Känner mig full av cynism...

och blir så trött på samhällets styrning och förtryck.

När jag gick ut gymnasiet -83 hade jag ett halvt år kvar tills jag skulle fylla 18. På arbetsförmedlingen bara skakade de på huvudet. Arbetslösheten var mycket hög och att jag kom och ville skaffa mig ett jobb sågs mest som en belastning.

Jag tog därför själv reda på en kurs på en folkhögskola som verkade intressant och gick där under en termin. Jag hade mitt studiebidrag och inackorderingstillägg och försökte klara mig så gott det gick. Mina föräldrar hjälpte till en del också.

Så fyllde jag arton men fortfarande skakade man på huvudet på arbetsförmedlingen. Jag försökte på egen hand att få springvicka, ringde runt till alla dagis, besökte de olika ställena för att visa mig och min ambition men det var som en ogenomtränglig vägg.

Sakta gick det in i mitt medvetande att jag var för ung och att jag var utanför. Det var ont om jobb och de som fanns var förbehållna de som var äldre än jag, de som hade familj att försörja, de som redan fanns inne i systemet. Jag stod utanför och knackade på, men ingen ville släppa in mig, framför allt inte facket.

LAS var den allena rådande lagen. Människor vaktade sina LAS dagar likt juveler. Om man lyckades få vikariera någon dag så blev man illa sedd för att man hade snott dagar från någon annan. Facket brydde sig inte ett dugg om mig. De värnade bara om dem som redan fanns i systemet och jag hade ingen möjlighet att komma in. Man kan bli deprimerad för mindre.

Jag krusar inte för någon så jag stack utomlands och jobbade istället. På arbetsförmedlingen var de väl mest glada. En mindre att placera. Kom hem med ny styrka i vetskapen om att man klarar allt man föresätter sig.

Idag är situationen liknande den som jag mötte -83. Hög arbetslöshet och jobb som är förbehållna de som redan finns i systemet. Därför blir jag egentligen inte förvånad över protesterna mot Centerpartiets förslag till ungdomsavtal.

Risken finns nämligen att företagen skulle nappa och börja anställa ungdomar. Risken är att avtalet skulle kunna skapa sprickor i den mur som jag stötte på när jag försökte ta mig in på arbetsmarknaden. Den risken är inte facket berett att ta.

Ungdomar, låt er inte luras. Facket står inte på er sida, de står på de redan etablerade arbetstagarnas sida. Ungdomars utanförskap kommer att fortsätta tills någon klarar att öppna de dörrar som facket har spikat igen.