Varje dag har jag åkt förbi ett husbygge, ett visningshus som sakta men säkert vuxit fram. Visningshuset är tänkt som inspiration för evetuella kommande kunder och är förmodligen något mer påkostat än ett vanligt standardhus.
Under tidig höst drog det ihop sig till visning och jag var lite spänd på hur man tänkt sig trädgården som ju faktiskt är det första som möter betraktaren och som kan göra hus och tomt till en fantastisk helhetsupplevelse. Med tanke på den uppåtgående trenden med styling av hus och lägenheter inför försäljning så borde det ju i allra högsta grad finnas med i tankarna vid byggnation av ett visningshus, trodde jag.
Jag såg hur man arbetade med stensättning och tomtyta och tänkte att nu...nu händer det nog något. Ett par dagar senare var spänningen över. Man hade inte ens brytt sig om att fylla ut nivåskillnaderna, utan huset står som på en kulle av enbart utrullat gräs. Det finns en liten stensatt gång fram till entrén och ett litet trappsteg. Punkt slut.
Precis så känns det med den organisatoriska utvärderingen av regeringens arbete efter Tsunamikatastrofen. Här fanns alla möjligheter till innovativt tänkande. Kanske skulle man kunna snegla på andra länders organisering. Kanske skulle katastrofen leda fram till viktiga lärdomar och nya tänkesätt.
Nu är spänningen över och vi vet att regeringen har tillsatt ännu en ny enhet, ännu en organisation utan egna befogenheter. En organisation utan handlingskraft som fortfarande är beroende av att någon (läs Göran Persson) ger sitt tillstånd till eventuell handling i en krissituation.
Så rädd att släppa ifrån sig någon makt att inte ens en stor katastrof skulle kunna leda till ökad delegering och ökat handlingsutrymme. Ett förlegat synsätt i en regering anno 2005.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar