Bloggpaus

Just kommit hem från fullmäktige och innan dess hade jag ett långt samtal med en journalist på Vetlandaposten. Nu när jag fått lite distans på samtalet med journalisten så har jag bestämt mig för att ta en paus med blogg och twitter.

Journalisten hade starka synpunkter på mitt bloggande och då framförallt på min informationskritik. Jag förstår nu att min kritiska hållning överskuggar mitt arbete som kommunstyrelsens ordförande. Det spelar i det fallet mindre roll att jag är tillgänglig eller att jag har ett öppet förhållningssätt i mina kontakter med tidningen.

Innan jul fick jag också erfara att man inte drar sig för att använda det jag skriver emot mig när redaktionschef Mari Ermeland skrev en kommentar om mig i Vetlandaposten baserad på min blogg. Priset för min yttrandefrihet är högt, kanske för högt när min politiska gärning kommer i skymundan.

Jag har ca 100 besökare varje dag och Vetlandaposten har en otroligt mycket större upplaga. Jag behöver få tid att tänka över om min öppenhet med blogg och twitter är värd det problem som jag har med medias inställning till min blogg.

Därför kommer jag nu att göra ett uppehåll och fundera. Tack för denna tid och tack för att ni alla varit engagerade och uppmuntrande.

Extra extra...

Vetlandaposten ringde precis och ville ha min synpunkt på att vi spelat in uppdrag gransknings intervju med kommunchefen. Journalisten ville veta om jag verkligen tyckte att det var okej.

Jag svarade att det är så media arbetar, jag förstår att jag blivit bandad av journalister utan att jag visste det. Det kunde jag senare se av resultatet. Det får vi bara finna oss i.

jag sa också att jag tycker att det är ett gränsfall om man verkligen ska göra det. Mot bakgrund av det som hände här när uppdrag granskning var här för två år sedan så känns det skönt att ha en bandad intervju som visar en oklippt och oredigerad version av intervjun.

jag har som jag tidigare sagt inget förtroende för media efter fallet Louise och det skulle förvåna mig mycket om den inställningen skulle ändra sig efter denna uppföljning.

I morgon kommer säkert intervjun om bandningen i Vetlandaposten och jag förstår att jag kommer att få kritik för att intervjun bandades. Jag kan bara säga här och nu att jag var inte på något sätt delaktig vare sig i intervju eller i inspelning.

Två korta

Två korta kommentarer till "Marklundsfejket" (Staffan Heimerssons benämning).

1)
Om nu Mia skulle vara så fruktansvärt rädd för Osama så är det ju mycket märkligt att hon har kunnat lämna sin son under alla dessa år i Osamas närhet? Att hon aldrig har ens frågat efter honom. Aldrig kontaktat honom trots att hon ofta varit på besök i Oxelösund. Att kontakten så småningom ändå togs berodde inte på Mia utan på hennes nye man. Han ansåg att familjen var viktig, inte hon. Hon har inte ens ett kort på Michael.

Nej Mia/Liza, ingen mamma med sinnet i behåll hade agerat så mot sitt eget barn, där faller storyn på sin orimlighet. Hade Osama verkligen utgjort fara för henne så hade hon aldrig kunnat lämna sitt barn där.

2)
Alla de som nu kämpar för Mia/Liza och menar att deras sanning är den rätta sanningen, de trampar på Michael och hans sanning. Enligt dem så är Mia/Lizas sanning viktigare än Michaels. Han som tröttnade på alla moderns lögner och ville få upprättelse efter alla år, han är tydligen mindre värd än mångmiljonärerna Mia/Liza. Övergiven av sin egen mor, av sin mors släkt, av journalisten Liza som gjort sig känd för att kämpa för barnen och övergiven av alla Liza fanatiska fans.

Mia/Liza drar sig inte ens för att förstöra livet för ett barn, ett barn som ända till nu i vuxen ålder fått leva med alla lögner.

Det måste vara det största sveket av alla, att svika sitt eget kött och blod och kasta det till vargarna. Vilken sorts mor är det och vilken sorts journalist?

Mer om Junilistans sällskap

Gjorde några enkla sökningar på google om Junilistans grupp Ind/dem eftersom jag inte visste så mycket om de partier som ingår i gruppen.

Här kommer en länk från Wikipedia om de nu ingående i gruppen. Från 2004 fanns också Lega Nord med men har sedan bytt grupp och finns nu alltså inte med.

Här en kommentar från moderaterna i Eu genom Christofer Fjellner.

Nils Lundgren har känt sig tvungen att på DN Debatt den 29 juli förklara och försvara sitt partis val av vänner, men att utelämna fakta övertygar inte. Han ägnar det mesta av sin artikel till att skylla på systemet, men inga andra svenska partier har tillnärmelsevis lika otrevliga samarbetspartners.

Här en artikel från Expo som beskriver Ind/Dem:s partier.

Junilistan planerar att sitta i samma Europaparlamentsgrupp som högerextremister. Gruppen Självständighet och Demokrati (IND/DEM) där junilistan ingår finns bland andra det grekiska partiet Laikos Orthodoxos Synagermos (LAOS) och det polska partiet Liga Polskich Rodzin (LPR.) Båda har gjort sig kända för grova antisemitiska utspel.

Här är ytterligare en artikel från Expo där Junilistan säger sig byta grupp. Det gjordes sedan inte utan det blev Lega Nord som bytte grupp istället.

Internet, så funkar det

Det som en gång lagts ut på internet, det finns där sedan för alltid, för den som vet hur man gör, även om man raderat från sin sajt. Det är därför det är så viktigt att fundera en extra gång på om man är beredd på att det man lägger ut verkligen är offentligt. Detta gäller givetvis både bilder och texter men ett extra varningsflagg är på sin plats att höja för vilka bilder man lägger ut.

I takt med internets ökade användning så lägger många obetänksamt ut sådant som senare kan ligga personen i fatet till exempel vid en ev anställning. Många arbetsgivare har som princip att göra en enkel sökning för att kolla upp en arbetssökande.

Som lärare i datateknik på gymnasiet var detta en av de saker jag brukade poängtera för mina elever som ju skulle göra sin debut på arbetsmarknaden.

Tänk efter före, efter är försent!

Junilistans massinsändare och sällskap.

Återvinning skulle man kanske kunna kalla det när Junilistan skickar samma insändare till många olika tidningar endast med ändringar för de lokala siffrorna.

Hämtat här från Junilistans hemsida som bjuder på många intressanta uppslag.

Västervik
Sundsvall
Flen
Skellefteå
Kalmar
Vimmerby
och Vetlanda

Kanske finns det fler?

Den grupp som Junilistan tillhör i EU-parlamentet IND/DEM vet jag inte så mycket mer om än att de finns på den allra yttersta högerkanten och att även det nationalkonservativa Polska familjeförbundet och det franska högerkonservativa Mouvement pour la France är med i gruppen. I gruppen ingår också United Kingdom Independence Party som skriver så här när det gäller flyktingar och invandring.

We will freeze immigration for five years, speed up deportation of up to a million illegal immigrants by tripling the numbers engaged in deportations, and have ‘no home no visa’ work permits to ease the housing crisis.

Flera partier, en person

Noterar att Lars-Olof Reinfeldt som hittills varit moderat men som samtidigt startar eget parti Wetlandalistan också står på Junilistans EU-valsedel.

Vems var idén egentligen?

I dagens VP beskriver kommundelsrådets ordförande i Björköby Gunnar Holm (C) (Fast journalisten glömde partibeteckningen) hur idén med en-kronastomterna kom till. Jag kan bara bekräfta bilden. Både jag och tjänsteman på Tekniska kontoret hade samtal med en mycket engagerad Bjököbybo. Han hade en eventuell köpare till tomterna i Björköby och vi diskuterade om kommunen skulle kunna sälja för en symbolisk summa. Därefter hade vi diskussionen i Tekniska nämnden och tog beslutet att erbjuda alla färdiga villatomter, utom i centralorten, för en krona.

Efter beslutet i nämnden lades nyheten ut på Vetlanda kommuns hemsida där den fångades upp av media. Genomslaget blev fantastiskt. Jag tror att den fyndiga vinkeln från Smålandsnytts reporter om jämförelse mellan mobil för en krona eller tomt för en krona var en av anledningarna till det stora genomslaget i riksmedia.

ca 60 tomter av 100 förhandsbokades raskt och telefonerna gick varma på tekniska kontoret.

Tyvärr kom finanskris och lågkonjunktur och stoppade upp mycket men ett 20-tal tomter är sålda och vi får hoppas att det vänder så att även de andra kan säljas.

Min inställning

Det finns de som har ont av att jag är en kritisk informationskonsument. Efter att ha följt rapporteringen för ett par år sedan runt "fallet Louise" så har jag ingen tillit kvar för media. Det är tråkigt men så är det.

När jag möter media i mitt uppdrag så gäller dock att lägga det åt sidan. Jag svarar på alla frågor ärligt och så öppet jag bara kan. Jag försöker förklara och vara pedagogisk för det finns alltid en risk att krångla till det när man ska beskriva ett beslut eller en beslutsgång. Jag försöker på alla sätt vara tillmötesgående och ringer tillbaka till en journalist som sökt mig om jag bara har en rimlig möjlighet. Dock är det ibland så att jag sitter så till att det inte är möjligt.

Men förtroende och tillit, nej det har jag inget alls kvar och jag är mycket väl medveten om medias makt. Som Janne Josefsson ungefärligen sa så är media både åklagare, domare och bödel. Media har den reella makten i vårt samhälle men vem granskar granskaren.

Attans då!

Jag slängde för ett tag sedan alla de julhälsningar som kom innan jul till mig som kommunalråd. Skulle jag kanske inte gjort. Inte diarieförde jag dem heller. Jag förstår nu att det var fel och lovar bot och bättring.

Från en annan blogg

En mycket klok kvinna har skrivit ett inlägg på sin blogg om journalister. Här kommer hennes slutkläm.

Att wallraffa är en godkänd arbetsmetod. Men den blir problematisk när den undersökande journalisten inte själv har rent mjöl i påsen. När den inte följer de yrkesregler, som säger att journalister ska vara opartiska och försöka hålla sig objektiva.

Att de ska ta fram olika sidor i en konflikt. Att de ska belysa samhällsfrågor från olika parters håll. Att de ska syssla med sakfrågor och inte spekulera. Att de helt enkelt ska försöka ta fram sanningen.

Detta som borde vara så självklart är nu ifrågasatt. Och ju längre journalistkåren själv håller tyst och inte granskar sig själva ju mindre blir förtroendet för hela kåren.

Jag har en idé som jag gärna bjuder på och vem som helst är välkommen att ta för sig.

Tänk på alla dem som drabbats av journalistikens baksidor. Jag tänker på Elisabeth Hermon, på Osama Awad men jag tänker också på allt som skrivits, sant eller osant om mamman i Arboga som förlorade sina barn och som själv nästan inte överlevde mordattacken. Jag tänker på dem som hårdvinklats av Janne Josefsson i Fittja eller någon annanstans. Alla dem som fått sitt liv förstörda av medias framfart oavsett om de heter Marjasin eller något annat. Tänk om det fanns en plats (en blogg) där de själva hade möjlighet att berätta sin historia. Där de fick möjlighet att beskriva hur det är att stå mitt i stormens öga, anklagad och uthängd. Liza Marklund fick den möjligheten i Tv4 tack vare den kollegiala vänskapen och tack vare att hon är journalist. Men alla andra då...som inte har mäktiga mediavänner som kan hålla bakom ryggen.

Någon som är hågad får gärna skapa en plats där mediadrevens offer kan få tala till punkt. Internetvärlden har möjligheter, bloggar börjar bli en maktfaktor att räkna med.

Jag tror att många, liksom jag, gärna skulle läsa en sådan blogg. Jag bjuder på idén.

Varsågoda!

Uppdrag granskning gör uppföljning i Vetlanda

Idag var Uppdrag gransknings reportageteam i Vetlanda för att göra en intervju med kommunchefen. I fredags var de och frågade ut människor på stan och de har förstås träffat "Louise" och förmodligen andra också.

Det är intressant att följa deras arbete. Några slutsatser.

1) Det förespeglades när reportern kontaktade kommunen i förra veckan att hon skulle komma själv, utan bisittare. Det var givetvis en ren skenmanöver, när de dök upp idag var givetvis bisittaren med, något annat hade vi inte heller förväntat oss. För er som aldrig suttit i en sådan här intervju så kan jag tala om att den går till så att bisittaren hela tiden matar på med lappar med följdfrågor på de eventuella "öppningar" som intervjuoffret lämnar. Möjligheten att ta emot hjälp från sidan på det sättet har förstås inte offret som ju hela tiden finns i bild till skillnad från intervjuaren.

2) Överenskommelse om tid hålls inte. Här hade man kommit överens om en halvtimme men det höll journalisterna givetvis inte. Tillslut lyckades någon från oss bryta men långt över tiden och det blir väl kanske det som sedan kommer att visas i inslaget.

3) När man lyssnar på "vår" inspelning av intervjun (som gjordes utan att kommunchefen ens själv visste om det) så kan man konstatera att trots att temat för intervjun skulle vara "Vad hände sedan" så kan man konstatera att fokus i inslaget, enligt min bedömning, kommer att ligga på:

a) Hur kunde det hända, efter två år ger kommunen fortfarande inga svar. (Blir förmodligen en slutkläm i inslaget)
b) En kraftig kritik mot Barbro Hindbergs rapport.

Det vill säga, uppföljningen var inte avsedd att nyansera bilden utan var avsedd att befästa bilden av Uppdrag gransknings tidigare "domstolsutslag". Jag ska väl säga i det sammanhanget att jag hade inte förväntat mig något annat heller.

Kunde vi sagt nej till att medverka i denna uppföljning med tanke på att vi redan tidigt förstod att inget positivt skulle komma ur den. Jag vet inte. Man är helt maktlös mot media och säger de hoppa, ja då får man bita ihop och hoppa. Det finns liksom inget val.

Janne Josefsson har vid något tillfälle sagt ungefär, jag är åklagare, domare och bödel.
Jag håller med. Skillnaden mellan en rättslig process och ett mediedrev av detta slag är att i en rättegång har du som anklagad rätt till en försvarare som kan hjälpa dig. Här står du alldeles ensam mot dina bödlar och även om du har juridiken på din sida, som i fallet med Elisabeth Hermon och Trossen, så hjälper inte det när media bestämmer sig för avrättning så blir det avrättning och skyldig eller icke har ingen som helst betydelse.

Läs mer här på kommunens hemsida.

Samma frågor överallt

Jag kan konstatera att kommunerna över landet brottas med samma frågor. Det handlar om landsbygdens avfolkning och ständigt minskande underlag för kommunal service eller näringslivet.

Nedlagda butiker, mackar och skolor och äldreboenden är vardagen i norr precis som i söder. En dyster bild och det är ju ingen tröst att det är lika överallt. Tyvärr finns inte heller någon patentlösning på problemet. Att försöka skapa hållbar service för framtiden samtidigt som resurserna måste fördelas på ett bra sätt är ämnet på mångas läppar landet över.

I många kommuner har missnöjespartier tagit populistiska poänger på frågorna och vuxit sig stora. När de sedan ska ta ansvar för det de lovat så visar det sig att de lovat runt men håller tunt. Resultatet blir ett än större politikerförakt och en ekonomi i fritt fall. Jag har de här dagarna hört många exempel på missnöjespartier som fått en akut svekdebatt när de, väl i styrande ställning, tvingas ta impopulära beslut eller så kraschar allt för att populisterna inte klarar att ta ansvar och de etablerade partierna får sopa ihop resterna efter populisternas politiska experiment. Upp som en sol och ned som en pannkaka.

Liberal lösning

Martin Ådal tankesmedjan Fores. Inspirerande som alltid om finanskrisen och de liberala lösningarna på krisen.

Strukturförändringar, regelförenklingar, en dynamisk arbetsmarknad med människor som vågar byta jobb oftare. Gör det billigare att anställa och våga prata om ett EU för de stora övergripande frågorna om en global ekonomi, klimat och energi och arbetsmarknad.

Härligt och inspirerande.

Det oväntade öppnar dörrar

Sa Maud i sitt inledningstal på kommundagarna här på Gotland och precis så är det ju. Så länge man bara är emot och emot och emot allting så väljer man visserligen den enkla vägen. Människan som sådan vill inte gärna att världen omkring henne ska förändras. Det är besvärligt och kostar på.

Men det funkar inte. Utan nytänkande och framåttänkande så kommer världen att stanna av det säger sig själv.

Ett lättförståerligt exempel är företagandet. Ett företag som slår sig till ro och nöjer sig med den utveckling som redan uppnåtts är ett dött företag. Man måste hela tiden omvärdera och analysera sin omvärld för att hänga med i konkurrensen. Se på all teknisk utveckling och tänk tanken att vi hade nöjt oss med telegrafen eller fotogenlampan.

När Nej till kärnkraften var stort och aktuellt så var det ett uttryck för den tiden. Men det är 30 år sedan och det har hänt mycket sedan dess. Tekniken har utvecklats och det är nya tider.

Jag känner att jag hela tiden hamnar i den typen av argumentation och kanske är det en generationsfråga.

Det poppar ständigt upp nya missnöjespartier som lever på att manifestera motstånd till förändringar under devisen det var bättre förr. Många rädda och osäkra människor hänger på men det enda som kommer att inträffa med den typen av politik är att de som ser kraften i förändringar för framtiden kommer att springa förbi med sjumilakliv och vi som kommun, region eller land kommer att stå som förlorare i det långa loppet.

Det är nya tider och nya förutsättningar och det är viktigt att hänga med för våra barn och barnbarns skull.

Jag är glad och stolt över mitt parti som vågar lämna den säkra och bromsande nejsägarlinjen bakom oss och vågar ta klivet in i en häftig och lockande framtid.

Vi är på gång!

På tal om strandskydd

Så sändes idag ett inslag i Radio Jönköping om vårt arbete med att ta fram områden för landsbygdsutveckling med hjälp av det nya strandskyddsförslaget.

Här går det att läsa om det och lyssna till intervjun.

Kommentar till energiuppgörelsen

Tack och lov för internwebben. Sitter i konferens om skatteprognosen men försöker utnyttja min simultankapacitet till att samtidigt kolla vad den nya energiuppgörelsen innebär. Kärnkraften är det som är mest massmedialt intressant förstås men det finns mycket som är spännande i paketet.

När det gäller kärnkraften så är nyckelmeningen denna:

"Kärnkraftsparentesen förlängs genom att inom ramen för maximalt tio reaktorer tillåta nybyggnation på befintliga platser."

Detta innebär ju då att man skjuter avvecklingen framåt i tiden men det innebär ju heller ingen utökning från dagsläget.

Bra, jag är nöjd!

Vad har riksdagsgruppen kommit överens om

Vi på kommundagarna på Gotland ska få information om kärnkraftsuppgörelsen under förmiddagen och jag återkommer efter det med kommentarer.

Jag vill gärna veta först vad uppgörelsen innebär innan jag kan ha en åsikt.

När underdog blir överklass

Jan Guillou, Janne Josefsson, Lisa Marklund och Leif GW Persson har många saker gemensamt men det tydligaste är att alla fyra är bland våra mest kända journalister. De har en image av arbetarklass och proletäriatets kamp mot överklassens etablissemang.

De vill framstå som arbetarklassens röst och som underdog och den som kämpar för de svaga i samhället. De vill gärna påstå det i alla fall och i någon mening kanske det också var så en gång i tidernas begynnelse.

Själva ser de sig säkert fortfarande som de svagas kämpar och ser inte att de har kraftiga trovärdighetsproblem. De kör på i samma hjulspår som i alla år. Den stackars unge, fattige journalisten som avslöjar orättvisor och slåss mot hela den stygga världen kanske funkar så länge journalisten faktiskt är ung och fattig men med vindsvåning i Stockholms innerstad eller villa i Spanien och gott om säkert placerade pengar blir det bara patetiskt.

När de stora mediadrakarna rullar in med sina välbetalda stjärnjournalister och sin mångmiljonbudget och sitt väloljade maskineri för att smula sönder en lokalpolitiker eller en småföretagare så möter de inte längre bara applåder utan också kritik från en lokalbefolkning som körts över med mediabulldozern. En lokalbefolkning som känner sig lurade och utnyttjade.

Och innan någon hunnit ställas till svars så har det mediala cirkusföljet rullat vidare mot nästa skandal mot nästa stora avslöjande. Kvar står den lilla människan, den som avslöjandet eller scoopet handlat om. Medan den välbetalde stjärnreportern, i baksätet på sin stora bil, tvättar tv-sminket ur pannan står den lilla människa kvar där med mössan i handen och med orden ringande i öronen.

-Jaha du, det var ju tråkigt det här som du råkat ut för men lycka till i framtiden i alla fall. Du jag måste dra nu, nya avslöjanden... ja du förstår.

Hemma från den jobbiga verkligheten är det dags för ett dopp i den tempererade poolen som hör till huset i överklassområdet. Pust kämpig dag på jobbet, många avslöjanden, ge mig en paraplydrink...Va, fick jag inte stora journalistpriset i år...det borde jag fått. Va...har det gått till en veckotidningstant, vem har hört talas om henne? Har hon avslöjat nåt, men hon är väl ingen reporter med stjärnstatus?

Nej, just det!