Lokal Styrelse med Elevmajoritet (LOSE)

”Några av oss lärare på Njudungsgymnasiet är mycket skeptiska till att eleverna ska ha beslutanderätt och ha ett så stort ansvar som exempelvis budget kan innebära.” Detta skriver signaturen ” Ett antal lärare på Njudungsgymnasiet” i en insändare måndagen den 27 november i Vetlandaposten (finns tyvärr inte på nätet) och menar att eleverna inte har de rätta förkunskaperna och erfarenheten som krävs.

Jag skulle bara vilja påminna om det faktum att från och med 18 års ålder kan man bli vald till kommunfullmäktige, landstingsfullmäktige och till riksdagen och där besluta i budgetfrågor av betydligt större mått än den budget som LOSE beslutar om på Njudungsgymnasiet.

I försöksverksamheten med lokal styrelse på Njudungsgymnasiet har även ingått elever som ännu inte är 18 år. Detta skulle kunna vara ett problem i en permanent verksamhet men skulle säkert gå att lösa om bara viljan finns.

Vidare, skriver signaturen ”Ett antal lärare på Njudungsgymnasiet”, ”har alltför många lärare fått uppleva de negativa effekterna av LOSE:s beslut. Några av dessa beslut har upplevts som direkt kränkande”

Det är allvarligt om lärare känner sig kränkta av beslut som fattats av styrelsen men lika allvarligt är det att offentligt anklaga LOSE för kränkningen utan att också beskriva vad den består av. En sådan ospecificerad anklagelse blir omöjlig för styrelsen att bemöta och ger upphov till spekulationer och gissningar. Är det utvecklingen mot arbete i programlag som är kränkande? Eller att eleverna ges möjlighet att utvärdera kurserna?

Slutligen vill signaturen inte avskaffa elevinflytande och det känns ju skönt men vill samtidigt att det ska ske i en annan form än idag och då blir min uppmaning: Kom då med ett förslag till hur denna form ska se ut så att vi öppet kan diskutera för och nackdelar med de olika alternativen.

För min del vill jag se en ordentlig utvärdering av försöksverksamheten med lokala styrelser innan beslut ska tas om de elevstyrda skolornas vara eller icke vara.

/Gunilla (också lärare på Njudungsgymnasiet)

Mitt hemliga liv

Oftast går jag omkring på gatorna som en helt vanlig kvinna. Jag arbetar inom den moderna datavärlden, shoppar, tonar håret, frossar bland frukt och grönsaksdiskens alla exotiska läckerheter, köper oxfilé och dricker gärna ett gott vin (Cabernet Savingon är favoritdruvan).

Men ibland, i hemmets skyddade vrå, plockar jag fram kunskaper från en annan värld.

Jag kan göra kroppkakor, baka slaglimpor till jul, ostkaka, ysta en ost och vispa ihop hemgjord blodpudding. Jag fixar att stycka en gris fast nöt och älg behöver jag nog lite hjälp med.

Jag kan göra isterband och torka dem över spisen och jag kan väva både trasmattor, enklare dukar och knepigare damast. Jag kan mangla linnedukar, stärka virkade dukar och stöpa ljus.

Jag kan mjölka en ko, köra traktor, (fast inte om man frågar min lillebror) backa en kärra dit jag vill oavsett om den har två eller fyra hjul (fast med fyra hjul är länge sedan) och jag kan slå med lie och "kraka" hö.

Nu undrar jag bara lite stillsamt om det finns någon efterfrågan på sånt?

Mer om arbetsmarknaden

I den debattartikel från DN som jag skrev om i mitt tidigare inlägg skriver forskarna också om invandrares svårigheter att komma ut på arbetsmarknaden.

Invandrare förväntas passera en stor mängd stationer innan de på allvar kan börja söka arbete - introduktionsåtgärder, språkundervisning och kompletterande utbildning.

I Sverige är vi paniskt rädda för personer med utländska utbildningar. Det är precis som om vi trodde att alla utländska utbildningar är sämre än de svenska när det i själva verket är så att många av dem är bättre.

Att till exempel högskoleutbildade invandrare ägnar flera år åt studier på grundskolenivå gynnar knappast deras möjligheter på arbetsmarknaden, och kan rimligen inte heller ha positiva effekter för självbilden.

Nej, knappast! Efter att ha valsat runt ett antal år i den svenska byråkratin bör det mesta av själförtroende och motivation ha försvunnit och den yrkeslivserfarenhet och utbildning man haft med sig har förblivit oanvänd.

Jag kan bara med kraft hålla med artikelförfattarna i deras slutord!

I utformningen av en politik för att underlätta inträdet på arbetsmarknaden måste vi ställa oss frågan om de insatser som görs verkligen hjälper snarare än hindrar människors väg in i arbete. Risken finns att etablerade institutioner och arbetssätt uppfattas som självklarheter, och att alternativa användningar av gemensamma resurser aldrig diskuteras. Både individ och samhälle har mycket att vinna på en politik som syftar till att förkorta tiden och förenkla vägen till det första jobbet.

Det viktiga första jobbet

På DN debatt skriver idag en grupp forskare i en SNS rapport att "Politikens mål måste vara att erbjuda en så snabb väg som möjligt till arbete".

Det kan tyckas självklart men den hittillsvarande politiken har istället handlat om att stoppa undan ungdomar i en oändlig utbildningskarusell där arbetsdebuten hela tiden skjuts på framtiden.

Förr kunde skoltrötta elever gå ut i arbetslivet för att återuppta studierna senare i livet. Genom gymnasiets, numera tre år, ska nu alla elever dras, vissa mycket motvilligt. Istället för att få komma ut och göra nytta på en arbetsplats tvingas de sitta av tiden i en skola som trots sänkta krav och trösklar inte klarar att aktivera dem som saknar grundläggande motivation för skolans arbete.

Ungdomar som trots upprepade försök misslyckas med att ta sig igenom gymnasiet
skulle sannolikt må bättre av hjälp att hitta ett arbete än att ständigt "återremitteras" till skolvärlden. Eftersom den andel av en årskull som aldrig slutför gymnasiet har ökat till så mycket som 20 procent och då denna grupp tar allt längre tid på sig att komma in på arbetsmarknaden, är förändringar angelägna. Det finns ett uppenbart behov av att reformera det yrkesinriktade gymnasiet, och det finns även ett behov av att erbjuda en väg till arbete för dem som inte är intresserade av, eller klarar av, att genomgå ens ett reformerat yrkesgymnasium.

Rapporten fortsätter sedan med att slå fast att möjligheten för politiker att "ordna jobb" är mycket begränsad. Istället handlar det enligt forskarna om att hjälpa till att göra medvetna och välgenomtänkta val.

Slutligen skriver forskarna om förslagen till förändringar i arbetsrätten. De förordar en annan lösning med sänkta ingångslöner för ungdomar än till exempel det förslag till ungdomsavtal som centerpartiet fört fram.

Särregleringar inom arbetsrätten eller skattesystemen är högaktuella förslag. Men lösningar som minskade arbetsgivaravgifter eller sänkt anställningstrygghet för personer under en viss ålder, eller som varit i landet mindre än en viss tid, är trubbiga verktyg när det gäller att underlätta inträdet på arbetsmarknaden. Den som etableras snabbt är inte i behov av subventioner och ska rimligen inte heller behöva utstå otryggare villkor under lång tid. De som däremot tagit längst tid på sig riskerar istället att falla utanför regleringarna och inte få det stöd de är i behov av. Arbetsmarknadens parter har sannolikt större möjligheter och stort ansvar att hitta mer träffsäkra lösningar som kan underlätta inträdet - ett exempel är sänkta ingångslöner för dem utan erfarenhet, som kan kompenseras av en högre lön senare i arbetslivet.

Jag håller inte riktigt med här. Jag tror att ungdomarna har svårt att se en högre lön längre fram i livet som kompensation för en sänkt ingångslön idag. Däremot är ungdomar betydligt mer "rörliga" idag än för bara några år sedan. Man kan tänka sig att jobba ett halvår och tjäna ihop lite pengar för att sedan sticka utomlands några månader. Hem igen för att jobba ett tag för att sedan sticka ut på nya resor eller studier. Världen är global och många passar på att se sig om under några år innan man "stadgar sig" med familj och barn. Därför tror jag mer på en förändrad arbetsrätt än på sänkt lön.

Jag har också svårt att se hur en sänkt ingångslön skulle locka dem som idag studerar på högskola och universitet i avsikt att skaffa en högre utbildning och högre lön. För dem är det inget alternativ att avstå sin utbildning.

Jag tror att vi behöver mer av tankarna om "livslångt lärande". Kunskaper är färskvara och min dröm om arbetsliv och utbildning är en modell med ökad rörlighet mellan arbetsliv och högre studier även längre fram i livet.

Bevakad

Via Bisonblog upptäckte jag att jag fanns med på en lista över bloggar bevakade av medieföretaget Observer.

Ehum... och jag som inte ens gillar övervakningssamhället känner mig plötsligt lite stolt över att vara bevakad.

Men gott folk, jag skriver som jag vill ändå...så det så!

Det ljuva livet på landet

Bonde söker fru är en riktig tittarsuccé enligt media. Många följer programmet vecka för vecka och enligt media ska en av bönderna gifta sig i december.

Lantlivet tycks locka och någonstans läste jag att fyra av tio stadsbor kan tänka sig att flytta ut på landet. Det romantiska skimret som omger bönderna i programmet har föranlett bland andra Katarina Mazetti att gå ut med en varning. Det rosaröda skimret är egentligen rena slavfällan tycks hon mena.

Som vanligt är det väl så att sanningen ligger någonstans mitt emellan de kontrasterande bilderna av livet på ett lantbruk. Vardagen är väl inte alltid så solig och gullig som det kan verka i Tv men heller inte så negativ och ursvart som Katarina Mazetti varnar för.

Själv är jag uppvuxen på en gård med hundratalet djur varav 40 mjölkor. Visst var det hårt arbete och det krävdes att vi barn hjälpte till med mjölkning, utfodring, hushållsarbete, traktorkörning eller vad det nu kunde vara som behövdes just då men det finns också fördelar med ett "företagsamt" liv. Känslan av att vara behövd och att just min insats är viktig skulle nog många barn av idag må bra av att få uppleva.

Att vara lantbrukare är en livsstil och den livsstilen passar inte alla människor. Det gäller att veta vad man ger sig in men att överdriva den negativa delen är inte rätt. Det skapar en bild av lantbrukarlivet som gör att man måste tro att de lantbrukare som trots allt valt detta liv måste vara helt galna eller omänskliga eller mentalt störda eller allt på en gång.

Nåväl för dem som vill känna lantlivets fördelar fast kanske inte är intresserade av att starta ett lantbruk så finns lösningen att byta villan i stan mot ett hus på landet. En gård med möjlighet att ha häst kanske kan intressera? Eller kanske ett hus med sjönära läge? I en landsbygdskommun som Vetlanda finns många olika alternativ att välja på. Sök till exempel på Hemnet och ni är alla varmt välkomna till Vetlanda kommun.

Jubileum

Jag har firat två 70:åringar i helgen. Mamma firade vi med god mat och trevlig samvaro. Hipp hipp hurra!

Dagen innan mammas kalas hade jag varit i Näshult och firat deras centerkvinnoavdelning som också firade 70:årsjubileum.

I centerkvinnornas protokoll och årsberättelser kunde man läsa om en aktiv verksamhet och ett engagemang som sträckte sig långt utanför den egna bygdens gränser. Man hade arbetat för välfärd och jämställdhet och verkat för fler kvinnor i styrelser och nämnder. Liksom många andra politiska föreningar brottades man med minskade medlemsantal och avdelningen hade numera en hög medelålder.

Visst har jämställdhetsarbetet kommit en bra bit på väg men medan vi vunnit segrar på vissa områden så har vi fortfarande långt kvar på andra.

Mäns våld mot kvinnor, prostitution, trafficking och annan människohandel är ett jätteproblem som knappast har minskat de senaste åren.

Och hur är det egentligen med jämställdheten i våra beslutande församlingar? Finns några kvinnor som ordföranden i de tunga nämnderna och bolagen? Hur är det med jämställdheten i våra kommunal- och regionförbund?

Nej, än har vi knappast nått fram till det ideala jämställda samhället.

Kommunfullmäktigestart

Den nya mandatperioden inleddes igår kväll med kommunfullmäktige. Först blev det fotografering av ledamöterna och sedan var det sammanträde. Budgeten som beslutades i juni skulle nu tas en gång till av det nya fullmäktige. Det blev ett intressant sammanträde där en ledamot reserverade sig i ärende efter ärende till förmån för egna formuleringar.

Det handlade bland annat om att den kommunala skattesatsen uttrycktes i procent i budgetdokumentet. Detta, ansåg ledamoten, stred mot kommunallagens formuleringskrav. Skattesatsen skulle istället uttryckas i "per skattekrona". Ledamoten utnyttjade till fullo rätten till inlägg, replik och reservation och dundrade på om att fullmäktiges ledamöter måste följa lagen.

Jag har gjort en snabb koll vad som egentligen gäller. Kommunallagen beskriver den kommunala skatten med begreppet "skattesats". Begreppet "skattekrona" finns inte någonstans beskrivet i kommunallagen.

SCB (Statistiska centralbyrån) uttrycker skattesatsen i procent. På scb:s hemsida kan man läsa att:
"Med skattesats avses den andel av den beskattningsbara förvärvsinkomsten som en skattskyldig betalar i kommunal inkomstskatt."

Jag tror inte att den vanlige kommunmedborgaren bryr sig om skattesatsen uttrycks i procent eller i enheten "per skattekrona". Jag kan bara ha en stilla förhoppning om att fullmäktige kommer att handla mer om mål, visioner och om att styra kommunen i fortsättningen än om enstaka formuleringar.

Uppdraget

Uppdraget slutfört och det blev lyckat.

Det var ett överraskningsbröllop på ett födelsedagskalas där jag som vigselförrättare dök upp som hemlig gäst och vips hade födelsedagsfesten inför brudparets häpna släktingar och vänner förvandlats till bröllop.

Så kan det vara.

Hemligt uppdrag

Ikväll ska jag ut på hemligt, kommunalt uppdrag. Jag säger inte mer än att det finns människor som kommer att bli mycket överaskade. Kanske berättar jag... i morgon.

Annars är det så att jag kommer att trycka på knappen för att uppgradera blogger. Håll tummarna för att alla flyttkartonger hamnar på rätt plats.

Så vi ses snart...kanske.

Delat ledarskap

Under arbetet med nomineringarna kan jag inte låta bli att sätta på mig genusglasögonen. Plötsligt är det okej att, av rättviseskäl, dela upp uppdrag och tid i småportioner omöjliga att hantera utan att också ha ett jobb att försörja sig på. När tidigare en man hade samma uppdrag var det däremot viktigt att "samla" uppdragen för att på så sätt skapa rimlig försörjning och bästa möjliga tidsmässiga förutsättningar . Det finns en hel del intressanta aspekter att fundera över och extra aktuellt blev det nu när socialdemokraterna står mitt i sitt arbete med att byta partiledare. Samma strukturer kan kännas igen på alla nivåer.

Gårdagens ledare i Aftonbladet tar upp frågan och här finns en tydlig linje. "En person kan inte ersätta Persson" är den "fyndiga" rubriken och ledaren handlar om att det nu kommer att krävas ett delat ledarskap i det socialdemokratiska partiet.

Det har knorrats en hel del inom socialdemokratin om Göran Perssons maktkoncentration och envälde men inget har gjorts för att rätta till problemet. Nu däremot är tiden mogen och det är spännande att följa argument och debatt.

Socialdemokratin behöver inte bara EN ny ledare, inte bara en kvinna. Partiet behöver ett lag, ett breddat ledarskap där nya roller ges och fler får ansvar och blir talesmän för partiets politik.

Kopplar vi citatet till rubriken kan vi göra tolkningen att en ensam kvinna inte kan mäta sig med Göran Persson. Den stora uppgiften att förnya partiet ses också som övermäktig en ensam kvinna. Fjärran är insikter om Westerbergeffekter, Lejonkungar eller Reinfeldts "ensamma" kamp för "nya moderater". En ensam man kan "rädda världen" men en kvinna måste vara beredd att dela makten med andra kvinnor och män.

Att gjuta nytt liv i socialdemokratin som folkrörelse och samtidigt ledande oppositionsparti förmår ingen ensam. Ledarskapet får heller inte reduceras till en diskussion om en kvinna eller en man. Då finns faran att rösterna splittras, att goda kvinnliga kandidater först ställs mot varandra, så att ingen kvinna till sist har tillräckligt brett stöd.

Nej, för om den eventuellt tilltänkta kvinnan inte kan acceptera att hennes ledarroll kommer att försvagas och delas då kommer hon heller inte att få tillräckligt stöd och männen med makt kommer att skadeglatt påpeka att "Se där, nu när en kvinna erbjuds ett ledarskap så vill hon ändå inte ha det, det var väl det vi visste".

Nu är det dags för dem som vill ha ett demokratiskt, kvinnligt ledarskap att starta en öppen diskussion om ledarval och breddat ledarskap. Valet är intimt förknippat med förnyelsen av politiken. De stora framtidsfrågorna måste hanteras: hur bevarar vi det starka samhället, utvecklar det gröna folkhemmet, jämlikhet och jämställdhet, ett gott arbetsliv, mångfald och inkludering i en värld av antisocial globaliseringskonkurrens och hotande miljökatastrofer?

Kopplat till mitt tidigare inlägg så är det uppenbart att det är kvinnans "kuratorsroll", alltså "den ömma bödeln" man är ute efter men bara om hon också är beredd att dela makten med de män som nu strider hårt för att få behålla den.

Den ömma bödeln

När jag skrev min examensuppsats i pedagogik så läste jag en hel mängd litteratur. Bland annat läste jag ett betänkande av kvinnomaktutredningen, "Om makt och kön". Här finns en hel del intressant material och för att nämna något så kan jag rekommendera att läsa Carin Holmqvist artikel "Den ömma bödeln" om kvinnliga ledare i offentlig förvaltning. Carin Holmqvist beskriver fyra kvinnliga ledare och deras uppdrag och sammanfattar slutsatserna ur ett makt/genus -perspektiv.

Jag tyckte att det var intressant att läsa betänkandet om igen nu under pågående nomineringar till politiska uppdrag och "Den ömma bödeln" kändes aktuell med tanke på partiledarskifte hos socialdemokraterna. Eftersom jag inte tillhör partiet så har jag ju inte med deras nomineringar att göra men det är en intressant process, inte minst ur ett könsperspektiv. För hur är det nu igen? Är inte Göran Persson att likna vid Carin Holmqvist beskrivning av "generalen"?

I dagsläget kan vi konstatera att Generalen lever kvar som ledarideal. Det är fortfarande en manligt definierad värld, där begrepp som initiativ, styrka och karisma är centrala och där bilden av verkligheten är att det gäller att exploatera och avancera för att nå maximal tillväxt och avkastning.

Och Carin Holmqvist fortsätter:

Även om det finns beskrivningar av heroiska ledare i dåliga tider (Iacocca, 1985) så är det inte Generalens rätta element att vara kontraktiv snarare än expansiv, vilket gör att ledning under kris och neddragning är mindre attraktivt och att det finns mindre kunskap om detta (Bohman & Johansson Lindfors, 1995).

Carin Holmqvist fortsätter med att beskriva de manliga och kvinnliga ikonerna där den kvinnliga, enligt Holmqvist innehåller funktioner som att trösta och lindra. Detta skulle enligt henne vara en efterfrågad egenskap i organisationer i kris.

I en situation där Generalsrollen är mindre klar, i kontraktiva snarare än expansiva sammanhang, blir dilemmat ännu tydligare. I tider av kris är den kvinnliga ikonen mycket användbar, dess funktion av att lindra, lugna och trösta är som gjord för denna situation. Kuratorsfunktionen är central i en organisation i kris. Däremot är den manliga ikonen, Generalen, mer svåranpassad i krislägen utan större hopp om snabb vändning av situationen. Hela ledarfilosofin är uppbyggd för positiv utveckling och en långvarig kontraktionssituation blir mycket svårhanterad. Med andra ord är det lättare att anpassa den kvinnliga ikonen än ett expansivt manligt ledarideal till en kontraktion. Detta kan vara en (o)medveten anledning till att kvinnliga ledare
uppmärksammas i krissituationer.

Det är med andra ord inte så konstigt att det just nu finns starkt stöd för en kvinnlig "kurator" som kan ta över och rensa upp , förnya och göra de förändringar som behövs för att vända den socialdemokratiska krisen.

Det är en otacksam uppgift och kommer att stöta på en hel del internt motstånd men den kan om den sköts rätt leda till att partiet kommer mycket starkare ut på andra sidan. Den intressanta frågan är vad som händer sedan. Kommer den "ömma bödeln" att då vara förbrukad och avsatt till förmån för en ny, expansiv general eller kommer hon att få "credd" och förtroende att också leda ett stärkt parti.

Centerpartiets Maud Olofsson har de senaste åren haft en liknande roll och hon har fått fortsatt förtroende av partimedlemmarna. Jag hoppas att samma kommer att gälla för en tänkt kvinnlig socialdemokratisk partiledare.

Så där ja...

Riktigt så enkelt som att det gick att surfa obehindrat var det inte. Det kopplade ner och var allmänt instabilt men nu har felet fixats och vi har också telefonen tillbaka. Det var en kontakt vid anslutningen till vårt hus som krånglade. Det hade blivit fukt i den vid det kraftiga regnandet.

Hela höstlovsveckan har varit kall och med ett tunt lager snö men nu är det blöta novembervädret tillbaka. På ett sätt känns det ändå rätt okej. Det ska vara så här.

Det blir så oerhört svart på kvällarna. Inte ens fullmånen förmår lysa upp den kolsvarta natten. Ljusen på kyrkogårdarna glimmar och tillsammans med ljus inne skapas en meditativ stämning i allt det svarta.

Tid för reflektion.

Tid för återblickar.

Varva ner.

Själen vilar.

Vilan behövs.

Snart nog kommer uppvaknandet.

Adventtidens alla ljus.

Spänd förväntan.

Ivrig förberedelse.

Ny aktivitet.