I går hörde jag berättas om en man som ansåg att en kvinnlig arbetskamrat borde be honom om förlåtelse för något. Han blev så besatt av detta att han ringde och sms:ade ibland upp till 15 ggr per natt och uppmanade kvinnan att be om förlåtelse.
Man kan verkligen fundera över motiven till mannens handlande. Varför var det så viktigt att den kvinnliga arbetskamraten sa förlåt? Stod hennes "förlåt" i proportion till den telefonterror mannen utsatte henne för? Om kvinnan nu hade sagt förlåt, hade mannen då givit henne sin förlåtelse?
Hur kommer det sig att hon, trots de kraftiga påstötningarna från mannen, ändå valde att inte säga förlåt? Borde hon ha gjort det?
Ett annat exempel är den misshandlade som gång på gång förlåter sin ångerfulle partner varpå misshandeln fortsätter som förut.
Farorna med ett alltför lättvindigt förlåtande avhandlas av Ann Heberlein vid centrum för teologi och religionsvetenskap på Lunds universitet.
Läs artikeln "Att förlåta är inte alltid bäst" ur DN. Läsvärt!
3 kommentarer:
Jag känner en ung dam som blev mobbad under hela mellanstadiet och halva högstadiet. Åtgärder vidtogs. Men denna unga dam fick av sin lärare, reda på att det i princip var hennes egna fel.
Den unga damen flyttade och började på en ny skola och fick massor med kompisar. Vems var då felet?
Hon har lagt det bakom sig... dock inte förlåtit och glömt. Den mobbingen driver henne framåt idag... "Jag ska minsann visa dom"!
Men förlåta? Det gör hon aldrig.
Sviken kan man känna sig på många olika sätt.
Bara ordet "förlåt" garanterar ju inte att det finns någon verklig ånger bakom.
Jag blev under högstadietiden, som ju är en känslig period i ens liv, utsatt för ett förnedrande kompissvek. Jag kan fortfarande i vuxen ålder se hela situationen framför mig precis som om det hände igår.
Jag kan nog säga att det varit en drivkraft för mig och att jag blivit oerhört stärkt av händelsen. Den har också hjälpt mig att hantera andra besvärliga situationer i livet. Men förlåter, det gör jag inte.
"Syftet med förlåtelse är nämligen att den förlåtne ska förstå vad han/hon gjort och hitta styrka att bete sig bättre i fortsättningen, säger Ann Heberlein." (ur DN-artikeln)
Det håller jag inte alls med om. Min syn på förlåtelse är att det är viktigt för mig för att kunna gå vidare och lämna något bakom mig. Det handlar inte på något vis om huruvida den jag förlåter har ångrat sig -- den personens brist på insikt påverkar ju inte mitt liv. Jag vill inte låta mitt välbefinnande bero på andra -- därför förlåter jag även när ingen bett om min förlåtelse, och de jag förlåter kanske inte känner till det. Jag gör det för min skull, för att slippa tyngas ned av negativa känslor.
Däremot kan man inte tvinga fram förlåtelse, ibland kan det ta tid innan man är redo.
Skicka en kommentar