Smaskiga historier, närgångna katastrofreportage och skruvade berättelser säljer. De snabbaste scoopen vinner. Den enes död, den andres bröd!
Jag har i färskt minne berättelserna om journalisternas skoningslösa bevakning av ett samhället efter det tragiska mordet på en ung flicka. Barn pressades hårdhänt av journalister och fotografer och vågade tillslut inte gå ut. Media stövlade oinbjudna in i trädgårdar och hus. Hus bevakades i timme efter timme och de boende närmast överfölls så fort de visade sig. Journalistisk etik fanns det inte ett spår av. Jakten på reportage pågick dag och natt.
En man och hans son gick för att hedra den döda flickan genom att lämna en blomma vid mordplatsen. Det blev inte den lugna, fina stund de tänkt sig. Kamerablixtar bländade, jornalisterna överföll med sina frågor. Kände du henne, känner du mördaren, vet du något, kan du berätta, varför kommer ni med blommor?
Läs också artikeln ur DN om etik och verklighet. Forskarna Mats Alvesson och Dan Kärreman har tittat på konflikten mellan etik och verklighet på nyhetsredaktionerna.
Jag har också tidigare skrivit om jakten på nyheter här på bloggen. Jag avslutar som jag inledde. Nu måste vi konsumenter ställa krav på en bättre och mer etisk rapportering!- Reportern förvandlar sig själv från att vara en människa med normala, allmänmänskliga värderingar till att bli företagets villiga verktyg: "Det är så här journalisterna här jobbar, och jag är ju journalist här. Alltså gör jag likadant."
Även de personer som ska fotograferas och intervjuas blir avhumaniserade, enligt forskarna.- De blir bara delar av en story som ska säljas, råvaror som behövs i produktionen. Följden är att de självklara moralregler som annars gäller vid kontakter mellan människor sätts ur spel. Som vanlig medmänniska ger man sig inte på en chockad mamma vars barn just har dött och begär något av henne, eller hur? Men så gör fotografer och reportrar, säger Dan Kärreman.
2 kommentarer:
Så du tror att journalister, och fr a tidningar, skriver det de gör utan att veta om folk vill läsa det? Oj.
Människan är släkt med hyenan. Vi vill läsa det smaskiga. Vi gillar att stanna till vid olyckor etc.
Så - tyvärr - vi har de media som vi vill ha. Egentligen.
Nej, jag inser också att vi informationskonsumenter tycker om att gotta oss i smaskiga detaljer.
Frågan är hur nära vi egentligen vill komma och till vilket pris?
Vad händer med vår empatiska förmåga när vi ständigt matas med väldigt nära bilder av död, förtvivlan och katastrofer. Ökar den eller blir vi tillslut så vana att vi inte ens reagerar?
Har media något ansvar eller kan de bara skylla på att de bara publicerar det som vi vill läsa.
Skicka en kommentar