I kväll är det vårkonsert i Bäckseda kyrka och jag ska läsa dikt. Det ska förstås vara dikter med vårtema och det kräver lite efterforskning för att hitta dikter som kan vara lämpliga.
Man konstaterar rätt snart att våra stora diktare inte var några muntergökar precis. Det är ofta som dikterna börjar i dur men avslutas med sorg och död. Ofta är det fantastiskt vackra och tänkvärda dikter men kanske inget man vill läsa vid ett sådant här tillfälle.
Förra året läste jag två dikter av Karin Boye varav den ena var hennes kanske mest kända, Javisst gör det ont när knoppar brister (1935).
I år blir det en dikt av Erik Axel Karlfeldt, Intet är som väntanstider (1898) och en av Per Lagerkvist, Nu löser solen sitt blonda hår (1919). Det är två finstämda dikter med ett "ljust" grundtema och passar bra att läsa en vacker vårkväll då sommar och sol känns nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar