Flera gånger har även anhöriga ansett att de gamla bör flytta från sina hem, men enligt lagen får man ändå inte tvinga någon att flytta mot sin vilja.
Precis så tror jag att det är i många fall. Det är de anhörigas oro som får styra besluten om att flytta till äldreboenden.
I dagens samhälle lever många långt från sina gamla föräldrar. Det är inte lätt att som anhörig få höra per telefon att nu har gamla pappa ramlat igen. Inget kan man göra och det egna livet med arbete och halvvuxna barn kräver sitt engagemang. Så mycket tryggare då om de gamla föräldrarna kan få komma in på ett "hem". Fullt förståeligt och inget konstigt med det.
Men sedan då...
Så är de gamla i goda händer. Någon tar hand om och det känns tryggt. Besöken, ja de blir korta, hurtiga och krystade.
-Du, vet Pelle ska iväg på träning jag måste skjutsa.
-Jag tittar bara in som hastigast i morgon mellan jobbet och mötet med aktieföreningen.
-Så bra du har det här, så fint och så många att prata med.
-Nej, jag hinner inte stanna på kaffe, jobbet du vet.
Och utanför den stora huvudentren skakar han/hon av sig gamla pappas ensamheten och säger till sig själv att det är ju i alla fall ett fint ställe och tryggt.
Det dåliga samvetet kompenseras genom kraven på personalen.
-Mamma är van att ha det så och så.
-Händer det pappa något så kommer jag att polisanmäla er.
-Varför har ni inte vattnat mammas azalea varje dag som jag sa att ni skulle, den var alldeles torr när jag var på besök.
-Ta ut mamma på promenad det kan de inte men sitta på sitt fikarum det går bra.
-Aldrig är det någon av personalen som kan sitta ner och prata med pappa, han klagade idag över att han kände sig ensam.
-Att de kan blanda människor på det sättet är ju bedrövligt. Det satt en gubbe intill som skrek högt och ropade på hjälp hela tiden. Mamma som är klar i huvudet har ju ingen att prata med.
Ibland läser man i tidningar om någon stackars gamling som dött ensam och övergiven. Ofta står då någon anhörig och gråter ut och anklagar hemtjänst eller annan vårdpersonal för att inte ha gjort sitt jobb och för att ha glömt bort gamla mamma.
Det är självklart så att vårdpersonalen ska sköta sitt arbete på ett bra sätt. De misstag och missförhållanden som finns ska anmälas, utredas och få konsekvenser men...
En son eller dotter som inte på flera månader kontaktat sin gamla, mycket sjuka mamma.
En son eller dotter som inte ens ringer till personalen för att höra efter om allt är okej.
En son eller dotter som efter flera dagars intensiva försök till kontakt från personalens sida,slutligen fått redan på att mamma tyvärr har avlidit. Denne son eller dotter river nu upp himmel och jord för att straffa personalen för att de anhöriga inget har fått veta. Tidningsartiklar skrivs. Skandalen är ett faktum. Sonen gråter ut i pressen för att han inte fått vara med när mamma dog.
Då undrar jag, är detta verkligen personalens fel eller är det den anhöriges dåliga samvete som ska rentvås inför världen. Det är inte mitt fel att jag inget visste, det är personalen som inte har skött sitt jobb.
Personal inom vård och omsorg ska förutom sitt arbete också vara ställföreträdande anhörig för många.
Vem vill bli vårdpersonal framöver?
2 kommentarer:
Ja, du har helt rätt i att detta är en fråga med många bottnar.
Mitt inlägg skulle kunna tolkas som att jag tycker att alla anhöriga blir ansvarslösa efter att mamma eller pappa flyttat till ett "hem". Så menar jag självklart inte.
De anhörigas oro är berättigad och det finns en utbredd känsla av maktlöshet inför känslan av att inte ens oro blir tagen på allvar.
Men...
Den andra sidan har jag också sett och upplever att den ökar (har dock inget belägg för det, ska erkännas)
Anhöriga som inte ser gamla mamma eller pappas behov av kontakt. Som kanske inte besöker eller har telefonkontakt på månader. Det finns en ensamhet som inte skulle behöva finnas. Vård på ett äldreboende kan aldrig ersätta kontakten med barn och barnbarn. Personalen ska vara omtänksam och kompetent men kan aldrig ersätta en anhörigs besök och kontakt.
Och du Inger, jag vet att du är en mycket omtänksam dotter även på distans, det var absolut inte meningen att ge dig dåligt samvete.
Jag håller fullständigt med dig. Hellre en outbildad hjälp med varmt hjärta än en utbildad hjärtlös. Det bästa vore förstås en utbildad och hjärtlig hjälp.
Ett bekymmer för samhället är att hitta den rätta punkten när det är lämpligt att den gamle skall flytta till äldreboendet.
En del äldre hävdar sin rätt att flytta till äldreboendet trotts att de anses vara "ganska pigga". Sedan finns det den andra sidan då de äldre inte vill flytta till äldreboendet utan säger jag har alltid bott i min stuga trotts att "kraften nästan tagit slut".
Jag vill påstå, utifrån vad jag sett, så fungerar vårdpersonalen i allra flesta fall mycket bra. Det är troligen som du Gunilla skriver att det kan vara de anhörigas dåliga samvete som gör sig hörd.
Skicka en kommentar