten kommun som Vetlanda. I min nämnd, Tekniska, är det inte speciellt ofta som frågorna går till votering och gör det det så är det oftast frågor av ideologisk karaktär som till exempel entreprenad eller "egen regi".

Den politiska diskussionen handlar om att argumentera och diskutera. Bryta åsikter mot varandra och enas om lösningar. Det finns en offentlighetsprincip och fullmäktiges möten är öppna för allmänheten. Även mycket av kommunstyrelsens möten är öppna för allmänheten. Den politiker som inte skött sitt uppdrag blir inte återvald och folkets dom kommer vart fjärde år i våra allmäna val.

Detta är demokratins principer men till detta så kommer sedan ytterligare en dimension och det är media. Media bygger inte på demokrati. Någon vill ha vinst på sitt mediaägande och någon behöver höga tittarsiffror eller många prenumeranter för att aktieägarna ska bli nöjda. Det stora scoopet är många journalisters våta dröm. För det kan man göra nästan vad som helst. Ta emot 400 000 till exempel, som Sefastsson och tyvärr tror jag inte att det är en ensam isolerad händelse. Det finns många som kan vara beredda att betala en slant för att få sin historia berättad på bästa sändningstid.

Man skulle kunna hävda att en journalist har ett etiskt ansvar för det han eller hon skriver men det finns ingen offentlighetsprincip och mycket liten möjlighet att utkräva ansvar. Tvärtom är media skyddade av yttrandefriheten och tryckfriheten. De behöver inte redovisa sina bevis eller källor och därmed har du ingen möjlighet att kolla sanningshalten i det som trycks. Det är ytterst få fall som går till prövning och det är oerhört svårt att få rätt mot media, det vet inte minst de kändisar som är ständigt utsatta för skvallerpress och papparazzi.

Fallet Louise har visat väldigt tydligt vad som händer när media bildar opposition. Här finns ingen demokrati, ingen möjlighet till argumentering eller diskussion. Trots att man vet att det bara är en liten del av sanningen som kommer fram i den typen av reportage så kan man inte göra något åt det. Janne josefsson säger så här i DN om hur media arbetar.

Men räcker det med att alla fakta är rätt? Vi samtalar en stund om en intervju i Dagens Nyheter om journalistkultur där Expressens tidigare stjärnreporter Niclas
Rislund är intervjuad. Före publiceringen fick Rislund läsa artikeln för att kontrollera citat och sakuppgifter. Hans svar var: "Alla citat och fakta är korrekta - men jag känner inte igen bilden av mig själv."

- Det är precis så det är, konstaterar Janne Josefsson; allt kan vara rätt, men bilden kan ändå vara fel. Det är sällan faktafel i medierapporteringen i dag. Problemet är den information som ibland undanhålls mer eller mindre avsiktligt. Jag frågar mig ofta var gränsen går mellan att redigera ett material för att få fram en bra historia och ren manipulation.

Vi är helt i medias händer. Media utreder och dömer och utmäter straff för de uthängda och deras familjer.

Mer än en gång har jag under denna tid frågat mig om det är värt det. Är det över huvud taget möjligt att värna ett demokratiskt samhälle när den största makthavaren, media, har helt egna odemokratiska spelregler. Har vi redan lämnat det demokratiska samhället bakom oss?

Eftersom jag, som liberal, är motståndare till en begränsning av yttrandefrihet och tryckfrihet så är självsanering det enda jag kan hoppas på och det hoppet är inte stort eftersom alla vet att money talks och det är klart att en journalist med 60 000 per månad är rädd om sitt rykte som hjälte och grävande journalist och nya möjligheter till smaskiga scoop finns bakom nästa krök.

Att media samtidigt lämnar bakom sig trasiga människor, människor som känner sig lurade som i Fittja Paradiso eller människor som döms ut av ett helt folk utan rättsliga möjligheter till försvar, det är inget som Janne Josefsson eller andra media tar på sig något som helst ansvar för. De är redan på väg mot nya jaktmarker.

Jag överväger nu på allvar mitt engagemang som politiker. Makten finns inte i politiken, den finns hos media. Man kanske skulle bli journalist istället. Fast som kvinna har jag ju ingen chans hos uppdrag granskning eftersom de anser att det bara är män som kan gräva.