I don't care anymore

1985

Jag var nitton år och långt hemifrån.

Jag använde min grundtrygghet och Phil Collins suggestiva trummor.

Du är en ickeperson för mig.

Gå och trampa på någon annan.

I don't care anymore.

Djupsinnig lördagsmorgon

Aldrig kunde jag väl ana att Freud och Jung med flera djupsinniga personer skulle vara bland mina mest värdefulla följeslagare som kommunalråd. Jag kan bli riktigt upplivad av tanken för den är så otroligt oväntad.

Så mycket projektioner.

Så mycket svaga "själv".

Jag har ett tufft jobb framöver och då kan jag inte låta människor med tagarbeteende knycka energi av mig som givare. Dags att damma av psykologiböckerna i bokhyllan för även om man aldrig kan vinna kampen mot energitjuvarna så kan man lägga tillbaka deras projektioner och på så sätt hindra dem från att parasitera på mitt "själv" som är starkt och helt.

Sonja Aldén sjunger faktiskt om energitjuvar i sin senaste "Du får inte".

...och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål...

Varför bloggregler

Eftersom jag då och då avvisar kommentarer så har jag nu skrivit ner tre enkla regler för kommentarer som gäller för min blogg.

Jag har idag avvisat en kommentar som är lika som en debattartikel som publicerats på personens egen hemsida och ev också i annan media. (punkt 3) Det är en vanlig regel att man inte ska göra den typen av masskommentarer och det betraktas som "spam" i nätvärlden.

Nu finns en länk till höger som kallas bloggregler och där finns de tre enkla reglerna nedskrivna. De kan ev komma att kompletteras vid behov.

Regler på bloggen

Detta gäller för kommentarer.
Här på bloggen gäller mina regler. Du är välkommen att kommentera om du följer de enkla punkterna nedan. Reglerna kan komma att kompletteras.

1)
Bloggen tillåter inga anonyma kommentarer.
Du kan enkelt skaffa dig ett bloggerkonto som du kan använda att kommentera från men det ska också klart framgå av din profil vem du är. Kommentarer från människor som är anonyma kan ev komma att släppas fram om punkt 2 och punkt 3 uppfylls. Jag granskar alla kommentarer.

2)
Håll ett vårdat språk och håll dig till sak.
Inga påhopp eller förnedrande kommentarer. Inga rasistiska eller sexistiska uttryck. Jag kommer heller inte att publicera kommentarer med skvaller.

3)
Kommentera det som skrivs.
Jag kommer inte att publicera kommentarer med allmänna synpunkter på mig eller mitt arbete. Min blogg är heller ingen insändarsida. Jag kommer inte att publicera insändare eller debattartiklar som skickats till många olika media. Den typen av massutskick betraktar jag som spam. Du får gärna hänvisa till något du själv skrivit men då ska det ha relevans och i sig vara en kommentar till det inlägg du vill kommentera.

"Fallet Louise" skulle kunna hänt någon annanstans

Revisionen har granskat hur socialtjänsten i Stockholm hanterar anmälningar om barn som far illa och riktar samma kritik där som man gjorde i Vetlanda. Bristfällig dokumentation och långa handläggningstider. Arbetsbelastningen är hög och antalet anmälningar ökar.

Jag tror inte det finns någon kommun som kan slå sig för bröstet och säga att de har full koll på att inga barn far illa. Det är positivt med granskning och förbättring av rutinerna i dessa fall.

Nu tror jag inte att det är möjligt att nyansera bilden av vad som hände i fallet "Louise" ännu, kanske om ett tiotal år. Media har satt en oerhört stark bild av "Louise" som under många år våldtogs av sin pappa och som bodde i en husvagn och socialtjänsten gjorde inget.

Att då försöka förklara att socialtjänsten inte visste att hon våldtogs av pappan eller att hon bodde i husvagnen i sammanlagt en och en halv vecka är omöjligt. Fakta är inte intressant.

Men fakta är också att socialtjänsten i Vetlanda borde gjort mer än vad som gjordes.

Vad har sedan hänt i Vetlanda då? Ja, ett aktivt arbete med att kvalitetssäkra arbetet på socialtjänsten. Metoden man nu använder heter BBIC. Barns Behov i Centrum. Den innebär ett stort arbete med dokumentation och förstudier innan utredning.

Tyvärr fick nämnden kritik av länsstyrelsen igen i augusti. BBIC förstudierna tar för lång tid och det gör att utredningarna kommer igång för sent enligt länsstyrelsen. Nämnden och länstyrelsen har träffats för att diskutera hur man löser problematiken. Konstruktiva samtal säger både nämnd och länsstyrelse.

Tyvärr ökar antalet anmälningar dramatiskt varje år och trots en kraftig utökning av personal är det svårt att hinna med. Vad ökningen av anmälningarna beror på kan man bara spekulera i men det känns ju inte bra med alla dessa barn och ungdomar som mår dåligt.

Hur kunde det ske egentligen är den frågan som hela tiden ställts. Ja, länstyrelsens kritik kom i nov 2006. Det är ett långt dokument men det ger en rättvis bild av vad som hänt så läs det gärna. Svaret från ansvarig på socialtjänsten kom direkt i nov 2006. Han medger självklart länstyrelsens kritik och han presenterar hur man ska jobba för att förhindra att det sker igen.

I april 2007, nästan ett år efter "Louise" omhändertagande, gjorde Uppdrag Granskning sitt program och den ansvarige tjänstemannen avgick, socialchefen fick andra arbetsuppgifter, den tidigare och den dåvarande ordföranden avgick, senare avgick hela socialnämnden efter att inte ha beviljats ansvarsfrihet och kommunstyrelsen prickades.

Men åter till frågan hur kunde det ske. Kommunen anlitade en utredare från Sveriges kommuner och landsting. Hennes utredning har sågats av media. Den är inte oberoende hävdar man eftersom kommunen har betalat henne. Vem skulle annars ha betalat frågar jag mig, "Louise", media, staten eller... Nej det var ju bara kommunen som kunde betala. Barbro Hindberg ger många svar både på lokal och nationell nivå om vad som behöver göras för att inte detta ska upprepas. Hon pekar på resursbrist, på brister i lagstiftningen och på en mängd saker. Det är bra och jag vet att hon är en ofta anlitad föreläsare i detta ämne och det kan säkert förebygga liknande händelser landet över. Det är bra om andra kan dra lärdomar av våra misstag.

Tillslut min egen slutsats om hur det kunde ske utan att vara insatt mer än det jag jag läst mig till i offentliga handlingar.

Jag tror att socialtjänsten lyssnade för mycket till "Louise" själv. "Louise" hävdade att hon hade det bra och att hon ville vara hos sin pappa. Hon var nästan 12 år när första anmälan kom och hon var öppen och verbal. Med facit i hand gjorde socialtjänsten det för lätt för sig. Man borde sett igenom "Louise" försvar för pappan och man borde tvångsomhändertagit henne enligt LVU oavsett hon ville eller inte. När "Louise" väl kom till en trygg miljö vågade hon berätta om övergreppen och det hade förmodligen skett tidigare om socialtjänsten varit tuffare.

Socialtjänsten lade för stor vikt vid barnets berättelse och såg inte igenom att den var färgad av den hotfulla miljö hon levde i. Därför kunde det ske... tror jag och därför måste socialtjänsten bli tuffare.

Glädjande om regionfrågan

Regeringen har bestämt sig i regionfrågan och det är riktigt, riktigt bra. För det första visar regeringen återigen sin regeringsduglighet. På punkt efter punkt enas man och för politiken hela tiden framåt. Det är framåtsyftande och konstruktivt.

För det andra är detta en viktig fråga för mig som centerpartist. Att kunna flytta ner mer makt från den nationella nivån ner till regionnivån är en viktig del av decentraliseringstanken.

Hur ska regionerna se ut, ja det återstår att bestämma. Tyvärr finns en rejäl skiljelinje i samtalen som förs i Jönköpings län. Landstinget under stark ledning av Per-Anders Johansson (M) tycks anse att utgångspunkten ska vara att Jönköpings län ska vara sig själva nog. Denna inställning backas upp av Jönköpingsposten som till och med klart har uttryckt hur de ser på länet genom att hävda att Jönköping och Värnamo tillhör de viktiga delarna av länet medan östra länsdelen bara är till besvär. Jag trodde allvarligt att jag skulle sätta kaffet i halsen när jag läste den ledaren för ett litet tag sedan.

Själv anser jag att det vore ett misstag att bara göra om det nuvarande landstinget till en region.

Varför tycker jag så? Jo, för att regiontanken är så mycket mer än vård och omsorg. Här finns tanken om att vara en tydlig part i diskussioner med andra regioner i Europa och i världen. Här finns den gränsöverskridande infrastrukturen och hela den regionala utvecklingen. Här finns möjligheten att vara en diskussionspartner på mer lika villkor med de stora statliga verken inte minst när det gäller vägar och järnvägar. Omgivna av stora regioner som Skåne, Västra Götaland och ett ev Östra Götaland så kommer Jönköpings län att väga väldigt lätt. Jag tror också att det kommer att sluta i missnöje och med ett uppsplittrat län där de västra delarna ansluter sig till Västra Götaland, de norra delarna till Östra Götaland och vi i söder ansluter oss till Skåne och jag tror inte att det kommer att bli bra.

Jag tror på det som småländska centerpartister redan från början hävdade. Utgå från Smålandsbegreppet och Öland och öppna dörren för Östergötland. Då tror jag att vi får en region som blir hållbar för framtiden.

Och det är framåt vi ska!

Lite mer om mediadrev

Tänker lite långsamt med feber i kroppen men kom plötsligt ihåg var jag hade hört namnet Anders Pihlblad förut. Det handlade ju om den där pussen med moderaten Ulrika Schenström. Efter det fick hon avgå och han blev befordrad.

Det mest fantastiska i denna historia är dock hur den kunde presenteras så som den gjorde. Det framställdes som att det var frågan om det omoraliska i att en reporter hånglade upp en politiker eller om det var tvärtom. I alla fall ledde det som sagt var till att kvinnan hängdes ut som omoralisk och fick lämna sitt jobb medan mannen som sagt var belönades med en spark uppåt.

Det finns bara en liten twist i detta som inte media vill låtsas om. Nämligen det att Anders Pihlblad har pojkvän. Ytterligare en fundering är givetvis. Hur kunde det vara att den relativt nye, unge fotografen på Aftonbladet "råkade" befinna sig just där och då och "råkade" känna igen just Ulrika Schenström som väl inte är den som synts och hörts mest av alla doldisar bakom politikerna.

Det går att hitta mycket spännande om man googlar lite på detta. Och kom ihåg att det var ett traditionellt mediadrev i gammelmedia som fällde Schenström. Läs gärna ett antal inlägg i debatten från denna blogg.

Vad vi vet är att i över ett halvår så följde aftonbladet efter statssekreteraren för att få fram något som skulle kunna bli ett stort scoop. En del tips talar om inhyrda privatdetektiver. Andra talar om ett team med en journalist och en fotograf som följt efter vecka efter vecka. Ett tredje spår som dykt upp i bloggar handlar om att Aftonbladet och TV4 hade skapat en ohelig pakt. I denna sekund så har jag ingen aning vad som är det rätta. Att unge fotografen Jimmy Wixtröm skulle känna igen Ulrica Schenström är för otroligt. Så klart är att något har varit på gång under minst 6 månader och de politiska reportrarna på aftonbladet har varit desperata.

Vinklingen av hela storyn handlade om att få det att se ut som ett hångel. En gift kvinna sitter och pussar på en manlig reporter på Tv4. Strategin höll tills redaktionen insåg att flera visste att Anders Pihlblad hade en pojkvän.

Sensmoral: Akta dig för att göra dig ovän med den mäktiga mediavärlden, nästa gång hämnas de på dig.

Visst är det konstigt...

...att när drevet går mot en politiker, ett företag eller en helt vanlig eller ovanlig människa och är skapat av journalister då blåser media upp historien till max. Media jagar sitt villebråd och sliter det i stycken.

Läs gärna här och här ett par skildringar av medias hetsjakt.

Ireen von Wachenfeldt:

–Jag vågade inte gå ut, jag var görrädd. Vi fick brev i brevlådan med urklippta, klistrade bokstäver, som i en deckare. Det stod att ”vi vet var du är och du ska dö”. På telefonsvaren fanns meddelande ”Vi ska knäppa dig”. Familjen for jätteilla. Min man fick prata med alla våra barn.
...
I vitrinskåpet i vardagsrummet står ett fotografi från äldste sonens bröllop. Ireen pekar på sitt ena barnbarn, en liten lintott med glasögon och rosa blomma i kavajslaget. När han började skolan fick han höra ”Du har en farmor som tycker att män är djur”. Yngsta dottern Malin, som då var 16 år, fick dödshot i mobilen.

Sigvard Marjasin:

Han möttes av gliringar och föraktfulla blickar på gatan och fick brev med dödshot och förolämpningar. Det behövde inte ens stå ”Sigvard Marjasin” på breven för att de skulle hitta rätt adress, det kunde räcka med grova invektiv på kuvertet för att de skulle hamna i hans brevlåda.
...
Nu har det snart gått tio år sedan den friande domen, men det händer fortfarande att Marjasin får höra glåpord på gatan.

Här är ett citat från en artikel med läsarkommentarer i samband med de andra två som jag länkade till ovan.

Under de senaste åren har vi matats med beskäftiga synpunkter från journalister som agerat som afrikanska vildhundar. Jag tänker på ”intervjun” med Laila Freivalds när hon står i dörren till sin lägenhet, på Janne Josefssons många vinklade subjektiva reportage där människor kläs av och kastas för mobben. Den granskande journalistiken är många gånger vår tids version av gladiatorspel. Journalisten sitter som kejsaren och vänder tummen upp eller ner, oftast ner, och låter offret slaktas medan pöbeln jublar.

Men kanske det nu börjar skönjas ett trendbrott i och med avslöjandet om Liza Marklund och det som ibland har kallats för "Gömdagate". För nu är förhållandet det omvända. Det är en journalist som granskas. Och trots att det så kallade drevet inte på långt när går att jämföra med det drev som till exempel Sigvard Marjasin utsattes för så är Liza Marklund märkbart tagen.

Vad är då skillnaden mellan ett drev som drabbar sk "vanliga människor" och det drev som Liza Marklund anser sig drabbat av. Ja den stora skillnaden är mediautrymmet. Det publiceras artikel efter artikel till hennes försvar. Liza Marklund måste verkligen vara tacksam över det stöd som visas henne av andra journalister. Det senaste försvarstalet presenteras här av samma journalist som sändes till Spanien för att göra en tillrättalagd intervju utan tuffa följdfrågor.

Skulle detta vara möjligt om hon inte vore journalist själv. Hypotetisk fråga men svaret måste bli ett rungande NEJ. Ingen annan person utanför de egna journalistkretsarna skulle behandlas med samma silkesvantar som nu Liza Marklund. Ingen annan person utanför de egna journalistkretsarna skulle få möjlighet till så stort pressutrymme för sitt eget försvar.

Tänk tanken att det hade varit en politiker som hade skrivit böckerna om Mia Eriksson. Ja då hade mediedrevet inte gett upp förrän denne hade fått avgå, rullas i tjära och fjädrar och jag vet inte vad. Men nu var det ju inte en politiker, det var en journalist och det är tydligen skillnad.

Det som trots allt vore positivt vore om detta skulle kunna leda till en självkritik inom mediavärlden och ett ifrågasättande av rollen som kejsare vid gladiatorsspel.

Tyvärr tror jag att det är att hoppas för mycket.

Janne Josefsson på 100 höjdare

Underhållning när man är hemma och sjuk. Titta på detta youtube-klipp från programserien 100 höjdare. Janne Josefssons show börjar 6,26 in i programmet.

Janne Josefsson återvänder till Fittja som han tror som en hjälte. Han kliver in och försöker spela på något slags kompisskap som inte existerar. När han istället får berättigade frågor och kritik för sitt agerande väljer han att attackera istället för att svara och går därifrån.

Hemma och sjuk

Vaknade med 39 graders feber och hosta. Det innebär att jag inte kommer att göra allt för många knop idag utan sängläge är det som gäller.

Efter att diskuterat med ett antal personer så har jag bestämt mig för att inte svara på denna insändrare från Wetlandalistan. För hur ska man kunna seriöst kunna bemöta denna typ av oseriösa påhopp.

Vetlandas kommunstyrelseordförande tycker att det är viktigare att ondgöra sig över journalister i allmänhet och Lisa Marklund i synnerhet i sin blogg än att ägna sig åt Vetlanda, vilket borde vara hennes huvudsakliga uppgift som kommunalråd.

Författaren försöker få det till att jag inte ägnar tillräcklig tid åt Vetlanda. Jag har långa arbetsdagar och gör många, många timmar per vecka i mitt uppdrag men jag tror också att kommuninnevånarna förstår att jag både har familj, vänner och en och annan fritidssysselsättning som jag också hinner med. Förutom att vara kommunalråd är jag också mamma och människa.

Janne Åsander och Wetlandalistan sätter en debattnivå som har passerat anständighetens gräns och jag vill markera att jag inte tycker att detta är okej. Jag diskuterar gärna sakfrågor men denna typ av förnedrande påhopp kan jag inte acceptera.

Jag har också blivit uppmärksam på ett antal inlägg på Lars-Olof Reinfeldts blogg som jag idag har kommenterat. Det är heller inte okej att kalla mig för "statistik-maja", påstå att jag skulle hindra debatt eller ljuga om ett möte.

Jag avslutar min kommentar på Lars-Olof Reinfeldts blogg på förljande sätt som också får avsluta detta inlägg.

Du, Lars-Olof Reinfeldt och Wetlandalistan har nu passerat anständighetens gräns och jag har tappat allt förtroende för dig som person och för ditt kommande parti.

Jag vet nu att du inte bryr dig om hur du förnedrar andra människor men jag vill markera att jag inte tycker att det är okej och jag skulle gärna vilja ha en förklaring på varför du agerar som du gör.

Grattis till VM-guldet

Jag vill passa på att framföra ett hjärtligt Grattis! till Svenska Bandylandslaget i allmänhet och till Vetlandaspelarna Marcus Bergwall och Christoffer Edlund i synnerhet.

Nu känns det extra roligt med fullmäktiges beslut i onsdags för en bandy och hockey -hall på Tjustkulle.

Än en gång, stort Grattis!

En bra paneldebatt

Thomas Tegnér från Smålands Musik och Teater var moderator för lördagens paneldebatt under öppet hus i stadshuset. Tyvärr var det mycket glest i bänkraderna och den lilla publik som var där var inte precis på hugget men Thomas skötte sitt uppdrag galant.

Han ställde frågorna och vässade perspektiven på ett mycket bra sätt. Han växlade mellan dagsaktuella ämnen som Tjustkulle, vård och omsorg och skola. Han frågade om lokaldemokrati och om vårdnadsbidrag. Och när klockan var förbi utsatt tid lyckades han också få ett par frågor från publiken.

Det var synd att inte fler var där men efteråt diskuterade jag med några ur publiken och med några som hade missat eftersom de ville vara med på den guidade turen och vi var överens om att detta borde vi göra fler gånger eftersom det är en bra möjlighet att få svar på aktuella frågor och kunna ställa de frågor som ligger varmt om hjärtat.

Humor så här på fredagseftermiddagen

Rubrik från Aftonbladet:

Äktenskap för alla från den 1 maj

Kommentar från Vetlandabloggaren och twittraren Dennis:

Men om man inte vill gifta sig, är man ändå tvungen från 1 maj?

Möte med näringslivsrepresentanter

I eftermiddag har vi haft ett möte med representanter från Arbetsförmedling, näringslivet, kommunen samt det lokala näringslivsbolaget. Vi hade också bjudit in Lars Engqvist, landshövding i Jönköpings län och Göran Lindell, regionförbundets ordförande som är vårt läns samordnare för arbetsmarknadsfrågorna.

Det blev ett bra möte med konkreta förslag på åtgärder som vi nu ska jobba vidare med på olika plan. Vi pratade allt från lokal kompetensutveckling, nationella stimulanspaket till globalt samarbete.

En liten ljusning i allt mörker kunde företagen leverera. Den senaste veckan hade flera av företagen fått in nya beställningar och någon talade till och med om att det kändes som att man varit nere på bottennivån, planat ut fallet och till och med vänt svagt uppåt.

Vågar man hoppas på det?

Morgonnyheterna i radio Jönköping

Blev intervjuad av reportern på morgonnyheterna i radio Jönköping och lyssnade nu vid halv sju. I inledningen säger reportern ungefär att det nu är klart att Arenabolaget får köpa området för en krona.

Jag vill bara förtydliga att det inte ingick i det beslut som togs igår. Beslutet igår var ett rambeslut och nu efter det har tagits ska vi arbeta fram ett avtal som reglerar bland annat markfrågan. Antingen säljer vi marken till Arenabolaget och får då komma överens om ett pris, eller så arrenderar vi ut marken till Arenabolaget.

Det är alltså inte beslutat ännu om vi ska sälja marken till Arenabolaget och inte heller till vilket pris vid en eventuell försäljning.

Detta måste reportern ha missuppfattat och det var synd att hon inte frågade mig för då hade jag fått chansen att förklara.

Åsikter från Wetlandalistan

Det är tydligt vilken debatt-teknik Wetlandalistan kommer att använda sig av. Härskarteknik som debatt-teknik. Läs här från Höglandsnytt. Svar kommer.

Vetlandas kommunstyrelseordförande tycker att det är viktigare att ondgöra sig över journalister i allmänhet och Lisa Marklund i synnerhet i sin blogg än att ägna sig åt Vetlanda, vilket borde vara hennes huvudsakliga uppgift som kommunalråd.

21 st blogginlägg redan under januari ( det är sant, du läste rätt! 21 (tjugoen) st. inlägg) visar detta.

Oops... nu blev det blev visst ett inlägg till.

Min livshistoria på 6 ord

Någon frågade om jag också hade författat mitt liv på 6 ord och det har jag.

Den lyder så här:

Nyfikenheten bär mig genom livets val.

Kommer säkert att komma flera och det roliga men också utmanande är ju att på bara 6 ord fånga en personlighet.

Vad ligger dig varmt om hjärtat?

Jag såg utställningen om demokrati från landstinget som handlade om vad som gjort att ett antal personer engagerat sig i landstingspolitiken. Bra ingångsvinkel i en diskussion om demokrati.

Det är sex ord i frågan, lika många som i den berömda sexordsromanen av Hemmingway:
For sale: Baby shoes. Never worn.

Fantastiskt, minimalistiskt genial.

Här är en blogg som rekommenderas.
Ditt liv på sex ord. Läs och njut.

Om vi nu kombinerar dessa två så får du nu 6 ord på dig för att besvara frågan:
Vad ligger dig varmt om hjärtat?

malia mig på: gunilla.hjelm@centerpartiet.se
eller kommentera detta inlägg med ditt svar på frågan.

Liza Marklund är avslöjad och nu då?

I julas när jag läst ut Monica Antonssons bok "Mia - sanningen om Gömda" så berättade jag för min 16-åring. Vi gick igenom några av de bärande delarna i "Gömda" och jämförde med "Mia - sanningen om Gömda".

-Jag läste den ju för att den var sann, sa hon. -Läskig men sann. -Och nu visar det sig att den är fejk. Ilsken ringde hon sina vänninor och jag hörde deras upprörda röster.

Jag har följt debatten om Liza Marklund och sett hur både hon och förlag nu backar på sanningshalten. Boken går från dokumentär till roman. Ja, det är till och med så att det är läsarna som kritiseras för att vi inte varit smarta nog att uppfatta att boken inte är sann fast den marknadsförts som sann.

Vi borde fattat och vi borde varit intelligenta nog att se igenom Liza Marklunds sanningar. Vi borde ha insett när "Mia" gång på gång genom åren berättat sin historia att den inte var sann.

Fine! Okej!

Om vi nu har varit så dumma att vi gått på en nit. Hur gör vi då i fortsättningen för att kunna genomskåda journalister och författare. Hur gör vi för att bli informationskritiska konsumenter som inte låter sig luras till att tro på "sanna" historier.

Nu finns ett alldeles ypperligt tillfälle.

Det finns en bok "Gömda" som utger sig för att berätta en sann historia och det finns en bok "Mia- sanningen om Gömda" som steg för steg ifrågasätter och pekar på orimligheter. Som redovisar dokument och domar och som monterar ner Liza Marklunds "sanning".

Det faktum att det nu går att följa händelserna utifrån ett annat perspektiv än "Mias" tillsammans med litteraturvetares forskning om "Gömda" ger en möjlighet att använda materialet i skolor och i studiecirklar. Nu har vi chansen att lära elever och oss själva att verkligen inta en skeptisk hållning till media och till så kallad "sann" litteratur.

Som avslutning skulle jag vilja rekommendera denna blogg med synpunkter från både svensklärare och litteraturforskare.

När Anne-Marie Skarp ”utgår ifrån att de [läsarna] är intelligenta läsare som förstår att det är roman, som bygger på en verklighetsbakgrund, men att det faktiskt är en roman. Det är inte menat att vara en biografi”, är det trams. Hela paketeringen av Gömda, från omslag, omslagstexter, pressmeddelanden, förord, epiloger, efterord – allt, allt, allt är till för att manipulera läsaren till att tro att denna historia är sann (se också Per Svensson i samma ämne).

Vi ska fortfarande inte läsa Liza Marklunds Gömda i skolan, är rubriken på inlägget som jag kan ha stor förståelse för men nu finns möjligheten att göra något riktigt bra. Att verkligen jobba med att göra eleverna till kritiska informationskonsumenter.

Det skulle kunna bli ett bra "politiskt projekt" att sprida kunskaper om media- och litteraturkritik.

Då har "Gömda" ändå lett till något positivt trots alla människor som fått sina liv förstörda av boken. Genom att använda boken som exempel i ett arbete med att göra människor medvetna om journalisters/författares knep för att lura sina läsare att tro på en fejkad "sanning" får de upprättelse. Det lär bli den enda upprättelse de kommer att få för Liza Marklund själv anser sig inte ha någon skyldighet att be de drabbade om ursäkt.

Föräldra -barn perspektivet i DN

Mycket intressant huvudledare från DN idag. Ledarskribenten problematiserar kring media kontra bloggsfären ur ett tydligt "föräldrar" kontra "barn" perspektiv.

Men Marklundaffären har inslag av mer principiellt intresse. Den blottar ett oroande gap mellan medier och publik. Oroande därför att där ryms så mycket av konspirationstänkande på den ena sidan, och en oförmåga att förklara och motivera mediers arbetsmetoder på den andra.

Man kan tolka det som om bloggvärldens frustration över medias arbete är en produkt okunskap om medias arbete (barnets roll) och om media bara kan förklara sitt arbete (förälderns roll) så kommer bloggvärlden att förstå och acceptera medias proffesionella övertag.

När du blir vuxen lille vän (bloggsfären/läsaren) då kommer du att förstå att jag (gammelmedia) har rätt!

Vad är det då som vi "barn" inte förstår?

Men för en läsare eller en grupp läsare ser det annorlunda ut. De förstår inte urvalet och ser bortvalet som en aning skumt, eller helt enkelt nonchalant och överlägset. Och så delar man med sig av sin ilska och misstro i bloggosfären. Och så uppstår där en ny, egen variant av drevjournalistiken.

En möjlighet att bryta denna misstänksamhetens onda cirkel är att bli öppnare kring vad en redaktion gör. Det finns ingen absolut sanning som säger vilket urvalet av nyheter, berättelser, åsikter ska vara. Den insikten finns på redaktioner, och förhoppningsvis också i bloggosfären.

Jag ska nu bekänna min okunskap (barnets roll) och jag ska problematisera utifrån mitt perspektiv. Jag ska göra en liknelse med vetenskapen.

När det gäller forskning så finns stränga regler på vad som kan kallas vetenskapliga sanningar. Experimentella resultat som presenteras måste kunna upprepas av andra forskare i andra experiment för att kunna relateras till som vetenskapliga bevis. Jag måste kunna lita på att resultatet går att upprepa om och om igen för att det ska kunna föras fram som en vetenskaplig sanning.

Detta är allmänt känt och för mottagaren av ett vetenskapligt budskap är det av största vikt att det är så. Ibland ifrågasätts forskare för att fuska eller presentera resultat som inte är bevisade och det väcker alltid stor debatt och det med rätta.

Åter till journalistiken.
Mottagaren av ett journalistiskt budskap ser det på samma sätt. Trovärdigheten i en av journalisten framgrävd berättelse bygger på att mottagaren tolkar resultatet artikeln som en "sanning". Det vill säga att en annan journalist som granskar samma händelse kommer fram till samma slutsats (artikel). Därför hänvisar ofta journalister till dokument och annat som belägger det som skrivs.

Detta är allmänt känt och för mottagaren av ett journalistiskt budskap är det av största vikt att det är så. Ibland ifrågasätts journalister för att fuska eller presentera "fakta" som inte är bevisade och det väcker alltid stor debatt och det med rätta.

Det som har hänt och som gör att många känner sig lurade och det skapas ett misstroende mot de etablerade medierna är att en journalist och författare har skrivit en bok som i stora delar bygger på fiktion men har marknadsförts som sanning och där övriga mediavärlden har hakat på och på så sätt givit av sin egen trovärdighet till berättelsen.

Spaltmetrar av artiklar har skrivits, radio och tv-intervjuer har gjorts där denna "sanning" gång på gång förts fram. Mottagaren har inte haft möjlighet att tveka om att det journalistiska budskapet är fakta och belagt. Mottagaren har fått intrycket om att: i den samlade mediavärldens grävande och berättande så har alla kommit till samma slutsats.

Då går det inte att göra så som nu sker. När läsaren och bloggvärlden kräver att få veta sanningen blir vi bortmotade som okunniga barn (bloggare/läsare) som inte förstår att det inte går att ifrågasätta den vuxnes (gammelmedias) slutsatser.

Så jag slutar med att göra som barn gör. Knyter handen i fickan och mumlar: -Vänta bara tills vi (bloggosfären) har vuxit från barnsjukdomarna då är gammalmedia så gammal att det är dags för äldrevården.

Piratförlagets ägare har problem med sanningen

Nu granskas Liza Marklund som är delägare i Piratförlaget men tar man sig en titt på Jan Guillou så har han också en tydlig tendens att tänja på sanningen så att den passar honom själv.

Hur romanen Ondskan har marknadsförts vet jag inte men Jan Guillou skriver själv så här från Piratförlagets hemsida:

Och för mig var det efter ett par år ingen som helst tvekan om att jag skulle slå sönder Solbacka, om det så skulle behöva ta resten av mitt liv.
Jag svor på det.
...
Jag anser att jag har hållit det löftet. Solbacka har i vart fall upphört sen länge och en starkt bidragande orsak var de skandalartiklar jag skrev om skolan.

Jan Guillou har sin bild som han målar upp för läsaren om skolan och hur den påverkat eleverna. Han anser sig göra detta för de svaga i samhället och för de elever som gått på skolan. Dem beskriver han så här:

"Jag känner inte till någon som tagit plats i etablissemanget förutom jag själv. Skolan knäckte pojkarna eller gjorde dem till dårar", säger Jan Guillou.

Vilket väl måste ses som en mycket anmärkningsvärd kommentar om en skola som funnits under i stort sett hela 1900-talet

Så här skriver en person som varit elev på Solbacka ungefär samtidigt med Jan Guillou.

Om Jan Guillou hade skildrat verkligheten som den såg ut på Solbacka läroverk, där jag själv gått ungefär samtidigt med Guillou, hade nog Ondskan betraktats som en tråkig bok och en ännu tråkigare film.
...
Själv har Guillou inte gjort det lätt för sig själv. I en intervju i Dagens Nyheter så sent som den 20 september 2003 påstår han att alla händelserna i denna bok är självupplevda och sanna, vilket både många av hans skolkamrater på Solbacka, och hans mor och syster förnekar.
...
I alla Guillous romaner inklusive Ondskan överträffar dikten verkligheten med råge !

Så här skriver en annan fd Solbackaelev:

Guillou begår en dödssynd
när han säger att den ende Solbackaelev som det blev något av, "lyckats i livet", var Guillou själv, alla andra blev knäckta för livet.
Skolans 100-års jubileum här om året var en sjudundrades fest. Glada, naturliga kvinnor och män, utan Guillous machostuk, många framgångsrika egna företagare. En av alla mina dansanta damer på den festen var bland annat hustru till FN:s juridiske chef, gammal Solbacka gosse. Knäckta? Icke! Dödssynd? Hybris räknas dit. Högmod går före fall. Besinna detta Jan Guillou!

Här ytterligare en röst om Jan Guillous beskrivning av Solbacka.

Thomas Pilo är reklammakare bosatt i Hälsingland och minns framförallt Solbacka för sina "fruktansvärt bra lärare". Och Jan Guillou för att han gick på folk, var en riktig elaking, gärna gav sig på de som var svagare och därmed fick ta en hel del stryk från de som var starkare.

-Dessutom blev han relegerad med omedelbar verkan, jag har för mig att han hade rökt på rummet, och fick ge sig iväg inför allas blickar. Det är klart att sådant sätter spår i en grabb. Det finns ett korn av sanning i det han skrivit, 5 procent går att vederlägga, men de övriga 95 är överdrifter och rena påhitt.

Vad är sant? Jag vet inte. Men jag vet att sanningen alltid kommer fram till slut och det vet också Jan Guillou. Därför tänker han själv skriva sina memoarer.

- Om inte jag skriver min egen version nu, kommer någon 25-årig moderat doktorand att göra det om 15 år när jag inte kan försvara mig.

Förmodligen är det alldeles riktigt att om ett antal år kommer någon att gräva med kritiska ögon i allt detta och då är det inte säkert att det är Jan Guillou som går segrande ur den striden.

Liza Marklund talar ut i Tv4

Långt från all stress hemma i sin bekväma lyx i Marbella har Liza Marklund nu valt att tala ut i en inspelad och säkert tillrättalagd intervju som kommer att sändas i Tv4 Nyhetsmorgon i morgon söndag.

Liza Marklund är mycket kritisk till Monica Antonssons bok. Hon anser inte att hon själv har något att be om ursäkt för.

- Är det någon som ska be om ursäkt så är det Monica Antonsson för det fruktansvärda karaktärsmord hon gör på Maria Eriksson i sin bok, säger Liza Marklund.

Liza Marklund berättar också om hur det är att leva mitt i ett mediedrev. Om hur vänner svikit och hur hennes arbete som författare påverkats.

- Jag har lärt mig att man överlever. Man går inte sönder, det bara känns så. Jag har lärt mig vilka som är mina vänner och vilka som bara låtsas vara det.

Hemma i Sverige finns Elisabeth, Michael och Osama som har levt med dina lögner i mer än tio år. Du kunde frågat så hade de säkert förklarat för dig hur det kunde kännas.

Bra om Liza Marklund i Sydsvenskan

En mycket bra artikel från Per Svensson på Sydsvenskan om hur Liza Marklund under åren marknadsfört boken Gömda.

Det är med andra ord inte självklart ens för professionella bedömare vilket slags bok ”Gömda” är. Till och med Liza Marklund själv har någon gång svävat på målet. Hösten 1999 toppade hon såväl försäljningslistan över nyutkommen skönlitteratur som pockettoppen med två av sina deckare, ”Studio Sex” och ”Sprängaren”. Aftonbladet gratulerade i en intervju och påpekade att fackböcker och barnböcker hade egna försäljningslistor. Tänkte Liza Marklund kanske ta grand slam?

Så här svarade hon:
– Min första bok var faktiskt en fackbok, ”Gömda”. Den handlar om ett autentiskt fall, en kvinna som var förföljd. Den kommer vi ut med igen, i februari. (AB 13.10 1999)

Jag vill också påminna om vad det är som är upprörande i denna sjaskiga historia. Nu när drevet är igång så tenderar diskussionen att handla om vem som är mest trovärdig Liza Marklund eller Monica Antonsson. Liza Marklund hävdar att hon aldrig sagt att allt är sant och försöker skjuta över ansvaret på läsaren som borde fattat att det som skrevs inte var sanningen. Vem håller du på? var det någon som frågade i en blogg jag minns bara inte vilken så jag kan inte länka.

På Jerrys blogg finns däremot en alldeles ypperlig sammanfattning för den som inte vill eller har möjlighet att själv läsa Monica Antonssons bok eller "motbok" som många kallar den. Mia- Sanningen om Gömda.

Under Neo:s seminarium använde Andreas Ekström en metafor för att beskriva vad man kan ändra i en berättelse som gör anspråk på att vara sann.

”Man kan skriva en bok om Pearl Harbor och ändra vad folk åt eller vilka stridsflygplan som användes, men man kan inte skriva en historia om Pearl Harbor där japanerna inte anfaller.”

Man kan också fundera över dem som nu kommer till Liza Marklunds försvar för att hon som kvinna blir mobbad.

Det är väl snällt i och för sig men varför tillät de då LizaMarklund att effektivt med ett mediedrevs hjälp krossa Elisabeth Hermon och hennes verksamhet Trossen?

Var fanns de när Mia övergav sin äldste son Michael, en situation som påverkat hela hans uppväxt och varför fnyser de nu åt hans kamp för sanningen?

Var finns de när Osama Awad fortfarande efter så många år anklagas för att leva kriminellt och hota Mia till livet trots att han för länge sedan sonat sina brott?

Ja det enkla svaret är förmodligen att dessa personer är "utan betydelse" i de fiiina journalistiska och kulturella sammanhangen. Liza Marklund däremot, upphöjd journalist, förmögen och betydelsefull henne kan man försvara. Det är ju så synd om henne med alla elaka människor som nu skriver elaka saker om henne. Men de som drabbats av lögnerna i Gömda under mer än 10 år, de är inte lika viktiga som Liza Marklund. Det gör tydligen inget att de fått leva med elakheter och lögner under mer än ett decennium.

Det är tydligen skillnad på folk och folk. Jag mår illa!

Beröm till fotograf

I dagens Vetlandaposten (Den som jag måste prenumerera på som kommunalråd, enligt redaktionschefen Mari Ermeland) finns idag på första sidan en bild från demonstrationen för fred i Gaza. Fotografen lutar bilden snett åt höger och det har numera blivit lite av hennes signum.

Enligt alla konstens regler så ska man vara försiktig med horisontlinjen men fotografen vågar ta till och göra det ordentligt och resultatet blir riktigt bra. Bildkompositionen vinner också på ett par springande barn som skapar rörelse och riktning.

Journalistens vinkel skapade en överdriven bild

På bloggen Second Opinion hittar jag en rätt så typisk journalistisk vinkel.

Enligt GP har Göteborgs stad missförstått reglerna eller missbedömt klimateffekterna för 5,6 miljoner kronor av sitt klimatbidrag. Nu måste pengarna återbetalas till Naturvårdsverket före mars, skriver tidningen i sin nätupplaga.

När Second Opinion kontaktar handläggaren Karin Hermansson på Naturvårdsverket, ger hon en helt annan bild av deras beslut. Av återbetalningen på 5,6 miljoner kronor rör endast cirka 657 000 kronor de anledningar som GP uppger i sin artikel, berättar hon.

”Resten av återbetalningen beror på åtgärder som inte har förbrukat sitt bidrag. Antingen har de lagts ner eller blivit billigare än beräknat. Det är ganska vanligt i klimatinvesteringsprogrammen.”

För att skapa en upprörande artikel skriver alltså journalisten att återbetalningen beror på att Göteborgs stad missförstått eller missbedömt. Genom att skriva så vill antagligen journalisten att läsaren ska tolka det som att handläggarna i Göteborg är inkompetenta.

Nu har Naturvårdsverket krävt tillbaka över fem miljoner av de beviljade pengarna. Orsaken är att pengarna inte använts för rätt saker eller att resultatet av åtgärden inte varit tillräckligt bra.

Men sanningen är den att endast ca en tiondel av pengarna som ska återbetalas beror på missbedömningar. nio tiondelar beror på att man inte genomfört projekt eller att projekt blivit billigare.

När journalisten ställs till svars gör hon som journalister gör.

Gunilla Grahn-Hinnfors, som skrivit artiklarna på GP, säger att hon inte tänkt på att uppdatera artikeln i nätupplagan. Hon vill heller inte kännas vid att artikeln innehåller fel.

Och det har hon ju alldeles rätt i. Det är inte fel men det är bara en mycket liten del av sanningen som hon beskriver. Resten undviker hon att berätta och resultatet blir en kraftigt överdriven vinkel.

Kanske har hon lärt av Liza Marklund.

Om apotekets monopol

I årets Vetlandarevy fanns ett nummer om köerna på Apoteket i Vetlanda. Någon hade med sig fikakorg och innetofflor och väntan blev låååång så det gällde att vara nykissad.

Dessutom har recepthanteringssystemet förändrats så att man först får sin medicin för att sedan ställa sig i kö till en betalkassa. Det skulle vara intressant att se om detta nya system inneburit bättre eller sämre service. Ska tillägga att jag uppfattar det som att köerna blivit värre men som sagt en utvärdering vore bra.

Till kommunens nya synpunktshantering har det kommit flera synpunkter om just köerna och den långa väntan på apoteket. Nu är det ju ingen kommunal fråga men det är en fråga för kommunens innevånare.

Glädjande nog kommer det nu ett förslag om avreglering av apoteksmonopolet. Om regeringen väljer att avreglera så är det nog bara Nordkorea kvar sedan som har ett apoteksmonopol om jag är rätt underrättad.

– Det är verkligen glädjande att apoteksmonopolet nu försvinner så att Sveriges patienter och apotekskunder får bättre service, större valfrihet och bättre tillgänglighet, säger Kenneth Johansson (c), ordförande i riksdagens socialutskott och Centerpartiets socialpolitiske talesperson.

Jag har fått uppsöka apotek i flera andra europeiska länder och alltid blivit väl bemött och med ett professionellt förhållningssätt. Jag ser inga faror med ett avreglerat apotek jag ser bara fördelar och bättre servicenivå.

Men vid en eventuell valseger 2010 för S, V och MP kommer beslutet om avreglering att rivas upp säger socialdemokraterna i ett pressmeddelande.

Vi vill skicka en tydlig signal till de företag som tänker köpa apotek att det är en osäker affär.

Skriver de och man kan väl konstatera att det redan finns många skäl för en fortsatt borgerlig regering efter 2010. Nu kom ytterligare ett. För vem vill ha med matsäck för att klara väntan på apoteket?

Bra ledare på Sourze

När nu mediedrevet mot Liza Marklund kommit igång på allvar så får det liksom sitt eget liv. Olika händelser gör att det uppstår sidoberättelser och drevet matas på från alla håll och växer sig starkare och starkare.

Ett sådant sidospår är det som utvecklats mellan ett antal författare och deras läsare. Spåret går ut på att författarna tycks ha ett komplicerat förhållande till sina läsare, ja jag skulle till och med vilja gå så långt att jag tycker mig skönja ett förakt för sina läsare.

Det är ett bildspråk som vänsteranhängare ofta använder sig av när de ska beskriva det de kallar den utsugande överklassen som i deras tycke lever på och föraktar proletäriatet.

Vänsteranhängare beskriver ofta på samma sätt den "onda" företagaren som lever på och tjänar pengar på sina arbetare samtidigt som företagarna enligt vänsteranhängare föraktar sina arbetare.

Jag konstaterar att dessa författare, som trots sina enorma förmögenheter vill framstå som arbetarklass och proletäriat, har fastnat i sin egen fälla. Kanske har de så ofta pratat om och hävdat detta som en sanning så att det har blivit en del av deras eget liv.

Jag har ännu aldrig mött en företagare som visat förakt för sina anställda så som nu dessa författare visar förakt för sina läsare. Det är intressant.

Carl-Olof Schlyter på Sourze skriver mycket bra i sin ledare på Sourze.

Marklund säger ”Att boken är en gestaltad berättelse, inte något reportage, är alltså inte så uppenbart som vi trodde” och verkar syfta på henne själv och Piratförlaget vars chef Ann-Marie Skarp också säger till Svd ”Jag har alltid varit medveten om att det här är en knepig genre. Även om vi i förlagsbranschen förstår så är det inte säkert att läsaren gör det”. Skarps make Jan Guillou uttalar sig på samma tema i Aftonbladet och säger ” hennes böcker har presenterats som romaner. Inte journalistisk sanning. Det vet förlagsvärlden men inte allmänheten.” Författaren Ernst Brunner säger, ” Plötsligt kommer det ett sådant besynnerligt krav från denna gigantiska grupp av läsare”.

Man blir alldeles matt av denna arrogans. Trodde verkligen sveriges förlagsbransch att de kunde stjäla ordet sant, tolka om det till osant och publicera vad som helst under den rubriken?

Om Jan Guillous hjälte "Arn"

Det slog mig att jag tidigare gjort ett inlägg om likheterna mellan Röde Orm och Arn. Jag fick söka en stund men här kommer inlägget som är från julhelgen 2007.

Orm eller Arn

För ett par år sedan läste jag böckerna om Röde Orm. Tipset kom från en arbetskamrat och varken min man eller jag hade läst dem tidigare trots att de väl är väl kända bland många. Vi lånade dem på biblioteket och de fick hämta upp dem från källaren så det var nog väldigt länge sedan någon lånat dem.

Jag hade verkligen stort nöje av att läsa dessa härliga, mustiga och humoristiska vikingaskildringar och även om det var ett bra tag sedan de skrevs så var det inte svårt att följa med på Orms alla äventyr.

I går på juldagen när vi var hos mina föräldrar så hittade jag första delen om Orm i deras välförsedda bokhylla. Jag satte mig och skummade lite genom boken och plötsligt slog det mig vilka otroliga likheter där fanns med Jan Guillous berättelser om Arn.

Den unge äventyrlige, svenske mannen som efter olika äventyr hamnar i fjärran land hos en österländsk herre. Den unge mannen skaffar sig ära och berömelse som krigare. Flickan av konungaätt som väntar troget och som hämtas av hjälten i ett kloster. Hemkomst för hjälten medförande nya tider och ny teknik.

Guillou har bara ändrat vikingen Orm till korsriddaren Arn och flashat till storyn lite för att passa en modern publik. Inget fel i det. Världen är full av filmer och böcker som bygger på askungens historia, Shakespears pjäser eller Austens berättelser.

/Uppdaterad: Guillou skriver själv här hur han tittat på CNN:s demoniserade bild av islam i två dagar och då kom på historien om korsriddaren Arn. Där föll min teori. Så likheten med Röde Orms saga är väl bara en tillfällighet./

Slutsatsen blir väl att detta borde leda till en nyupptäckt av historien om Röde Orm. Så gör ett besök på närmaste bibliotek i mellandagarna och låt dig ryckas med av Röde Orms äventyr.

Seminarium om mediemakt

Det går att läsa ett referat här från Neos seminarium om mediemakt i spåren av "Marklundsfejket". Det tycks ha varit ett givande möte och fullsatt i lokalen.

SKL:s rapport Välfärdsmysteriet

Intressant läsning om myten om välfärden.

Vi har aldrig lagt så mycket ekonomiska resurser tidigare på vård, skola och omsorg. Kostnaderna för kommunerna har ökat betydligt mer än vad som är motiverat av befolkningsutvecklingen.

Åtta av tio svenskar tror att resurserna till välfärdstjänster som vård, skola och omsorg minskat över tiden. Det visar en undersökning som Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) låtit göra. Men i själva verket är det tvärtom. I rapporten Välfärdsmysteriet konstateras att kostnaderna för välfärdstjänster har ökat med 50 procent mellan 1980 och 2005.

Synonymer till "sann"

Vill bara tipsa alla i allmänhet och Piratförlaget i synnerhet om denna länken till synonymordbok på nätet. Jag sökte på ordet "sann" och fick följande synonymer:

verklig, sanningsenlig, riktig, tillförlitlig, exakt, korrekt, faktisk, reell, verklighetstrogen; äkta, genuin, veritabel, sannskyldig; sannfärdig, sanningskär, sanningsälskande, uppriktig, ärlig,pålitlig, öppen
(motsatsord: lögnaktig, falsk)

Mer läsvärt om Liza Marklund

Från dagens debatt på DN.

Å ena sidan hänger hon i boken "Gömda" ut en invandrare med arabiskt ursprung – mannen med de svarta ögonen – och menar att han aldrig kan anses ha sonat sitt brott. Å andra sidan väljer hon som sin litterära agent en man som blivit dömd för misshandel av sin före detta sambo. Dessutom har Marklund tillsammans med kollegan Jan Guillou drivit en kampanj med syfte att anklaga den misshandlade kvinnan för att ha ljugit ihop hela historien. Agenten sägs ha sonat sitt brott men mannen med de svarta ögonen kan aldrig ges en andra chans. Därför kan man inte ta Liza Marklund på allvar, skriver advokaten och brottsofferjuristen Max Fredriksson, fil dr och brottsofferforskaren Magnus Lindgren samt psykologen och brottsoffersakkunnige Björn Lagerbäck.

Spännande om Liza Marklund

Hittade en spännande artikel på Aftonblandet. Några andra författare/journalister får uttala sig om Liza Marklund och skandalen om "Gömda".

Ja må då säga att det är en skandal i sig det somliga skriver.

Jan Guillou säger:

Mitt intryck är att de personer som i huvudsak är indignerade i debatten i allmänhet inte läser böcker och i synnerhet inte har läst Liza Marklunds bok. Bokläsare, till skillnad från sådana här nätaktivister, måste ha stött på den här typen av dokumentära romaner tidigare.

Men tack så mycket! Så nedvärderande att peta bort kritikerna ungefär som smuts under naglarna eller mjäll på axeln. Nog för att jag uppfattat Jan Guillou även tidigare som en arrogant människa men detta gick då utanpå allt annat. Och hur var det med den boken "Ondskan"?

Leif GW Persson:

många av de bästa författarna gör så där. Sanning är något ganska subjektivt. Hon hade väl något syfte med att inte låta det stämma, ibland kan man förstärka poängen genom att ljuga.

Denna kommentar bekräftar mitt intryck av denne "professor". Han har förmodligen ständiga problem med att hålla sig till sanningen. Hur var det med professuren och hur var det med den där boken hans som anklagades för att ha utnyttjat brottsoffer?

Är detta representativt för den svenska författarkåren. Ja, då har KulturSverige ett jätteproblem.

Piratförlaget försvarar Liza Marklund

På Monica Antonssons blogg kan man läsa ett försvarstal till förmån för Liza Marklund av Piratförlagets Anne-Marie Skarp.

Jag fastnade i dessa rader och reflekterar över vad det är hon skriver... egentligen.

Det är en vanlig föreställning att litteraturen kan åstadkomma en annan sanning än den faktabaserade journalistiken.

Vad menar hon? Menar hon att det är en vanföreställning eller att det är en "sanning"? Och vad menar hon med "en annan sanning". Enligt mitt sätt att se det förpliktigar Gömdas underrubrik "En sann historia" till att faktiskt handla om fakta och sanning. Fundera över om det istället hade varit "Gömda - en kvinnas historia". Då hade det varit ett annat läge, eller hur?

Man kan tänka sig en litterär sanning eller, som i Liza Marklunds fall, en politisk sanning. Liza Marklunds mångåriga och djupa engagemang för misshandlade och förföljda kvinnor är väl känt.

Nu börjar det bli riktigt intressant för nu länkar hon över till något som hon kallar en "politisk sanning". Vad är den "politiska sanningen"? Om jag får tillåta mig att spekulera så är grundtesen i "Gömda" att samhället inte förmår att skydda kvinnor och barn från misshandlande män. Här är definitivt djupt vatten. Ja, samhället lyckas inte skydda alla dem som behöver ett skydd. Kvinnor blir misshandlade och mord förekommer tyvärr. Verkligheten överträffar ibland dikten i fråga om utsatthet och grymhet. Men är det därmed också tillåtet att trampa på andra människor och att ljuga och bedra bara för att grundsyftet är gott. Nej, självklart kan det aldrig vara okej.

Berättelsen om ”Mia” följer till punkt och pricka den politiska linjen och Liza Marklund skapade en allmängiltig bild av hur vidrig verkligheten kan te sig och skruvade på så sätt upp verkligheten till fiktion med Mias berättelse som ramhandling.

Berättelsen om "Mia" följer alltså grundtesen att samhället inte förmår skydda kvinnor och barn. Sedan kommer något som ger mig rysningar av obehag. Läs det gärna ett par gånger och fundera över innebörden.

"Liza Marklund skapade en allmängiltig bild av hur verkligheten kan te sig och skruvade på så sätt upp verkligheten till fiktion med Mias berättelse som ramhandling."

Liza Marklund skapade alltså en bild av hur verkligheten skulle kunnat se ut och gjorde fiktion av "Mia Erikssons" liv och det är nu rysningarna kommer. Den som hört och läst intervjuer med "Mia Eriksson" kan inte tvivla om att hon menar sig ha upplevt allt det som står i boken. Att detta verkligen är hennes verklighet. Och så här säger Liza Marklund i en chatt från Aftonbladet den 2004-06-16

Jenny säger: Hej! Har läst din bok Gömda och blev väldigt berörd, undrar om allt är sant eller är det några saker som är påhittade bara för att få en bättre story...

Liza Marklund säger: Ingenting är påhittat, vare sig i Gömda eller Asyl. Inga händelser är flyttade (annat än i nödfall, för att dölja de hotade människors identiteter). Däremot har vi tagit bort ganska mycket, förtigit både människor och händelser som varit otroligt viktiga för Mia. Ingenting har gjorts mer dramatiskt än det var(det har inte behövts).

Det finns egentligen bara två möjliga utfall.
1) Liza Marklund har utnyttjat en utsatt människa och utifrån sin "politiska sanning" skapat en värld av hot och våld som därmed har blivit "Mias" verklighet. Utifrån detta utfall har i så fall "Mia Eriksson" blivit lurad och manipulerad in i denna värld av Liza Marklunds fantasier. Offer för Liza Marklund är då också "Mias" barn och familj och alla andra som har påverkats av den "politiska sanningen".

2) Liza Marklund och "Mia Eriksson" har varit överens om att upprätthålla den fiktiva världen och båda har sedan under alla år fortsatt att påstå att den skapade bilden är lika med sanningen. Medvetet bedrägeri alltså. Här är det "Mias" barn, familj och andra som är offer för både Liza Marklund och för "Mia Eriksson".

Båda scenarierna är fruktansvärda och jag konstaterar med andra ord att Anne-Marie Skarps försök till försvar bara gör saken ännu värre.

Liza Marklund, Anne-Marie Skarp och "Mia Eriksson", detta duger inte!

Gömda i Aftonbladet

En recension som inte vet riktigt vilket ben den ska stå på. Den är en riktig "å ena sidan och å andra sidan". Inget konstigt egentligen även om det inte är så ofta som kritiker är så "dubbelseende".

Men jag blir lite full i skratt när jag läser slutklämmen.

Det är mycket mer än Liza Marklunds journalistiska trovärdighet som brister, det är också en kollaps i delar av den för närvarande rätt självgoda bloggvärlden. Här propageras det för ”sanningen” – den riktiga sanningen – här skrivs förringande om ämnet kvinnomisshandel, här hetsas det mot både Marklund och ”Mia”. Än författas det brev till Oprah Winfrey, än ropas det på bokbål. Så mycket hat och avsky och desperation är svårt att ta in. Ett provocerande rum av utspolade frustrationer.

Det är så uppenbart att det som numera kallas gammelmedia känner sig så "hotade" av sociala medier som bloggar och annat. När vem som helst kan skriva sin egen "artikel", "recension" eller "krönika" så tappar de etablerade medierna en del av sin maktfullkomlighet.

If you can't beat them join them!

Jag tror ändå att gammelmedia förstår det uttrycket och redan idag har de flesta nättidningar (Herencokoncernen är en av de få som valt bort Internet som arena), bloggar och många finns på minibloggar och andra sociala medier.

Att då kalla bloggosfären för "självgod" och "Ett provocerande rum av utspolade frustrationer" känns faktiskt bara patetiskt och väldigt skrattretande.

Julhelgerna är tydligen slut

För nu börjar det röra på sig i bland dem som kallas proffsmedia när det gäller "Marklundsfejket". "Terminatortanten" Monica Antonssons hårda arbete för att lyfta fram sanningen om "Gömda" och om "Paradiset" börjar ge utdelning.

"Game Over", skriver Paul Ronge

Debatten håller nu på att tas över av journalisterna och författarna själva från bloggare och “amatördebattörer”.

Det är det bästa som kunde hända. Men det betyder också att spelet är slut för Liza Marklund.

Oavsett om hon sitter på Barbados eller i Spanien kan hon inte inte längre stoppa huvudet i sanden. Från och med nu kan det bara bli värre.

Tack

Jag tackar och bugar!

Sanningen om Gömda i Expressen

Krönika och recension av Isobel Hadley-Kamptz.

Jag sitter med Monica Antonssons "Mia - sanningen om Gömda" framför mig och det finns bara en möjlighet till att det som Marklund hävdar är sant också är sant och det är att Antonsson ihop med diverse myndighetsutlåtanden och inte minst stora delar av Oxelösunds befolkning tvärljuger. Och nej, det handlar inte om detaljer.

..

Antingen har Liza Marklund utnyttjat Mia och hennes närmaste för att göra en politisk poäng starkare eller också är hon en medioker journalist som inte kollat sina källor. Ingetdera är särskilt smickrande.

Liza Marklund om journalisters ansvar

Detta är en bra krönika angående journalisters ansvar och om att granska journalistiken. Den känns aktuell i allra högsta grad just nu.

Inte minst när det gäller hennes egen inblandning i det som Staffan Heimersson kallade Marklundsfejket.

Det finns ingenting så ömtåat som en kvällstidningsjournalist. Ingenting så oerhört kränkt som en ifrågasatt kritiker. Det finns ingen yrkesgrupp på jorden som blir lika ursinnig över att bli ifrågasatt som grävande reportrar.
Jag vet att det är så, för jag var själv likadan.
När någon ifrågasatte mig eller mitt journalistiska arbete blev jag så ställd att jag fick svindel.

Svindel var det ja...

Och hur många journalister har idag fått svindel av den bloggbävning som pågår? Rätt många är min gissning.

Ålderskommentar

Måste kommentera det faktum att entalssiffran i min åldersteckning ännu en gång har ändrat sig

Precis som om den vore en programmerad räknare som obönhörligt räknar upp...

For i = 0 to Death
i = i + 1
next i

Eller kanske...

Do While i < LivsSlut
i = i + 1
Loop

Eller kanske...

Do Until i = TheEnd
i = i + 1
Loop

(Variabeln i innehåller för närvarande värdet 43. Variablerna Death, LivsSlut, och TheEnd har en för användaren okänd storhet)

Twittrar (Heter det så?)

Sedan jag fixade mitt Twitterkonto kan jag konstatera att detta är en fenomenal liten finess och ett komplement till bloggen.

Jag Twittrar från mobilen eller webben precis som uppenbarligen väldigt många andra.

Jag är teknikfreak så jag tycker ju att allt sådant här nytt är kul. Och det passar mig med de här korta snabba inläggen.

Visst kan man se en del faror i det nya landskapet med sociala medier. Framförallt faran med att vara ständigt tillgänglig och ständigt uppkopplad. Det gäller att skaffa sig tider när man är ordentligt bortkopplad också.

Men samtidigt är detta helt fantastiskt. En ny värld som öppnar sig. Plötsligt kan man med några enkla klick nätverka med personer som man förmodligen aldrig skulle fått kontakt med annars.

Nu finns också Svd:s ledarblogg på Twitter. Det ska bli spännande att följa det försöket.

Operation rädda Liza

...är i full gång. DN skriver idag.

Liza Marklund har ställt sig frågande till granskningen av vad hon kallar en "roman"; huvudpersonen/medförfattarens "subjektiva bild av sanningen".

Plötsligt börjar media prata om Gömda som roman och en subjektiv bild av sanningen. Detta efter att boken i mer än 10 år marknadsförts som "en sann historia".

Jag är inte förvånad tyvärr. Jag tror att detta är vad vi har att vänta från Liza Marklunds mäktiga kompisar.

Vänner, håll debatten igång och på en saklig nivå.

Nytt år och nya finesser

Så där ja! Nu har jag roat mig en hel kväll med att starta ett Twitterkonto och finputsa på min blogglayout.

Man skulle nästan kunna ha en tävling typ... finn fem ändringar.

Fast jag tror aldrig att någon kommer att hitta alla fem även om det faktiskt är fem ändringar som är synliga för er läsare.

Hur många hittar du?

Twitter tycks vara en riktigt rolig finess som jag kan uppdatera genom ett enkelt sms från mobilen. Max 140 tecken så det är korta texter som gäller. Tanken är att de korta texterna ska svara på frågan "Vad gör du?" Fast just nu är det bara mina första testmeddelanden som syns.

Nu ska jag bara skicka ett mail till Centerpartiets webbansvarige för att ta bort min gamla hemsida som ligger länkad här från bloggen. Den är inte uppdaterad på länge och känns gammalmodig. Det är bättre att samla allt hit till bloggen. Jag finns på Facebook också men där är jag sorgligt frånvarande. Man kan inte hinna allt och att hålla kontot på facebook uppdaterat tar alldeles för lång tid för min smak.

För övrigt...

...är det rent galet hur många besökare jag haft här de två senaste dagarna. (Med mina mått mätt alltså)

Det gör mig mycket glad...

...för att det visar att Liza Marklund och hela hennes vänskapskorrupta mediaelit inte kommer att lyckas med att tiga ihjäl Mia - sanningen om gömda.

Bloggbävning är bara förnamnet...

Kommentar med poäng

Jag fick en kommentar som jag har funderat på om jag ska släppa igenom eller inte med hänsyn till mina bloggregler.

Jag har bestämt att ta en del av kommentaren för att jag känner att den delen sammanfattar kommentatörens budskap. Hoppas att det är okej.

Signaturen "Dotterlös pappa" skriver bland annat så här:

Varför är det kvinnor som gör detta? Jo för att ni politiker sätter vapnen i händerna på dom.

"Han är farlig", "han har misshandlat mig", "han har aldrig brytt sig om barnen". Vapnen är många och dom resulterar alltid i samma sak. Barnen separeras från pappan på studs, på sin höjd gör man en vårdnadsutredning, och vilka är det som gör den? Jo socialtjänsten som i sin tur blir utbildade av kvinnojourerna.

"Dotterlös pappa" har en poäng. Vi politiker är också människor som läst och förfasat oss precis som andra över Liza Marklunds och Mia Erikssons böcker. På 90-talet när Gömda släpptes så fanns bokens händelser med i rikspolitiken genom bland annat de olika kvinnoförbunden. Exemplet "Mia" har använts många gånger i debatter och diskussioner. Jag är i det fallet precis lika lurad och precis lika skyldig till att ha drivit diskussionen vidare som till exempel Monica Antonsson beskriver att hon har varit. Förhoppningsvis har det arbetet ändå fört något gott med sig för de kvinnor och barn som verkligen behövt ett skydd.

Monica Antonssons avslöjande har bland annat fört det goda med sig att det nu kanske är möjligt att kunna nyansera bilden av pappan. Om vi vill ha verklig jämställdhet, och som centerfeminist vill jag det, så ska pappan ha samma rätt till sina barn som mamman. Och ja, socialtjänsten måste precis som de utbildas av kvinnojourerna också utbildas om pappornas rättigheter.

Men...

Det jag är rädd för är attLiza Marklunds och Mia Erikssons lögner nu har lett till är att pendeln istället kommer att svänga så långt åt andra hållet att det kommer att bli oerhört svårt för de kvinnor och barn som faktiskt behöver ett skydd också ska få det.

Jag kan känna det själv när jag idag läste Liza Marklunds krönika i Expressen om "Cecilia". Mot bakgrund av det jag nu vet om "Gömda" så tänker jag:

hmm... 100 samtal i timmen. 1 timme är 60 min. Det blir mer än ett samtal per minut. Är det rimligt eller är det en grov överdrift?

hmm... natt efter natt går runt huset och bankar på alla fönster är det rimligt?

Ett samtal med hot och okvädningsord per timme är allvarligt nog och en natt med bankningar på alla fönster är illa nog.

Om det är så att "Cecilia" eller Liza Marklund överdriver för att göra storyn värre så har det nu precis motsatt effekt. Det sänker "Cecilias" och Liza Marklunds trovärdighet i botten. Och är det alldeles sant, ja då har det nu blivit svårare att bli trodd.

Och observera att det inte är Monica Antonssons fel om det blir så bara för att hon avslöjade lögnen utan det faller endast och allenast tillbaka på Liza Marklund och Mia Eriksson som skapade lögnen.

Ja, pappor ska ha samma rätt till sina barn som mammor.
Nej, ingen har rätt att utöva hot och våld mot någon annan.

Och det allra viktigaste är, oavsett allt annat, att det är barnperspektivet och barnens rätt till sina föräldrar som ska styra alla beslut.

Läslust men knappast lustigt

Nu har jag läst "Mia - sanningen om Gömda" och håller på med "Vingklippt".

Vad kan jag säga?

Att Monica Antonsson gjort ett gediget journalistiskt hantverk. Att hon belyser alla sidor av myntet. Att hon belägger och gör materialet kontrollerbart i mycket stor utsträckning. Kritiska röster får komma till tals och här finns också sådant som stöder "Mias" historia. Så har till exempel "Mias" "flyktväg" genom olika pensionat och boenden i Sverige kunnat beläggas och följas men anledningen till "flykten" bygger helt på att socialtjänsten handlar utifrån "Mias" utstuderade berättelse.

Att Liza Marklund har en hel del att förklara om och i så fall när hon väljer att förklara sig. När hon som journalist blir ställd mot samma vägg som hon så många gånger har pressat andra emot och krävt svar så blir hon själv tyst och går under jorden och låter andra sköta snacket. Inte speciellt trovärdigt.

Att hela mediavärlden med sin ovilja att granska en vän och mäktig kollega därmed också dras med i en jättelik trovärdighetskris.

Att Liza Marklund och Mia Eriksson har lurat läsarna och byggt sina förmögenheter och karriärer på falska grunder. De har marknadsfört böckerna som "sanna" när det mesta, enligt Monica Antonssons granskning är kraftiga överdrifter och ofta ren lögn.

Att Liza Marklund och Mia Eriksson på sin väg mot förmögenhet och berömmelse har utnyttjat och trampat sönder ett stort antal personer. Skott sig för egen vinning på det som därmed blivit andras olycka. Att Mia Eriksson och hennes familj utnyttjat andra ekonomiskt och till exempel lämnat höga telefonräkningar efter sig till aningslösa och vänliga människor som kommit i deras väg.

Att Mia Eriksson med hjälp av Liza Marklund har lurat det svenska samhället på mångmiljonbelopp som förmodligligen någon eller några andra personer hade varit i större behov av. Jag och många med mig vet att socialtjänstens ekonomiska resurser är knappa och att då pengar har runnit ut mellan fingrarna till någon på tveksamma grunder år efter år känns helt absurt.

Att Liza Marklund och Mia Eriksson med sina "historier,"och mot bakgrund av att "historierna" nu avslöjas som kraftigt överdrivna, kommer att försvåra för alla som drabbas av förföljelse och misshandel att få den hjälp de behöver. Genom att ha lurat alla under så många år kommer nu misstänksamheten och ifrågasättandet öka mot dem som söker hjälp.

Liza Marklund, som alltid har hävdat att hon arbetar för utsatta kvinnor och barn, visar sig nu därför vara den som kommer att försvåra för dessa kvinnor och barn under mycket lång tid framöver.

Liza Marklund och Mia Eriksson, känns det bara bra i ert lyxliv eller tänker ni någonsin på det som ni förstört på vägen mot era miljoner?

Gnager det dåliga samvetet någon gång eller skrattar ni bara rått hela vägen till banken?

inlägg nummer 902

900 inlägg hade jag gjort när 2008 var slut så detta är alltså inlägg nummer 902.

Välommen till ett nytt bloggår med mig. För alla de nya läsare som hittat hit sedan dagen innan julafton så skriver jag här lite blandat. Det blir en del från riks, en del lokalt och en del personligt. Jag är en kritisk informationskonsument och jag kommer att fortsätta vara det. Jag vägrar att tro på allt som sägs och skrivs i media.

Jag har alltid poängterat att jag själv personligen alltid behandlats väl av media. Jag tycker att de lokala journalisterna haft ett proffesionellt förhållningssätt och visst har det ibland blivit småfel men inget anmärkningsvärt. Det är inte det som är grunden till min kritiska inställning även om jag fått revidera den något under de senaste dagarna.

2009 tror jag kommer att bli året för sociala mediers (tex bloggar) genombrott. Jag tror också att det kommer att bli genombrottet för en ny typ av journalistik. När hela internet finns tillgängligt för vem som helst klarar inte de traditionella medierna längre att behålla sitt tolkningsföreträde. Jag tycker att historien om Liza Marklunds "sanning" om "Gömda - en sann historia" visar på just det.

Man kan aldrig någonsin vinna mot media och den journalistiska makten över ordet är enorm men äntligen finns möjligheten för var och en att berätta sin egen historia. De som drabbats av Liza Marklunds "sanning" under så många år kan äntligen få chansen att berätta och att nyansera bilden.

2009 tror jag också kommer att bli ett tufft år. Många varsel löser ut och fler lär komma. Ingen går säker. På en arbetsplats var det en person som arbetat 22 år som fick gå när den nya organisationsplanen var färdig. Det är tungt och ovisst. För visst väntar något nytt runt hörnet men osäkerheten är jobbig och jag känner med alla drabbade.

Men en klok person sa att det är nu vi måste förbereda oss och stå beredda när högkonjunkturen kommer. Kompetensutveckling och effektivisering är sådant som är svårt att hinna med när hjulen snurrar för fullt, nu är det tid.

Jag hoppas och tror att 2009 trots allt kommer att bli ett bra år och just du är välkommen hit till min blogg. Kommentarer släpper jag igenom om du inte är anonym och om du använder ett språk utan sexism, rasism eller annat som upplevs stötande och om du kommenterar de inlägg som skrivs. Om du vill ge allmänna kommentarer om andra saker så kan du höra av dig på mail eller telefon, jag kommer inte i fortsättningen att släppa igenom kommentarer med allmänna synpunkter på mitt sätt att vara eller arbeta. Här på bloggen är jag ansvarig för det som skrivs och mina regler gäller.

Media och "sanningen"

Lars Adaktusson skriver mycket bra om de etablerade mediernas nonchalans och om hur det öppnar för nya aktörer. En av de nya aktörerna är Second opinion som jag hänvisar till i ett tidigare inlägg.

Under många år har det varit något av en betingad reflex inom journalistkåren att underkänna ifrågasättanden och inkompetensförklara kritiker. I en ofta missriktad lojalitet med sina medarbetare har redaktörer och ansvariga utgivare försvarat felaktigheter och övertramp i tron att de därmed slår vakt om integritet och trovärdighet.
...
Detta, i kombination med en känsla av att sanningen är satt på undantag i mediesammanhang, ser nu ut att få tänkvärda konsekvenser.
...
När journalistiken nonchalerar relevanta och välgrundade ifrågasättanden, skapas utrymme för nya aktörer i nyhetsförmedlingen.

Från samhällets synpunkt är det värdefullt – för tilltron till de etablerade medierna är det riktigt illa.

"Allt vi skriver är sant" är en vanligt förekommande replik när det gäller medias nyhetsrapportering. Den senaste tiden och Liza Marklunds "Gömda - en sann historia" har gett "sanningen" en ny innebörd.

Några andra läsvärda tips angående media och "sanningen" finns här.
Sanning, citat och DN Debatt

Journalistiska konstruktioner genomsyrar inte bara underhållningen som lever med och av kändisar i ett ömsesidigt parasitärt förhållande.Den präglar också nyhetsjournalistiken som dagligen iscensätter händelser i människors liv. Jag säger inte att det nödvändigtvis måste vara fel. Däremot är det fel att låtsas som om journalister är sanningsförmedlare och resten av befolkningen är mottagare av budskap om verkligheten.

Journalistisk sanning måste tas med en nypa salt

Ljuger journalister? Ja, det förkommer nog ibland. Det finns faktiskt ett fackuttryck inom journalistiken för att ljuga. Det kallas "att fejka". Men lögn tillhör, vill jag påstå, ändå undantagen. De allra flesta journalister är seriösa människor som inget hellre vill än presentera sakliga och korrekta nyheter. Ändå blir det ofta fel. Varför?

Sök sanningen! Var rättvis! Visa medkänsla!

Brister i sanning och rättvisa är långtifrån omöjliga att reparera. Det handlar om att förbättra den professionella standarden, att skapa en redaktionell kultur som får medarbetarna att tillvarata sanningen och rättvisan i sin dagliga journalistiska gärning. Men när medkänslan brister hotar en djupare förtroendekris. Det är mindre en fråga om professionell kompetens och mer en fråga om vilket moraliskt imperativ var och en, som deltar i den publicistiska processen, bär inom sig själv. Det handlar om att visa civilkurage i en arbetsplatskultur som sopar empatin under mattan.

Jag hoppas mycket på 2009. Jag tror att 2009 kommer att bli året då medialandskapet förändras radikalt, jag tror att den ökande tillgängligheten kommer att tvinga fram mer reflekterande rapportering och högre kvalitet i rapporteringen. Jag tror att medias förlorade ensamrätt på ordet "sanning" kommer att leda till mer sanning (utan citattecken) Jag välkomnar nya aktörer på marknaden eftersom jag tror att det också kommer att förbättra de som redan är etablerade.

Jag ser fram mot 2009. Gott Nytt År!