Under de här dagarna när jag inte hunnit blogga har sanningen kommit fram om den "mystiske pianisten". Spekulationerna har varit mer eller mindre vilda. Han har påståtts ha en fantastisk tecknartalang, spela som en riktig konsertpianist och jag vet inte allt vad media har skrivit.
Många är vi som har läst och förundrats. Tanken har kittlat. Vem är han, varifrån kommer han och vad ligger bakom hans tystnad?
Så, plötsligt börjar han prata och berätta. Efter flera månader kommer sanningen om honom fram. Sanningar är aldrig lika spännande som gissningar så nu börjar omgivningen känna sig lurad. Vi trodde han var konsertpianist men egentligen kan han inte spela alls. Egentligen är han bara en kille som tänkte ta livet av sig, blev upptäckt och stressad och sedan rullade det på. Från spännande mysterium till tråkig verklighet.
Vi känner oss lurade. Media skriver att han är en bluff. Sjukhuset vill stämma honom. Han har bara kopierat ett beteende för att lura oss. Tänk vad han har kostat och vad han har lurats, dundrar vän av ordning i media.
Men hallå! Vem har lurat vem egentligen. Vem är ansvarig för gissningen om att han var konsertpianist. Vem kan påstå att han luras. En man som är så deprimerad och stressad att han planerar ett självmord och sedan inte klarar att ta tag i sitt liv när han blir stoppad kan väl inte ställas till svars för att omgivningen inser att sanningen inte är lika spännande som gissningarna. Vi kan väl ändå inte bagatellisera hans sjukdomstillstånd bara för att hans identitet blir känd.
Vart tog medkänslan och empatin för en sjuk medmänniska vägen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar