Med risk för att bli tjatig måste jag åter kommentera frågan om vem som ska ta ansvar om mina och dina barn. Läs gärna fler av mina inlägg på temat här och här.
"Våga vara förälder" var temat för det föräldramöte jag var på i måndags. Det har aldrig funnits så många osäkra föräldrar som nu, sa specialpedagogen som varit på en föreläsning med Alf B Svensson.
Summan av kardemumman var att vi föräldrar inte vet hur vi ska sätta gränser och att vi är rädda att göra våra barn ledsna. Följden blir att vi så att säga abdikerar från vår föräldraroll.
Två typer av föräldrar pekades ut. Kompisföräldern som låter barnet styra och bestämma utan att föräldrarna sätter upp regler och gränser. Curlingföräldern som bereder och jämnar vägen, tar hand om allt som kan dyka upp i barnets väg och inte ger barnet möjlighet att själv ta konsekvensen av sitt handlande.
Det påstods också att hemmet idag har blivit något av en "transportcentral" där vi möts korta stunder mellan olika aktiviteter. Föreläsaren hävdade att vi pratar med våra barn i snitt 3,5 minuter varje dag.
Den naturliga frågan blir: Vem ger mina barn de värderingar som jag vill att de ska bära med sig i livet? Är det vi föräldrar (på 3,5 minuter)? Är det samhället genom den statliga förskolan och skolan? Är det kompisarna?
I mina ögon är det jag som förälder som har ansvar för att mina barn växer upp till goda människor och samhällsmedborgare. Det är mitt ansvar att de blir kritiska, självständiga och ansvarstagande.
Jag tycker att vi är på fel spår när vi alla tvingas in i samma modell av barnomsorg och värderingsmall. Det måste få finnas alternativ. Heja Nacka och Sollentuna!!
2 kommentarer:
Hej! Håller med dig=om ansvaret.
Tänk om alla föräldrar begrep att barnen blir ledsna och förvirrade om de inte har en vuxen som styr å ställer med och åt dem så de vet vart gränserna går. & inte tvärtom s a s.
Önskar att de som föreläser kan förmå föräldrarna att känna den glädje och lättnad som det är när man vet att det inte är nåt farligt utan tvärsom nåt sunt och glädjefyllt att få hjälpa sitt barn att bli självständigt lite i taget och att man inte häver över ansvaret och beslutandet på det växande barnet som har fullt upp med att ta in allt från yttervärden ändå som det är.
Jag har t.ex slutat fråga min son vad han vill ha till middag för jag märkte att det blev jättejobbigt för både oss och honom då han skulle ta såna beslut.
(han är strax 17 år)
Han svarade nästan jämt *nej och det är äcligt* på de förslag jag kom med=han var inte mogen för det.
Bara som ett exempel.
:-)
Nu har nog inte du och jag samma politiska åsikter men detta skulle ju verkligen kunna vara nåt för alla partier att sluta upp bakom=bra föräldrarutbildning.
Skulle nog spara en del sjukskrivningsdagar-pengar om vi vuxna kände oss säkrare.
Och slapp råka ut för utbrändhet och oro för vardagen tror jag.
-Eller vad tycker du?
Ha det fint!
Ankie
Hej Ankie!
Jo, jag tycker också att det skulle vara viktigt med bra föräldrautbildning. Idag har vi en mycket stor andel osäkra föräldrar enligt Alf B Svensson, den föreläsare som vår specialpedagog hade varit och lyssnat till.
Sedan är det också viktigt att fundera över orsakerna till att det blivit så här och också hitta strategier för att bryta den negativa trenden.
Här tror jag att både samhället och föräldarna har del i problemet. Vi har blivit så vana vid att någon annan tar ansvar åt oss att vi tappar känslan av ett eget ansvar för vårt eget liv.
När jag pratar med mina elever på gymnasiet och pushar för att de har ett eget ansvar för sina studier och för sitt studieresultat så bara rycker de flesta på axlarna och tycker ungefär att det väl ordnar sig ändå.
En elev sa, när vi pratade om framtiden, att ha skulle ta ett sabbatsår efter gymnasiet och inte göra någonting för det tyckte han att han var värd efter att ha stått ut så många år i skolan. -Vad ska du leva på då, frågade jag. På mina föräldrar förstås, sa han. -ja men om de inte vill försörja dig då, sa jag. -Asch, sa han, det vill de nog inte egentligen men de gör det i alla fall. Pengar måste jag ju ha.
Det är inte lätt att ställa krav och att vara tuff som förälder men vi måste fundera över om vi hjälper eller stjälper.
/Gunilla
Skicka en kommentar