Problemets lösning

På den skolan där jag arbetar har jag, tillsammans med en kollega, hand om administrationen av frånvarosystemet. Vi lägger in eleverna i tabeller, ger lärarna rätt behörigheter och uppdaterar listor och annat. Lärarna lägger själva upp sina elever i undervisningsgrupper och för in frånvaron.

Systemet har några år på nacken och bygger på att lärarna tar ett stort eget ansvar. Man kan väl säga att resultatet skiftar. Några av lärarna har ytterst lite datavana. Några tycker att arbetet inkräktar på annat, viktigare arbete och några tycker inte att det är lärarnas uppgift att vara poliser. De allra flesta sköter dock rapporteringen så gott det går.

För två år sedan kom programmets sista uppdatering och vi som administrerar började trycka på för ett systembyte. Kvarnarna maler dock långsamt och inget har hänt trots flera påtryckningar. Programmet har ändå funkat hyfsat fast med en hel del knixande och trixande, lappande och lagande fram tills årets läsårsstart då allt plötsligt började krångla ordentligt.

Efter en del samtal kan man se hela vidden av problemet. Under flera år har människor vant sig vid ett arbetssätt, skaffat sig rutiner och delat arbetsreviren mellan sig. Med ett nytt system kommer nya arbetssätt och nya rutiner skall skapas. Fler arbetsgrupper än lärarna berörs. Det blir ny hantering av intagningslistor, schemaläggning och salsbokningar. Slutresultatet kommer att bli mycket bättre och ge många fördelar men det kräver nytänkande och omfördelning av arbetet. I det läget kan det vara frestande att strunta i det nya och klamra sig fast vid det kända även om det egentligen är oekonomiskt och resursslöseri.

Istället för ett nytt, bättre system som skulle ge en bättre situation för många så lappar man på ett gammalt, uttjänt system och hoppas på att det ska klara sig ännu ett tag. Systemet skyddas fast människan som använder systemet skulle få det bättre med ett annat.

Överför sedan dessa funderingar till hanteringen av arbetssökande i vårt stora monopolsystem Arbetsförmedlingen så är likheterna slående.

När ska vi lära oss att ett system aldrig kan vara viktigare än de människor som finns i det?